en felaktig sanning. |
– Om du går nu, om du går. Om du går nu kommer vi aldrig kunna reparera det här. Då kommer det aldrig finnas någon chans för oss att skapa en ny början.
De var de sista orden jag yttrade till dig, de sista bokstäverna som mina fylliga små läppar formade till dig dagen innan du slutade att finnas till i min värld. 16.57 en kall vinterdag den 19 november 2006 var sista gången jag såg skymten av dig. Det var först när den brun målade, nednötta sovrumsdörren slog igen mitt framför näsan på mig så mitt gyllenbruna hår flög åt alla håll och kanter som jag förstod. Det fanns inte längre något oss kvar, kvar fanns bara den hemska känslan av ren och skör ensamhet. Att ge livet en ny, fräsch start kändes nu näst intill omöjligt. Min vilja hade sakta men säkert bleknat bort, och kämparglöden som alltid hade varit så stark var nu plötsligt långt bortom synhåll. Långsamt kände jag hur hela jag rasade ihop, bit för bit.
Du gick och du valde din egen väg. Jag kommer aldrig att kunna klandra dig för det. Orden du sa, de sätter spår för livet.
– Du anar inte hur många jag har förlorat, hur många som har lämnat mig kvar här själv. Du har inte en aning! Skulle jag förlora dig vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
Att du ens tordes uttala de där orden, med exakt dom bokstäverna. Det är för tillfället totalt främmande för mig. De flesta personer misslyckades totalt men du. Du är en av de få som för första gången har lyckats ge mig och mitt liv den glädje och trygghet jag så länge saknat.
Tårarna droppade långsamt ner och slog med en duns ner på den gråa köksbänken framför mig. Ögonen, så blank att jag knappt längre kunde skåda verkligheten. Nu ger jag verkligen upp, tänkte jag tyst för mig själv. Kort därefter trånade jag försiktigt fram till badrumsspegeln och fann mitt smala, ovala ansikte indränkt i tårar.
En sak är då säker, vet man inte innebörden av ordet kärlek, kan konsekvenserna bli skrämmande farligt.
Några månader senare när jag äntligen hade lyckats sluta med mina omstoppbara snörvlingar och de tysta snyftnings attackerna. Lyckades jag ta tag i mig själv, nu skulle jag en gång för alla visa vad jag gick för och börja om på ny kula. Ett flin uppenbarades plötsligt på mina läppar. Jag vred om nyckeln och gick min väg. Precis när jag skulle ta tag i dörrhandtaget till porten hörde jag telefonen ringa. Det tog inte långt tid fören jag stod inne i hallen på tröskeln och sträckte mig efter den blåa luren.
- Hallå ,svarade jag.
- Annie Frömark? Frågade rösten.
- Ja det stämmer alldeles rätt, de är jag, vem är ni? Svarade jag kort.
- Jag heter Nina Ingerhammer och kommer ifrån Karolinska sjukhuset i Stockholm. Jag fick order ifrån några anhöriga till en patient vi har här att ge er detta besked.
- Jasså? Vad är det för ett slags besked? Frågade jag förvånat.
- Jo det är så att vi har en patient här vid namn Linus Nästlund som imorse omkom i en bilolycka strax intill de stora kontorsvaruhusen i Karlstad centrum. Han fördes hit till sjukhuset med svåra skador runt 6 tiden imorse ungefär. Dock är jag väldigt ledsen, jag svär vi har gjort allt som står i vår makt men tyvärr, så lämnade Linus oss 8.47 imorse. Jag beklagar.
Det kändes som allting stannade upp, att allting annat rusade förbi mig medan jag själv stod kvar i samma ynkliga position som tidigare. Vid detta tillfälle kände jag att min värld rasat total samman. Jag hade mist min enda stora kärlek i loppet av en enda minut. Aldrig att någon skulle få komma mig nära igen, aldrig att någon ska få röra eller kännas vid mig igen, nej aldrig igen. De var ofattbart för mig att försöka inse att du inte fanns kvar här i min värld längre. Ett förflutet förblir någonting som man lämnar bakom för sig, som man tar adjö av & hälsar framtiden välkommen. I ditt fall blev det helt omvänt, sakta lyckades jag förstå att du skulle växa med mig vare sig jag ville det eller inte. Ljudet av din röst hänger fortfarande kvar i luften, och jag kan aldrig ens försöka överväga att andas utan dig. Hoppet & tron, det kommer aldrig svika mig, det är till för att finnas för evigt. Det är mitt val att välja om de är något jag kommer att kunna sätta min tillit i. En konstig känsla säger mig att du ser mig varje natt. Att du ser min sorgsna min när jag bedjande tittar upp mot himlen och förgäves försöker att hitta dig. Ge mig styrkan, ge mig kraften. Att hjälpa mig bevisa för mänskligheten att det går, man kan ta sig ur allting, så länge viljan finns är ingenting omöjligt. En vardag utan din närvaro, den tanken slår jag undan som en ren reflex. För det var inte såhär det var tänkt, inte alls. Du kommer alltid vara med mig, vart det än bär kommer du finnas långt inom mig! Gud, jag tackar dig för den tiden jag fick låna din ängel, de är förstårligt att du ville ha honom tillbaka. Se efter honom & vakta honom med ditt enorma dyrbara liv. Jag kommer alltid att sakna dig, S o v G o t t min älskade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | _m4ng0_ - 6 jul 07 - 11:32- Betyg:  | | guuud vad bra den var! sorglig, men sjukt bra! :) |
|
|
|
