Leave Midori söt som Ros |
Midori Fang
Jag är den typen som tar risker. Går på äventyr. Allt. Men även är jag en del av den punkiga sidan. Jag bara älskar den stilen! Den får mej att känna mej så himla.. Mej. Men gud vad jag älskar att sabotera för mina snobbiga grannar. När jag var liten fick jag inte bada i deras pool, bara för att vi inte bodde i den ’bra’ delen av området som dom kallar det. Men det finns inte en enda unge i detta område som är som jag. Förutom en. Min bästa vän, Naru. Ett typiskt japanskt namn. Och ja, hon kommer ju också från Japan. Vi ser ut som – om vi skulle beskriva det, eller som antagligen alla andra gör – ’söta små japaner’. Man skulle kunna tro att vi är tvillingar. Men det är vad vi kallar varandra. Tvillingsjälar. Jag och Naru. Naru och Jag. Men jag har färgat mitt hår svart, extra kolsvart, och så har jag längst ut i mina korta toppar, rosa färg. Det, enligt många ser sött ut. Och det är vad jag vill framföra med det utseendet. Naru har också punk/emo stilen. Men jag bara önskade att det skulle flytta in någon annan. Bara någon som har samma stil som vi. Kille eller tjej – spelar ingen roll.
Men detta området är fullpackat av småbarn. Jag reste mej upp, och gick och ställde mej i mitten av rummet. Jag funderade på vad ja ska göra. Plötsligt smattrade det till på rutan. Högljutt. Jag gick sakta fram och rullade upp rullgardinen. Naru stod utanför, med en bunt grus i händerna. Jag flinade, och öppnade fönstret på glänt.
- Hej! Sa jag och lutade mej svagt fram.
- Hejsan! Du, jag såg på anslagstavlan att huset bredvid snobbarna hade blivit sålt. Ska vi kolla?
Jag funderade en stund. Jag hade ju ganska tråkigt.
- Visst!
- Bra.. Dom säger att det är någon kille i våran ålder som har flyttat in!
Jag log mot henne. Hon var den som var mest intresserad av killar, av oss två då. Jag kan ju inte säga att jag, som alla andra är rätt så attraherad av dom, inte är attraherad av dom, men hon är mer... uppmärksam, när det kommer till killar. Jag skyndade mej ut. Vi gick tillsammans, upp på den äckliga vägen full av sniglar, mot huset som hade blivit sålt. Katter for runt fötterna på oss. Bara en av dem var min. Ai, heter den. Det betyder kärlek, på japanska. När vi var rätt så nära huset, släppte jag Ai ner på marken, som genast sprang i kurs mot vårat hus. Vi passerade familjen Snobbs hus, och ställde oss bredvid staketet till det sålda huset. Stora flyttgubbar, bar en massa kartonger, in och ut. Ingen av dem sa något, eller ens kollade på oss, medans vi stod där ivägen för dem. Någon på andra sidan gatan ropade på mej. Jag gick dit. Lillemor, en tant som är väldigt snäll, stod och väntade på mej. Jag log svagt mot henne.
- Du är så söt Midori vet du det? Hon log varmt mot mej. Jag blinkade med ena ögat, och hon skrattade till.
- Du är allt söt du med, Lillemor, Sa jag och klappade henne på axeln. Jag var inte så lång häller.
Knappt 1.50. Hon skrattade ännu en gång.
- Vet du vilka som flyttar in där? Frågade jag efter en stund.
- Nej, inte riktigt. Men jag har hört att det är en i din ålder! Sa hon roat och blinkade åt mej.
Naru kom rusandes. I samma stund som Lillemor gick in. Naru och Lillemor gillar nog inte varandra så mycket.. antar jag. Hon var upphetsad, och drog mej bort från husen. Jag frågade gång på gång vad det var, men hon var för upphetsad för att direkt svara. Efter en stund andades hon lugn. Jag rynkade på pannan.
- Du kommer aldrig tro vad jag såg där! Skrek hon så högt hon kunde.
- Vad? Sa jag väntande, och spänd.
- En sån emo pojke! I våran ålder! Åh, gud vad han va söt! Daisuki* emo pojkar!
Vi stod och hoppade och skrek en stund. Sedan satte vi fart mot mitt hus. När vi väl var framme, rusade vi in på mitt rum, ignorerade att föräldrarna pratade med oss. Vi lade oss på sängen, och började prata om denna då mystiske emo pojke. Vad hans namn kunde vara, vilken ålder han verkligen var och allt. Vi verkligen slösade bort hela dagen på att prata om honom. Även hade jag inte sätt honom. Men ikväll skulle jag ge våra snobb grannar en liten present. Familjen Snobb ska få en ruta krossad, för vad dom gjorde mot oss. Vi hade slut på godis på halloweenen, och deras dumma ungar kastade ägg på vårat hus! Det stank i flera veckor. En gång ’råååkade’ dom bara göra sönder en ruta. Nu ska jag bara ’råååka’ göra sönder en av deras. Efter en stund var det dags för Naru att gå hem. Vi gjorde en typisk ’luft-kind-kyss’ innan vi sa hejdå. Jag skyndade mej in på mitt rum, letade och stökade i olika lådor. Tills sist hittade jag det jag letade efter. En gammal slangbella. Perfekt. Jag öppnade mitt fönster, och kröp sakta ut från det, och ner på marken. Jag såg till att ingen av grannarna såg vad jag gjorde, och smög sakta i riktning mot ovan delen av området. När jag var alldeles nära familjen Snobbs hus, satte jag mej ner bakom ett par buskar. Det sålda husets tomt var strax bakom mej, och jag tittade bakåt så ingen såg vad jag gjorde. Jag grabbade en stor sten, och drog den i slangbellan. Jag sikta sakta på deras fönster. Alla låg och sov, så det skulle ta en stund att orka kolla vem det var. Jag kände hur spänninge steg i mej, hur det skulle låta, hur det skulle se ut. Men precis när jag skulle släppa, grep en varm hand tag om min han som höll tillbaka stenen i slangbellan. Jag vände mej sakta om, och stirrade rakt in i emo pojkens ljusa ögon.
- Tro mej, det vill du inte göra.., sa han lite lågt, och log svagt mot mej. Jag blev stum. Gud vilket sött leende han har!
Okej! Nu vill du säkert ha en beskrivning! Okej okej.. Även jag är nervös, men men. Han har en svart t-shirt, med nåt stort tryck på. Det ser ut som en mörkblå dödskalle. Det passar till honom. Lite trasiga jeans, och ett par – tro det eller ej – rosa converse. Jag som har gula. Hans hår är ungefär som Bill Kaulitz hade det, när han var yngre. Om du inte vet vem Bill Kaulitz är, så är han den underbaraste sångaren i hela världen. Han sjunger i bandet Tokio Hotel . I alla fall, så har denna underbara pojk samma lugg (hans lugg hänger snett ner över vänstra ögat) , men liite längre hår där bak. Men det ser så sött ut. Han stirrade på mej som om jag var tvungen att säga något. Men det var jag la.. Jag sänkte genast slangbellan, och rodnade. Han log lite smått.
- Tro mej, jag vill göra det mer än något annat, sa jag och log. Han log tillbaka.
- Varför det? Dom är la trevliga..
- Mot dej.. bara för att du bor i det dom kallar det bästa området. Dom krossade faktiskt våran ruta!
Han nickade långsamt. Jag kunde inte sluta kolla på honom. Han såg så söt ut, när han gömde sej bakom sin lugg, och tittade ner i marken. Han sneglade svagt upp mot mej. Han tittade sakta på min arm. På ena sidan hade jag två svett band, och på andra hade jag och Naru klottrat. Han tittade där det stod ’Tokio Hotel, für ewig’* och där det stod ’Naru und Mid’.
- Jag heter Midori.., sa jag efter en stund. Han tittade långsamt upp mot mej, och nickade.
- Jag heter.. Bill, sa han tvekande. Hans lugg åkte en bit från kinden, och täckte bara ögat.
Nu la jag märket till hans läppar. Gud vad lika dom var, som Bills, i Tokio Hotel. Herregud! Nu när jag tänker på det, är han ganska lång. Och jag ganska kort.. Jag vände mej om, och såg att det var tänt i familjen Snobbs hus. Jag svor högt.
- Vad är fel? Sa Bill efter en stund.
- Ehm.. Inget faktiskt. Det var.. trevligt att träffas, Bill! Sa jag glatt.
Han log mot mej.
- Vi syns! Sa jag. Han log igen.
- Visst! Sa han mjukt, och vände sej om och gick in till sej.
Jag rusade hem. Andfådd som jag var, la jag mej på sängen.
Allt jag kunde tänka på, var Bills underbara leende.
-*-
*Daisuki =Jag älskar.
* für ewig = för evigt.
Värd att fortsätta på?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Neon - 18 jul 07 - 09:58 | | Fortsätt? xP | kewy - 18 jul 07 - 00:21- Betyg:  | | fortsätt :) | | Nellie_med_Q - 18 jul 07 - 00:17- Betyg: | | Allt du skriver är värt att få en fortsättning ... och jag syftar inte bara på Amanda när jag säger de (A) , HAHAHHAA . Sry för att jag e tjatig . mn jag liksom .. går omkring o väntar , But Hey , I like this :) <3 |
|
|
|
