Allt är upp och ner |
Amelia hade bjudit med Molly, Sara och Jesper på allsång. Det skulle bli skitskoj, det tyckte i alla fall Amelia..
Men när Sara kom och ringde på dörren, syntes det klart och tydligt att hon hade gråtit. Hon och Jonatan hade tydligen gjort slut, fick
Amelia reda på tusen kramar och två koppar te senare.
- Nä, nu får du ta och gaska upp dig, sa Amelia när klockan nästan var halv ett. De andra kommer ju snart.
- Skiter jag i, svarade Sara från soffan. Hon låg och slötittade på tv, och ville inte alls gaska upp sig.
- Men kom igen nu..
- Jag tänker inte ens gå, snyftade Sara i kudden.
- Vad är det du säger?! utbrast Amelia från köket. Jag har gjort iordning picknick, och..och..du får helt enkelt ta och följa med!
- Du kan inte tvinga mig.., kom det halvkvävt från kudden.
Just i det ögonblicket ringde det på dörren. En lång gäll signal. Amelia gick och öppnade. Sara hörde röster från hallen. Sedan uppenbarade sig två figurer, en kort och en lång, i dörröppningen till vardagsrummet.
- Sara
är på krigsstigen, förklarade Amelia och kunde inte hålla sig för skratt. Hon blir ju alltid såhär när hon är förälskad..vilket är typ, varje månad..
Eller hur, surpuppa?
- Åh, håll käften! utbrast Sara och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
- Öhh, du gör inte precis så att hon mår bättre, sa Jesper och satte sig i soffan.
- Nä, eller hur, instämde Molly och klängde sig fast vid honom som ett tuggummi. Det fick Sara att må illa. Hon kom hastigt på fötter. Jesper och Molly tittade förvånat på henne.
- Ska vi sticka nu, eller?
- Vad nu då? sa Amelia med uppspärrade ögon.
- Vad är det? Får man inte ändra sig?
Sara kunde inte låta bli att skratta åt sina vänner. De såg så roliga ut.
- Kom nu, Jesper! sa hon och drog upp honom från soffan.
Molly följde efter som en magnet, men det tog Sara ingen notis om.
- Åh, det ska bli så roligt! sa Amelia och tog picknickkorgen under armen. Här ska sjungas!
- Oj, fan vad mycket folk det är! konstaterade Jesper och råkade trampa en kvinna på foten.
- Åh, sorry.
Kvinnan tittade surt efter honom. Men han ryckte bara på axlarna.
- Jag tror dom börjar nu, sa Amelia. Ska vi sätta oss här? Jag har en filt.
- Det blir bra, höll Molly med. Vi ser scenen härifrån. Toppen!
- Titta! Där borta är ju Karolin, sa Amelia och försökte vinka. Kom så går vi och säger hej.
Men det behövdes inte. Hon var redan på väg mot deras filt.
- Hej! sa hon och slog sig ner i gräset i skräddarställning.
Molly skruvade nervöst på sig.
- Ehh, din mascara rinner..
- Va?
Karolin strök med handen över kinderna. Det blev bara värre, konstaterade Sara och Amelia med en medlidsam blick på varandra.
- Är du ledsen för något? frågade Jesper.
- Det är inget ni behöver bry er om, nästan viskade Karolin och försökte gömma ansiktet med händerna.
- Men du gråter ju, sa Amelia och lade armen om hennes smala solbrända axlar.
- Äsch, det är inget. Jag visste att det var ett misstag att komma hit.
- Nej då! Sitt här med oss. Klart att du ska lyssna på allsång! Det är skitkul ju.
Karolin ryckte på axlarna.
- Visst, allt är bara skit ändå! Så varför inte?
- Kul!
- Munnen den ska skratta och vara glad!! sjöng Amelia, Sara och Molly för full hals. De dansade arm i arm medan både vuxna och barn stod och glodde på
dem.
- Munnen den ska skratta och vara..
- Ledsen, pep Karolin med huvudet i Jespers knä.
- Kom, kom då! skrek Sara. Det här är bara så otroligt kul!
- Nej, jag orkar inte, suckade Jesper.
- Tråkmåns! Men gör som du vill, nu dansar vi tjejer!
- Det här måste vi göra om snart! kvittrade Amelia och hängde som en ryggsäck på stackars Karolin som bara inte kunde sluta gråta.
- Kom igen nu, upp med hakan Karro! gastade Molly och drog lite i hennes röda tofs.
- Snart kanske, just nu är allt upp och ner. Jag är olyckligt kär, mina föräldrar är galna. De vägrar låta mig gå på spelningen på lördag. Och inte nog med det..
- Tyst nu, sa Jesper. Ingen orkar höra på dig. Håll det för dig själv. Jag är så trött så jag håller på att dö. Hur
tar ni er hem, hörni??
- Buss, suckade Amelia.
- Färjan, sa Molly och strök med handen över det bruna rufsiga håret.
- vet inte, sa Sara och ryckte på axlarna.
- Färjan här med, sa Jesper. Kom så har vi sällskap Molly.
Det tyckte tydligen Molly var en bra ide, för hon sken upp som självaste solen.
- Jaha, men jag går mot bussen nu, suckade Amelia trött. Får man en kram?
Alla kramade om henne, i tur och ordning.
När Jesper och Molly hade försvunnit hand i hand mot färjan, och Karolins pappa kommit och hämtat henne, började Sara gå mot tunnelbanan.
-Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, nynnade hon för sig själv. Munnen den ska skratta och vara glad.
Hon svepte den rosa blusen tätare om sig och började springa. Det hade plötsligt
börjar regna, dropparna rann nerför hennes hals och i ansiktet, men hon kände sig väldigt glad!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tidda - 8 jul 07 - 19:01- Betyg:  | | brabrabra! :) | | Neon - 8 jul 07 - 18:52- Betyg: | | Väldigt bra språk du använder. :P Fortsätt : |
|
|
|
