Mitt liv kap. 7 |
7.
Hela terminen gick utan att någonting förändrades. Varje dag retade de mig. Varje dag grät jag jag mig själv till sömns. Ju längre tiden gick, desto mer började jag tänka, och för varje dag försvann mitt självförtroende lite till. Jag började tro på det dem sade. Jag var fet. Jag var ful. Jag var ett missfoster. Det bästa jag kunde göra för världen var att gå och dö. Jag hade inte direkt självmordstankar, jag visste knappt vad självmord var i fyran, utan det läste jag mig till senare. Men hela tiden intalade jag mig att jag hade vänner. Jag var inte ensam. Vilka vänner...
Frida sade hela tiden saker som: ’Inte för att vara taskig, men du är faktiskt ganska fet’ eller ’Inte för att vara taskig, men du sjunger asdåligt’. Annars var mina andra vänner rätt okej. Visst, jag bråkade ganska mycket med dem, och dem fanns inte där när jag behövde dem, men dem fanns där annars. Men ändå kunda jag känna mig så ensam...Som om jag inte räckte till, inte behövdes, att ingen brydde sig.
Det gjorde inte saken bättre att Jessica tog ledigt, hon var den som jag tyckte bäst om. Jag trodde hela tiden att hon alltid tyckte om mig för den jag var. Så när hon tog ledigt, jag kunde inte hindra det, men jag trodde att hon gick p.g.a mig. Att hon inte klarade av mig. Att det var mig det var fel på. Nu vet jag att det inte var så, men då trodde jag verkligen att det var jag som var problemet.
Mina kompisar sade hela tiden att jag inte borde vara så mycket med lärarna. Det var lite töntigt att tycka så mycket om lärarna som jag gjorde. Jag betraktade dem som mina vänner. Det låter säkert helknäppt, men jag gjorde faktiskt det. Dumt av mig. Den enda relationen man ska ha med en lärare är just lärare-elev relation. Man lämnar dem ändå efter ett visst antal år, så varför ska man fästa sig vid dem? Jag gjorde det misstaget då. Jag fäste mig för mycket vid Jessica, Helene och Carin.
Jag har väldigt lätt att fästa mig vid personer, det är att släppa taget som är svårt... Nu har jag lovat mig att aldrig fästa mig så mycket vid en person igen.
Terminen flög iväg, utan att jag visste ordet av det, så var det dags för sommarlov. Tio hela veckor utan att träffa någon av killarna i klassen. Jag skulle åka på scoutläger och golfläger, så jag såg verkligen fram emot sommarlovet. Och jag skulle knappt sakna någon från klassen, några stycken kanske, men inte speciellt många...
Sommarlovet var kul. Jag skaffade mig nya vänner, inga som jag behöll kontakten med, men som jag umgicks med under själva lovet. Jag solade, badade och samlade nya krafter till ett nytt läsår. Jag hade knappt träffat några av killarna under sommarlovet, men istället för dem var Sarah på mig. Vi bråkade nästan hela tiden. Hon kallade mig samma saker som killarna i min klass kallade mig, så när vi började femman var jag ungefär lika nedstämnd som när jag slutade fyran. Men jag bestämde mig för att den här gången skulle ingen, ingen få höra vad dem kallade mig. Jag skämdes allt för mycket.
När vi kom tillbaka var det inte riktigt så som jag förväntat mig. Jessica var mammaledig, och skulle vara det hela höstterminen. Istället skulle vi ha en vikarie som hette Jonas. Han skulle egentligen bli ingenjör, men eftersom det inte fanns några jobb lediga, skulle han ta ett år ledigt. Jonas var, hur ska man beskriva det? Han favoriserade. Väldigt mycket. Han visade öppet vilka han tyckte om och vilka han inte tyckte om. Mig, verkade han tycka väldigt mycket om. Kom jag försent, fick jag inte ens en tillsägelse, glömde jag någon läxa fick jag ingen prick. Visserligen var alla lärare så mot mig, men han var öppen med det. Dem andra smög lite med det, sade att dem behandlade alla lika, även fast det var annorlunda för mig i vissa fall. Även mina kompisar var dem snällare mot, så det var inte bara mig. Men Jonas...Han jämförde alla dem som var besvärliga med mig.
’Varför kan ni inte vara mer som Angelica?’ eller ’Varför kan ni inte uppföra er och vara tysta, som Angelica?’
Han fick mig att framstå som något slags helgon. Jag kunde aldrig göra fel, jag var perfekt. Vilket retade gallfeber på mina klasskamrater. Jag fick ny öknamn. ’Miss perfekt’, ’Lärarnas kelgris’ m.m. Dem sade också att jag svek klassen. Hur ville dem inte förklara. Dem fick mig att känna mig värdelös, att jag gjorde fel. Jag gjorde allt för att han skulle låta mig vara. Kom försent, ’glömde’ läxorna, pratade under lektionerna. Men ju mer jag försökte passa in, desto mer verkade han favorisera mig. Det blev värre, nu började även dem killarna somhållit sig lite i bakrunden att komma fram. Simon, Klaus, Hans, Ludvig, Tommy...Det verkade aldrig kunna ta slut. Även personer från andra klasser började reta mig. Vart jag än gick kunde jag höra hur någon skrek Fetto eller Miss Perfekt efter mig. Överallt stod det klungor med elever som viskade, tittade, skrattade och pekade. Jag kände mig så ensam. Mina kompisar började dra sig undan, dem ville inte vara med mig längre. Frida och jag ’bröt upp’. Hon kunde inte vara min vän så länge jag var så fet och töntig sade hon.
Alla som jag tyckte om, som jag trodde tyckte om mig, verkade försvinna.
Nästan alla mina vänner försvann. När vårterminen kom, var det bara Gabriella och Louise som verkligen var mina vänner. Jag hade fler kompisar som jag ibland kunde umgås med, men dem kunde vara jätteelaka. Ena dagen var vi som bästa vänner, andra, totala fiender. Jag mådde sämre och sämre, jag läste också mer och mer.
Dem flesta böcker jag läste handlade om ungdomar som inte mådde bra. Som skar sig, hade självmordstankar, eller var helt enkelt deprimerade. Böckerna lyfte inte direkt upp mitt humör, och det var ur en bok jag fick iden till att försöka ta mitt liv första gången. Men det fanns också en händelse bakom...
Jag gick in i klassrummet någon minut efter att det ringt in. Jag hade varit tvungen att skölja ansiktet efter Ivans ’morgonbehandling’. När jag kom in tittade alla på mig. Jessica hade inte kommit än, men jag plockade fram mina engelskaböcker i alla fall.
När Jessica kom in, tog hon fram en stol och satte sig framför tavlan.
”Ni kan stänga igen era böcker, vi ska inte börja med engelskan riktigt än, jag måste berätta en sak för er först.” Hon lät blicken vandra över alla i rummet. Förvånat stängde jag ihop mina böcker och satte mig i lyssnarställnig.
”Jo...hm...ni vet ju att...att vi har börjat planera inför sexan och så...” Hon harklade sig och flackade med blicken. ’någonting är fel’ tänkte jag. Jessica var för allvarlig, hon skojjade alltid med alla annars. Hon brukade alltid få mig på gott humör så fort hon visade sig. Men nu blev jag bara nedstämd när jag såg henne. Hon skruvade lite på sig, men fortsatte att prata.
”Jo...vi har ju börjat planera lite smått...men det kommer att ske några förändringar...”
’Förändringar?’ tänkte jag. ’Ska vi blanda klasserna? Har dem utvecklat något system så att bara vissa elever får gå här?’ Jag var totalförvirrad. Jag hade inte den blekaste aning om vad hon pratade om.
”Helene och jag gillar att jobba tillsammans...och vi har kommit fram till att vi vill fortsätta jobba tillsammans efter er...men vi vill inte jobba kvar här, så vi beslöt oss att söka jobb på en ny skola...”
’Å nej, å nej, å nej, å nej’ Jag började andas häftigare. Varför visste jag inte, men i takt med att jag började förstå vad det var hon ville säga, andades jag häftigare och tårarna började brinna bakom ögonlocken.
”...Och vi har fått jobbet, men det var inte riktigt så som vi hade tänkt oss. Vi ville gå kvar här med er tills ni skulle upp till broängen, men nu var det så att om vi ska jobba där måste vi börja tills hösten. Vi har undrat så vad vi skulle göra...skulle vi stanna eller skulle vi gå? Ni alla är ju underbara och så...men...nu har vi bestämt oss. Vi ska börja på den nya skolan, och ni kommer få två nya lärare tills hösten.” Hon suckade. Man riktigt såg på henne hur hon pustade ut. Jag grät. Tårarna bara rann. Och för att ingen skulle se rusade jag inte på toaletten.
’Varför? Varför ska dem sluta? Det är säkert på grund av mig. Dem klarar inte av mig. Dem klarar inte av att se på mig. Dem har upptäckt att jag bara är ett missfoster, ingenting att ha, Ivan har rätt. Jag är ingenting att ha. Jag borde bara gå och dö. ’ Jag tänkte samma saker om och om igen tills jag präntat in varje ord, varje stavelse i hjärnan. Ju mer jag tänkte det, desto logiskare lät det. Det var på grund av mig dem bytte skola. Jag har förorsakat alla det här. Det är mitt fel alltihop, precis som allting annat. Det är mitt fel dem är dumma. Det är mitt fel att vi bråkar hemma. Det är mitt fel, allt är mitt fel.
Jag grät och jag grät. Tårarna verkade aldrig vilja ta slut. Jag hade ingen aning om hur länge jag satt inne på toaletten, men efter ett tag knackade det på dörren.
”Angelica, är det du där inne?” Jag sade ingenting. Jag visste att hon skulle höra på min röst att jag grät.
”Angelica? Hallå, är det någon där inne?” Jag var tvungen att svara.
”Mm-mm...”
”Angelica? Vad gör du där inne? Är du ledsen för...” Hon tystnade mitt i meningen.
”N-nej då, i-inte alls!” Jag torkade ögonen och försökte låta så normal som möjligt.
”Är det säkert? Men vad gör du inne på toan då?”
”Vad brukar man göra på en toa? Jag skrattade till lite. Det lät falskt. Det var ett falskt skratt. Men jag ville inte att Jessica skulle vet att jag grät.
”Jag trodde att du...aja, men kan du komma snart? Lektionen är i full gång och din grupp behöver dig...”
”Mm-mm, visst, jag kommer snart.” När Jessica hade gått torkade jag snabbt bort tårarna, sköljde av ansiktet och gick ut.
Hela dagen gick utan att jag bröt ihop. Jag grät inte, jag jobbade inte, jag var knappt närvarande. Det var kaos i min hjärna. Det kändes som om jag inte passade in, jag var ingenting att ha. Det var mitt fel att dem skulle sluta. Det hade varit mycket bättre om jag inte fanns. Samtidigt visste jag att det inte var mitt fel. Jag visste också att jag inte borde känna så. Dem var ju ändå bara lärare...
Så fort jag kom hem slängde jag mig på sängen. Jag grät och grät. Det var som om ett stort hål i mig bara växte och växte. Det kändes obehagligt, som om någonting inom mig ville ut, men kunde inte hitta vägen...Jag hade ingen aning om var det var, än mindre hur jag skulle få bort det.
Då såg jag boken som låg på bordet. Jag hade precis läst klart den, och jag mindes vad den handlade om. En ung tjej, 15 år, som ville ta sitt liv. Hon försökte flera gånger tills hon lyckades. Då tycktes hon bli fri.
’Jag kanske också ska...Nej, jag kan inte...eller?’ Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag kom fram till att ingen ändå skulle sakna mig, så varför leva när ingen ändå skulle bry sig? Jag bestämde mig. Jag skulle ta mitt liv. Men hur? Jag kunde inte hänga mig, hade inget rep, och inget ställe var högt nog. Inga starka tabletter hade vi hemma heller...Man kunde ju skära upp handlederna...eller ännu bättre, halsen...Men nej, det skulle göra ont...och det skulle komma blod...Dränka sig då? Ja, det vore det bästa. Gör inte ont, inget blod...visserligen lite kallt, men det kan kunde jag klara av. När jag hade bestämt skrev jag ett brev till mina föräldrar och gick ut bakvägen. När jag skulle öppna balkongdörren hörde jag hur ytterdörren öppnades. Flera röster hördes i hallen. Mamma och dem andra hade kommit hem. Jag torkade snabbt bort tårarna och log. Jag skulle inte berätta för dem vad jag nyss tänkt göra. Och dem skulle defenitivt inte få se att jag gråtit.
|
|
|
|
