Blodets makt över mig [självbiografi] 3 |
3. skolstart
När jag fyllt sex år flyttade vi ifrån huset vi bodde i till en lägenhet närmare stan. Det var precis mittemot skolan där jag skulle börja ett år senare. Först skulle jag få gå i förskola.
Skolan, och förskolan med för den delen, var tvåspråkigt. Som jag. Min mamma kommer från Finland, och hon var noga med att jag och min syster skulle få del i hennes språk och kultur.
Det var nog därför vi fick börja just där, det var nog därför vi flyttade just dit.
Förskolan, Fritids. Jag kände två av tjejerna som gick där sedan innan, så helt ensam var jag inte. Det var de två, Pauliina och Jessica, jag och Jessika med k som lekte tillsammans, som berättade hemligheter för varandra och som kom på hemliga kod språk. Självklart var det svårt att vara mer än två kompisar då, alla kunde ju till exempel inte sitta bredvid alla. Därför blev det ofta problem när vi skulle gå två och två eller leka parlekar, alla ville vara med Jessica. Hon var den som var allt man själv ville vara: hon var vacker, trevlig, snäll och hon hade långt guldglänsande hår. Jag undrar om det inte var så att jag var kär i henne, på det sättet man är kär i någon när man är liten.
Det fanns ju inte bara vännerna, det fanns de mer taskiga barnen också. De som inte kunde låta bli att tala öppet om mina fel. De som inte kunde låta bli att utnyttja min blyghet och min rädsla för att säga ifrån. Det värsta kom när min mamma klippte mig. Lite för mycket. ‘Hon ser ut som en kille’, sa de och skrattade. Allihopa skrattade. Länge blev jag mobbad för det, och jag försökte göra allt för att de skulle sluta. På mitt eget sätt alltså. Jag hade på mig så tjejiga kläder jag kunde, gärna kläder i rosa. Och jag låg uppe på kvällarna och tänkte. ‘Kan inte mitt hår växa någon gång? Varför gjorde mamma så mot mig? Varför Varför Varför? ’
Skolan började, jag trodde det skulle bli bättre då. Varför vet jag inte, jag skulle ju ha samma klasskamrater som de jag gått i förskolan med. Det blev inte bättre.
Amanda var värst. Hon var väldigt självsäker och kaxig, och hon manipulerade alla andra i sin omgivning. Hon var den mest populära. Klassdrottningen. Var det bara jag som såg vad hon gjorde?
Amanda hade i alla fall en grupp med folk på sin sida, och tillsammans med gruppen tryckte hon ner mig. Hennes skratt och hennes hånleende blev det värsta jag visste. Likaså blicken hon hade när hon berättade för mig om hur dålig jag var, blicken som sa “jag menar allt jag säger.”
Jag var svagast, och det såg hon. Det utnyttjade hon.
Trots mina tre vänner var jag ensam. Det var lite som “De tre vännerna och Jerry”, jag var den där extra kompisen i gänget, den lite egna.
Man kan ju säga såhär: min social fobi blev inte bättre när det hackades på mig. Jag blev rädd för mycket, redan då. Rädd för människor, rädd för de flesta situationer som uppkommer dagligen, rädd för att göra fel eller vara fel. Rädd för att prata, rädd för skolan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MoUntiaNsTonE - 2 mar 08 - 21:52- Betyg:  | | Känner igen mig | | reapers_bride - 11 jul 07 - 22:40- Betyg: | Känner igen mig i det där :( Ensam trots... vänner? :/
Och den där kraxiga, självsäkra drottningen som alltid hade något negativt att säga, som ledde alla andra.
"Om alla andra säger att det är något fel på mig så måste det ju vara det."
Hur många gånger tänkte man inte så? :/ <3 | | Sorgsen_varelse_ - 11 jul 07 - 16:51- Betyg: | Usch känner igen mig så väl i allt du skriver. Det är modigt av dig att skriva detta :) förmodligen är det bra, så att du kan gå vidare med ditt liv.
ta hand om dig.
<3 |
|
|
|
