Min verklighet 2 |
<k> Bella </k>
Efter den där natten lät jag knappt min mamma gå nånstans emsam. det var ungefär vid den där tidpunkten jag började höra rösterna också.
eller skriken ska jag nog kalla dom. alltid när det var tyst, speciellt när jag var ensam kom dom krypande.
ett 10tal vuxna röster som skrek i munnen på varandra.
Jag hörde aldrig vad det var dom skrek. det fanns inget sätt att få tyst på dom. Jag hör dom sällan nu, men ibland.
Hemskheterna fortsatte och min brors födelsedag ko. det var meningen att vi fortfarande skulle fia högtider och födelsedagar tillsammans som en familj. Så blev det inte.
Vi åkte hem till pappa för att gratta min bror. Dörren var låst. ingen var hemma. konstigt. hans skolbuss hade ju inte gått än. mamma ringde till pappa. Han hade tagit med sig min bror till jobbet.. Ingen av dom ville träffa oss.
Jag tog det personligt. fast det var menat mot mamma. så var det ofta, pappa gjorde nånting för att såra mamma men tänkte inte på att det kanske sårade mig minst lika mycket.
Sommaren kom och jag och mamma åkte till USA, "för att komma bort".
några dagar innan vi skulle hem ringer pappa.
"jag har köpt en häst åt dig"
En överlycklig 9 åring. Min pappa kan absolut ingenting om hästar och jag på den tiden var bara en liten stackars rädd ridskoletjej som drömde som så många andra ridskoletjejer om en egen häst utan att tänka på konsekvenserna.
Hon hette Lillelunds Kittabell och var 3 eller 4 år. Min egna häst. alla flickors dröm.
endå visste jag det redan då. det var en muta. en tävling. så jag skulle vilja bo hos pappa istället.
Mamma och pappa hade bråkat om vem som skulle ha vårdnade om mig, det hade till och med gått till rättegång.
en muta så att jag skulle tycka om honom mer än mamma. ännu ett sätt att såra mamma genom mig.
Bella var snäll till en början. men pappa matade henne med knäckebröd hela tiden så det gick inte länge tills hon började nafsa. Jag var väldigt blyg, feg, you name it, på den tiden så jag började redan bli lite rädd.
En dag skulle jag rida Bella till ett nytt stall. min bror ledde i grimskaft oh jag red. Pappa åkte i bil bakom, lite för nära.
Plötsligt slängde sig bella över på andra sidan vägen och tvärar ner i diket och skenar på tvären i krondiket. jag dimper av som en påse sand. det sista jag minns är att jag såg en stor hästmage och sparkade ben komma rakt emot mig.
Jag svimmade några sekunder av chocken och när ag slog upp ögonen igen stog bella några meter ifrån. jag låg längst ner i diket och kroppen värkte. jag hade ett hovavtryck på mina ridbyxor. ett tramp. mer än så blev det inte. och hjärnskakning.
det var tydligen ett rådjur som hade hoppat upp fick jag höra- men jag såg inget rådjur. jag tror bella blev rädd för att pappa körde bilen aldeles för nära.
Jag blev räddare för Bella.
När hon kom till det nya stallet kom jag dit mer och mer sällan, de ville använda henne på läger och sånt så ibland behövde jag inte komma dit alls. men mest var det för att jag var rädd, och varje gång jag åkte dit med min pappa började vi bråka för att jag inte vågade göra ditt eller datt, och jag fick inte åka dit med mamma, det hade pappa strängt förbjudit.
Bella blev mer och mer aggressiv. hon började bli tjock också tyckte dom så dom drog ner på hennes mat och till slut fick hon nästan ingenting, det gjorde henne tjurigare än någonsin.
Sen plötsligt en decembermorgon riger dom från stallet. Bella hade fått föl. Surprise, surprise...!
Åh jag visste precis vad den skulle heta, jag och min bror hade kommit på ett så bra namn.
Men när jag kom dit hade fölet redan ett namn. Frostis. Rimfrost. Jag hatade det. han är väl inget JÄVLA FLINGPAKET skrek jag.
"har du något bättre förslag?" frågade dom hånfullt.
jag tror inte jag vågade säga namnet. Jag fick inte ens döpa min egen häst. sjuka människor.
Bella tog inte emot fölet och vi fick försöka få den att dia men bella högg och sparkade. hon blev praktiskt taget misshandlad och tillslut tog hon emot fölet och det fick dia men hon var fortfarande sur på det.
Men efter det var bella aldrig den samma. Jag var livrädd för henne. Då blev pappa ursinnig. här börjar mina ångestattacker.
Jag var inte "tacksam för att han hade köpt en sån fin häst" och det var "mitt fel" för att jag var där så sällan. det hjälpte itne särskillt mycket kan jag säga och det slutade med att jag slutade helt att åka dit.
de i stallet hade henne nu på foder. Jag var fullständigt skräckslagen för bella. Hon attackerade mig en gång när jag skulle ge henne mat, det var droppen.
|
|
|
|
