Mitt liv kap. 9 |
9.
Sexan för mig var inte lätt. Jag blev retad hemma, i skolan, på basketen, på kören oc på scouterna. Jag bråkade jämt med mina kompisar, mina syskon och mina föräldrar. Jag var helt slut psykigskt. Det kändes som om ingenting spelade någon roll. Jag brydde mig inte om vad som skedde runt omkring mig. Jag låste mig i mig själv. Jag försökte vara som vanligt men jag spelade ett spel jag visste jag inte kunde vinna. När allting bara blev för mycket, gjorde jag mig själv illa. Jag använde allt som jag kunde komma på som var någorlunda vasst. Nagelsax, nålar, häftstift, gem...När jag inte hitade något jag kunde använde, skrapade jag helt enkelt upp huden med naglarna så det började blöda. Jag gjorde inga djupa sår, bara så det sved ordentligt. Jag frågade mig själv gång på gång varför jag orsakade mig själv smärta, men jag kom inte på någonting.men det var ändå inte riktigt likadant som i fyran och femman. Då var det en enkel version på mobbning. Man såg klart och tydligt vad som försegick. Men nu...det började att jag fick ett rykte efter mig. Jag var tydligen kär i min lärare, Erik, och vi hade ett förhållande. Nu när jag tänker tillbaka låter det inte så farligt, men när man är mitt uppe i det...Folk viskade och pekade, men dem sade ingenting. Jag intalade mig själv hela tiden att jag inbillade mig, men ju mer tiden gick förstod jag att jag inte gjorde det. Till och med mina så kallade vänner retade mig för att vara kär i en lärare. Det idiotiska i det hela var att jag inte hade några som helst känslor för honom. Jag medger att han såg bra ut, men herrregud, han var 26 år äldre än mig! Lika gammal som min mamma...nej, jag hade inte minsta lilla känsla för honom. Men ryketerna fanns där, och dem blev bara värre. Tills dem helt plötsligt slutade. Men någonting var annorlunda. Jag kunde inte sätta fingret på det, men någonting hade förändrats.
Sedan kom jag på vad det var. Ingen skrek längre Fetto efter mig i korridorerna. Ingen sade någonting alls till mig. Dem lade inte ens märke till att jag fanns. I en och en halv månad höll det på så...tills en händelse gjorde att det blev som förut...
”Jag måste gå på toaletten!” Jag reste mig upp och Maria, Gabriella, och Antonia nickade långsamt. Jag visste att dem inte pratade särskilt mycket med mig, vi hade bråkat dagen innan, så dem skulle vara kyliga mot mig resterande av veckan. Jag bestämde mig för att för en gångs skull strunta i att dem inte pratade, och gick på toaletten. Jag började tänka, och tillslut var jag någon helt annan stans. Men jag rycktes upp ur mina tankar när jag hörde en duns utanför dörren. Jag struntade i det och började istället tvätta händerna. När jag sedan skulle öppna dörren, gick den inte att få upp. Jag började banka och skrika, men ingen tycktes höra. Efter vad som kändes som en evighet ringde klockan. Då hörde jag en till duns, och rösterna i korridåren blev till ett dovt sorl. Jag förstod vad som hade hänt, någon hade stängt dörren som skilde toaletterna och kapprummen åt. Jag började banka och skrika igen, men när jag inte fick någon respons gav jag upp. Jag stirrade på lampknappen och fick en ide. Om jag lekte med lampan kunde ju någon se det och förstå att jag behövde hjälp. Jag började tända och släcka lampan, men ingen kom. Efter ett tag slocknade lampan, och den gick inte att tända igen.
”Fan också!” Jag sjönk ner på toalettstolen och började gråta. Jag var mörkrädd, så det var inte specielt kul att sitta i en mörk, liten toalett. Jag vet inte hur länge jag satt där, men efter vad som kändes en hel evighet, öppnades dörren. Jag höll handen för ögonen för att det blev så ljust.
”Angelica, vad gör du här?” Det var Lena som hade kommit.
”Jag blev inlåst.”
”Vi måste nog byta ut det där låset, och lampan också ser jag.”
”Nej, dörren gick inte i baklås, jag blev inlåst!” Lena tittade fundersamt på mig.
”Vadå inlåst, hur menar du?”
”Någon låste in mig.”
”Var det därför det stod en stol utanför dörren?”
”Mm-mm.”
”Hur länge har du suttit här då?”Jag kollade på klockan.
”1½ timme.”
”1½ timme?! Är du säker?” Hon lät skeptisk...som om hon inte trodde mig.
”Ja, helt säker.”
”Du har säkert bara kollat fel på klockan, någon måste ha sagt till mig i sådan fall, om du suttit därinne, någon måste ju ha märkt.”
”Just det, någon borde ju ha märkt.” Jag gick förbi Lena och in i klassrummet. Jag orkade inte stå och försöka göra mig trodd. Jag sket fullständigt i om hon trodde mig eller inte. Men det var någonting i det hon sa som gnagde mig. Varför sade inte Maria, Antonia, eller Gabriella till? Dem borde ju sett något, eller? Jag kom inte på någon vettig förklaring, och släppte det för stunden
|
|
|
|
