Della och flickan som inte fanns - del tre |
Della sprang till sin granne, ringde på dörren och snubblade över sina egna svaga ord när dörren tillslut öppnades.
“M.. min papp a”. hon snyftade till. “Han .. är död.”
Grannen flämtade till och såg på den lilla flickans blodiga händer. Sedan gick hon snabbt in igen, slet till sig telefonluren och slog numret till 112. Mer än så mindes inte Della av händelsen, för hon svimmade där hon stod i trappuppgången.
~*~
När Della vaknade var det första hon lade märke till att Caitlin inte var där. Var hade hon senast sett henne? Hon försökte minnas och såg framför sig hur de lekte tillsammans på förskolan. Sedan hörde hon Caitlins röst inom sig som sa ’Var inte rädd, Della. Jag är med dig.’ Något stämde inte. De orden hade inte Caitlin sagt på förskolan, utan någon annanstans. Mer hann hon inte tänka innan en sjuksköterska kom in kom och såg till henne. Sköterskan såg sträng ut och hade håret samlat i en stram knut. Hon hade rektangulära glasögon som ramade in hennes stora, grå ögon.
“Så du har vaknat nu. Vänta så hämtar jag doktorn.”
Efter ungefär fem minuter klev en man med stora händer in i det vita rum Della befann sig i. Hon ryggade tillbaka lite lätt först, eftersom hon fick för sig att mannen skulle slå henne. Men istället log han och sa att han hette Lars.
“Minns du vad som hände som gjorde att du hamnade här?”
Della skakade på huvudet.
Mannen log inte längre. Han drog fram en stol och satte sig bredvid sjukhussängen som Della satt i.
“Du heter Della, visst?”
Della nickade.
“Ja. Della, din pappa lever inte längre.”
De orden gav henne en minnesbild hon helst skulle varit utan. Det var blod, mycket blod. Och hennes pappa fanns där, i blodet. Han låg där i sitt eget blod. Död, han var död!
Della drog en lättnadens suck, till Läkarens förvåning.
“Det ser ut som om du tycker det är bra att han är död. Stämmer det?”
Della nickade lite tveksamt.
“Det var er granne som ringde efter ambulans. Hon sa att du kommit över och berättat att din pappa var död, och sedan svimmade du.”
Allt blev återigen klart för Della. Allt från att hon kom hem till att hon svimmade i trappuppgången och slog huvudet i stengolvet.
Frågan som följde (som egentligen var mer som ett påstående än en fråga) förändrade hela hennes värld, liv och framtid.
“Var det du som dödade honom?”
Hon ryggade tillbaka av frågan och gav ifrån sig ett kvidande läte. Dramatiskt skakade hon på huvudet och stirrade upp i Lars ansikte.
‘Caitlin‘, tänkte hon. ‘Det var Caitlin.’ Men vad hände om hon sa det? Skulle Caitlin lämna henne för alltid då? Hon kanske redan lämnat henne för alltid? Hon var ju inte där med henne nu.
“Vad jag har förstått så har din mamma lämnat er?”
Della såg på Lars som om hon ville att han skulle berätta hur det faktiskt var med hennes mor.
“Vet du inte?”
Hon skakade bekräftande på huvudet och sedan började hon plötsligt att skaka. Ryckiga och okontrollerbara skakningar, som måste ha kommit utav rädsla.
Hade hennes mamma verkligen lämnat hemmet?
Och om pappan var död, mamman försvunnen och Caitlin borta - då var hon ju helt ensam.
Della kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och försökte hålla dem tillbaka.
“Du får gråta om du behöver det”, sa läkaren, och då grät hon.
Hon grät tills tårarna tog slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fruxogirl - 14 aug 07 - 00:05- Betyg:  | Åh :'( E aldeles gråtfärdig
Den här novellen är helt obeskrivligt underbar!!! |
|
|
|
