Amandas liv |
Amandas liv
Del 1
Jag heter Amanda Wahlgren och är 27 år. Jag ska återberätta min barndom. Det var inte den bästa men men såhär lyder det.
Jag föddes den 28 Oktober 1980 till en familj vid mamma Pernilla och pappa Henrik. Mamma var väldigt ung när hon fick mig, hon var bara 16 år. Pappa var därimot mycket äldre om man frågar mig, han var 25 år. Allt började bra, mamma tog hand om mig på dagarna medans pappa jobbade. Han jobbade som kock på en väldigt fin resturang i stan i Norrköping där vi bodde. Fast vi bodde inte inne i stan utan på en vädigt fin gård nån km utanför. Det var ett väldigt stort o fint hus. Jag fick mitt namn efter min döda mormor. Hon hette Amanda. Jag fick aldrig träffa henne, mamma var bara 14 när mormor dog i en bilolycka i Spanien. Jag behövde aldrig gå på dagis eftersom pappa tjänade så bra så mamma var bara hemma. Vi trivdes så. Det var helt enkelt våran vardag, jag hade hoppats att det skulle vara så bra livet ut men nej, min önskan höll inte. När jag blev 6 år så började jag skolan. Min marddröm o mitt fall i mitt liv. Redan första dan så kände jag obehag o ville inte tillbaka till skolan. Jag vet inte varför men det var så. Min mamma har blivit mobbad hela sin skolgång. Jag kände mig helt enkelt inte hemma bland dom andra tjejerna i klassen. Jag fick en kompis iallafall, hon hette Sofia. Hon var brunett o hade utlänsk bakgrund, skit snäll tjej verkligen inget fel på henne. Jag trivdes i skolan ändå, men kände fortfarande klumpen i magen om att de skulle hända nånting snart, väldigt snart. Jag hade rätt. Redan efter första terminen efter 6års o julen o allt hade varit så perfekt fick jag veta de, min bästis Sofia har fått cancer och kan inte gå till skolan nå mer. Hon hade tydligen bara några veckor kvar av sitt liv. Jag fick panik, jag sprang hem. Skrek,grät i omgångar. Mamma o pappa försökte trösta mig men det gick inte. Då sa jag till mamma:
- Mamma, nu kommer jag dö, dör Sofia dör jag. Hon är min bästa vän, ingen annan vill vara min kompis eftersom jag är så tjock.
- men Amanda, varför säger du så? Du är inte tjock, verkligen inte älskling.
- men mamma varför säger alla det då?
- Vem säger så?
- Alla i skolan.
Mamma blev rasande, de kommer jag så väl ihåg. Hon ringde till skolan på engång. Dom tyckte det bara var trams o att jag hade bara hittat på det. Jag var tvungen att fortsätta gå till skolan o det blev värre o värre. Sofia dog den 5 Februari 1987. Jag fick komma på hennes begravnig som var väldigt fin. Jag grät igenom hela sermonin. Jag la min ros på hennes vita kista o sa:
- Sofia, du är min bästa vän o det kommer du alltid vara även fast jag inte kommer få se dig mer, Älskar dig Sofia, Vila i frid min ängel.
Alla blev rörda över mina ord o chockade för att en liten tjej på 6 snart 7 år kom på så många vackra ord till en kompis, de är inte många i den ålder som kan det. Jag grät o grät, jag grät mig till sömns varenda natt i några veckor. Jag ville inte till skolan, men jag var tvungen. Dom fortsatte o mobba mig, jag sa till mamma men vi fick samma svar hela tiden när vi ringde till skolan. " Det är bra i skolan, alla är snälla mot Amanda, det är bara trams". Mamma trodde såklart på skolan o följde mig till skolan varenda dag. Det kom massa kommentater, jag gick ensam på rasterna. Jag kände mig värdelös, ensamaste o tråkigast tjejen i hela världen.
fortsätta?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | vissenros - 10 okt 08 - 21:01- Betyg:  | jätte bra
fin<333333 | | luchiastar - 7 sep 07 - 16:26 | | Bra=3 | | babe_love_you - 29 jul 07 - 13:30 | | bra! | | 930622 - 19 jul 07 - 23:59 | | jättebra cissi! fooortsätt :D<3 | | Elon_B - 19 jul 07 - 11:48- Betyg: | | jättebra, fortsätt snälla... | | Lilla__Jag - 18 jul 07 - 20:22- Betyg: | | Jag tycker du ska fortsätta! =) |
|
|
|
