Mitt liv kap. 6 |
6.
Januari gick,, en hemsk dag efter en annan. Men tack vare att jag visste att jag hade folk som tyckte om mig, tog jag inte åt mig så mycket. Jag brydde mig inte om att jag inte var populär. Jag hade vänner, jag hade en pojkvän. Det räckte gott och väl till mig. Visst, jag hade inte världens bästa vänner, Frida svek hela tiden. Ena dagen kunde hon säga att jag var hennes ängel, andra dagen att jag var en hora. När någon var elak mot mig var det ingen som brydde sig. Mina kompisar kunde stå och se på, utan att lyfta ett finger. Den som försvarade mig var Lollo, ibland kunde också Frida säga åt dem. Om hon inte stod på deras sida. Även fast Frida titt som tätt var elak var hon min bästa vän. Jag tyckte hon var jättecool. Hon sminkade sig, var smal och blond. Hon såg precis ut så som jag ville se ut. Visserligen grät jag mig till sömns varje kväll, men jag var ändå glad på något vis. Tills Alla Hjärtans dag kom...
”Mamma, titta, visst är det fint?” Jag höll fram ett rött Alla Hjärtans-dag kort och mamma tog det.
”Mm-mm, jättefint gumman, vem ska få det?” Mamma granskade kortet och öppnade.
”Emil så klart!” Jag log mot mamma som log tillbaka. Hon stängde kortet utan att läsa det.
”Han blir säkert jätteglad då.” Hon gav tillbaka kortet till mig och gick för att lägga Sarah, Jakob och Malin.
Dagen efter smög jag ner kortet i Emils låda under en rast. Frida stog och vaktade så ingen skulle se. Sedan gick jag förväntansfullt mot min låda. Skulle jag få något? När jag öppnade låg det ett brev där. Inget Alla Hjärtans-dag kort, utan ett brev. Jag blev genast besviken, men hoppades på att brevet var från Emil. Bättre lite än ingenting, tänkte jag och öppnade. Det var inte från Emil. De var inte ens ett kärleksbrev. DITT JÄVLA FETTO, DU ÄR ETT MOTBJUDANDE MISSFOSTER, DU BORDE BANTA SÅ ATT DU SER UT SÅ HÄR:
Det var det enda som stod. Undet texten fanns en bild på en smal tjej, blont hår, stora bröst, ifört endast string. Jag var mållös. Vem skulle skicka mig någonting sådant? Jag hade så många förslag på vem det skulle kunna vara att jag inte kunde gissa mig till vem. Vem som helst skulle kunnat gjort det.
”Nå, fick du något kort?” Frida kom emot mig. Snabbt vek jag ihop brevet och stoppade det i fickan.
”Nej, det fick jag inte.” Jag började gråta. Inte över att jag inte fått något kort utan för brevet.
”Men inte behöver du väl gråta för det? Det är väl itne hela världen? Nu är du bara en idiotisk lipsill.”
Jag torkade tårarna och förljde sedan efter Frida ut dem sista minuterna på rasten. Brevet kastade jag i den första soptunna jag såg utanför klassrummet. Ingen skulle någonsin få se det.
Under hela lektionen funderade jag på vem det var som hade kunnat skickat det där brevet. Ju mer jag funderade på det, desto mer förvirrad blev jag. Helene fick upprepa flera gånger, vilket inte gjorde någon större skillnad. Jag hade knappt koll på vilket ämne det var vi läste den lektionen. Det enda som rörde sig i min hjärna var det där brevet...Och allt annat som hänt under fyran. Alla kommentarer, alla slag, hela alltihop. Det var kanske mitt fel i alla fall? Jag kanske är så motbjudande och ful så att dem får säga så om mig? Dem kanske gör mig en tjänst genom att säga mig sanningen om mitt utseende, så att jag inte ska bli sårad senare i livet?
”Angelica, vad tänker du på?” Jag ryckte till och såg Helene stå framför mig.
”Va?”
”Angelica, lektionen är slut, har du hört någonting av det jag har sagt?”
”N-nej... j-jag är l-ledsen, men j-jag t-tänkte på a-annat....” Jag tittade ner i bänken och började samla ihop mina skolsaker.
”Vad var det du tänkte på, som var så viktigt att du inte kunde låta bli att tänka på det?”
”I-ingenting s-speciellt.”
Jag reste på mig och gick mot min låda. När jag lagt ner mina saker och började gå mot dörren ställde Helene sig i vägen.
”Hur är det med Ivan och dem då? Håller dem fortfarande på?” Jag skakade på huvudet. Ingen behövde få reda på vad dem gjorde. Det enda dem gjorde var ju att aäga mig sanningen.
”Angelica, säg som det är nu. Jag har sett dem, dem håller fortfarande på. Jag hör dem i klassrummet, jag ser att du inte mår bra av det! Men jag kan inte hjälpa dig om du ingenting säger!”
”Det hjälper ändå inte, så vad gör det för skillnad?” Jag puttade mig förbi Helene och började gå mot dörren.
”Angelica! Angelica, vänta!” Jag lyssnade inte utan fortsatte. En del av mig ville berätta allt för Helene, medans en annan del bara ville försvinna. Helt och hållet från jordens yta helst, för vem skulle sakna mig?
Jag satte på mig mina skor och sprang ikapp Frida och Gabriella.
I matsalen serverades det köttbullar och makaroner. Jag tog en relativt stor portion och satte mig bredvid Gabriella. Efter ett litet tag kom Klaus fram till mig och gav mig en lapp.
”Vad står det?” Frågade Frida. ”Är det ett kärleksbrev?” Hela bordet började fnissa, och jag vek upp lappen. Det var inget kärleksbrev och det var inte från Klaus. Det var från Emil. JAG GÖR SLUT stod det med stora bokstäver. Under fanns det ett hjärta som han hade ritat ett stort kryss över. Jag grät inte, jag skrek inte, jag satt tyst tills fnissandet ebbat ut.
”Vad står det?” Frida norpade åt sig lappen och läste högt. ”Jag gör slut.” Sade hon. Högt och tydligt, så att alla runt bordet, inklusive halva matsalen, hörde vad hon sa.
”Sluta!” Skrek jag och tog lappen ifrån henne. Jag vek ihop den prydligt och stoppade den i fickan. Sedan tog jag min tallrik och mina bestick och gick ut. Jag sprang till toaletterna och grät. Jag grät och grät som om tårarna aldrig skulle kunna ta slut. Varför skulle just jag vara så ful så att ingen någonsin kommer vilja ha mig? Varför ska just jag vara så fet och dum i huvudet? Jag vet inte hur länge jag satt där, men när det kändes som om tårarna hade slutat rinna, skvätte jag lite kallt vatten i ansiktet och gick ut.
”Vart tog du vägen?” Frida tittade på mig och frågade gång på gång samma fråga.
”Jag behövde gå på toa.” Sa jag bara och gick därifrån. Jag vill inte prata med någon, och speciellt inte med Frida.
|
|
|
|
