Blodets makt över mig [självbiografi] |
Blodets makt över mig [självbiografi]
Jag har många gånger fått frågan varför jag skär mig,
och jag har inte alla gånger känt att svaret har blivit så sanningsenligt som jag egentligen velat att det skulle bli.
Nu vill jag verkligen berätta om varför jag skär.
Jag ska berätta om alla mina hundraelva anledningar till varför.
Jag ska försöka få folk som inte redan förstår att förstå (och det kommer inte bli lätt).
Men för att göra det behöver jag berätta om mig själv, och om mitt liv.
Så här är den: berättelsen om mig och mitt skärande.
Mina första minnen kommer till mig i oklar ordning, jag har ingen som helst aning om vad som hände först.
Jag måste ha varit runt tre-fyra år då de första händelserna jag än minns ägde rum.
Som den gången jag hade gjort något dumt och därför låstes in på mitt rum. Jag skrek, grät och kippade efter luft med lite ojämna mellanrum. Försökte andas och skrika samtidigt, men det var svårt. Ilskan bubblade i mig. Det var ju inte mitt fel, tyckte jag. Inte nog med att jag fick sitta där inne och skrika och tjura bäst jag ville, utan efter ett tag såg jag min syster gå med min mamma utanför. De var på väg till lekparken, utan mig. Det var nog första gången jag kände mig så övergiven. Dem ville inte ha mig med. Fullständigt ignorerad var jag då (för första gången?), senare var det något jag skulle bli van vid. (Liksom ilskan. Och andningssvårigheterna.)
Jag minns en brunhårig docka, Eva tror jag hon hette. Hon hade en blå klänning i enkel men gammaldags stil. Röda små prickar var det på den också. Eva var det vackraste jag visste, och jag blev förkrossad när jag tappade bort henne. Mamma fick åka tillbaka till alla ställen jag varit på med dockan och se efter om hon fanns där, men ingenstans fanns hon. Kvar fanns bara hennes klänning.
Både mamma och pappa jobbade på Volvo, i olika skift. Så på dagarna var mamma hemma med oss, medan kvällarna tillbringades med pappa. Men mamma orkade inte alltid ta hand om både mig och min lillasyster, så jag fick vara hos en barnmamma. Minnena därifrån är rätt få (jag var så ung), men inte alltför trevliga. Hon var otroligt sträng, barnmamman, och jag fick inte vara med de andra barnen. Jag fick sitta ensam i den bortersta delen av övervåningen och bara vänta på att tiden skulle gå, så att jag fick åka hem.
Jag fick en ny barnmamma sen, efter ett tag. Anne. Hon var verkligen en motsatts mot den förre. Hon lät mig leka med hennes egna barn, som var några år äldre än mig. Och hon var inte sträng, hon var en sådan som man ändå ville lyssna till. Hon behövde inte vara sträng för att få en att lyda henne. Jag minns speciellt hur jag lekte på deras tomt, och hur Anne lärde mig att inte äta mat med kniven, utan med gaffeln.
Som liten var jag oerhört blyg och tystlåten.
Fortfarande kan jag ha svårt för att göra min röst hörd.
Fortfarande plågas jag till viss grad av social fobi.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MoUntiaNsTonE - 2 mar 08 - 21:47- Betyg:  | | Fint och starkt skrivet!.... | | fruxogirl - 19 jul 07 - 14:00- Betyg: | | Blir så berörd, det här borde vara olagligt att få växa upp så här!! :'( Finns för dig för evigt<3<3<3 | | Flowerless - 10 jul 07 - 21:24- Betyg: | säger som dom andra, starkt skrivet. Ingen borde få uppleva sånt här.
edit: jag har läst en bok om psykologi där det står att barn ska få villkorlslös kärlek för att må bra. Dvs man ska inte känna sig oälskad om man har gjort något fel. Ingen är perfekt. | | CakeX3_ - 10 jul 07 - 16:33- Betyg: | Som sagt, starkt av dej.
Min kompis upplevde ungefär samma sak med en sträng barnmamma.
Ensamheten fick ju jag i skolan.
Men endå.
Starkt skrivet, ja. | | Sorgsen_varelse_ - 10 jul 07 - 16:20- Betyg: | starkt av dig att skriva detta.. hemskt dock..
förstår hur jobbigt det är att ha utvecklat en social fobi. lider av samma sak..
ta hand om dig. finns om du vill snacka lr nåt.
<33 | | reapers_bride - 10 jul 07 - 15:48- Betyg: | Jag läser :)
Hade också en hemsk dagmamma.
Hon gillade mina syskon, inte mig.
<3 |
|
|
|
