Mitt liv kap. 3 |
3.
När Helene kom in igen med Ivan gick hon fram till mig igen.
”Jag har pratat med honom nu, men om han gör något igen, säg till mig direkt då!”
”Okej…”
”Bra, lovar du det då?”
”Ja, det gör jag.”
”Bra, jag har på känn att du är en jättebra flicka, och jag ser fram emot att få lära känna dig bättre.” Jag log mot henne. Helene vände sig emot klassen. ”Det är rast nu, efter rasten har ni Jessica. Hon ska göra några sammarbetsövningar med er. På vägen ut knuffade Ivan till mig så att jag ramlade. Hans kompisar skrattade.
”Vad var det där bra för?”
”Det var för att du tjallade, och det här är för att du är så äckligt fet!” Han slog till mig i magen. Det gjorde ont och jag fick knappt någon luft alls. Han och hans kompisar skrattade när de gick ut. Jag letade efter Helene, men hittade henne inte någonstans. Men, jag behövde väl inte springa till henne så fort det hände någonting? Det här kunde jag faktiskt tala om sedan.
”Där är du ju! Jag har letat överallt efter dig!” Det var Frida. ”Men, vad är det med dig?”
”Alla var visst inta så snälla ändå.”
”Det var Ivan, eller hur?”
”Ja, hur kunde du veta det?”
”Han mobbade mig hela lågstadiet, jag vet hur han kan vara. Talade du om för en lärare?”
”Ja, det är klart!”
”Gör inte det något mer, det blir bara värre då!”
”Men, hur ska det annars sluta? Slutar han av sig själv eller?”
”Nej, men det blir bara värre om man säger till en lärare, det kommer du att märka.” Hon tittade på mig.
”Men vad är det han säger till dig då?”
”Att jag är fet.”
”Lyssna inte på honom, det stämmer inte.” Hon log emot mig. ”Ska vi åka linbana?”
”Vad är det för någonting?”
”Kom, jag ska visa dig!” Hon började gå bortåt och jag följde efter. Vi rundade hörnet på den stora byggnaden i mitten, och där fanns det en linbana. Det var som en skidlift, fast man åkte på den med fart. Frida började springa mot linbanan.
”Vänta på mig!” Skrek jag
”Jag är etta!”
”Du fuskade, du började springa innan mig!” Under rasten visade Frida mig hur jag skulle åka så jag fick mest fart, och hon lärde mig att ge fart. Jag glömde bort incidenten med Ivan och hade fasligt roligt. Alldeles för fort tog rasten slut och det ringde in. Men vi åkte en gång till och började sedan springa till klassrummen. Högröda i ansiktet och fem minuter senare snubblade vi flåsandes in i klassrummet. Alla höjde blicken och tittade på oss.
”Varför är ni sena?” Jessica tittade på oss, men hon var inte arg, bara lite irreterad.
”Vi åkte linbana och hade jätteroligt, så vi åkte en gång till fast klockan ringde, sedan var det längre än vad vi kom ihåg att springa tillbaka. Förlåt att vi är sena.” Svarade jag. Frida knuffade till mig i sidan.
”Aha, det är okej för den här gången, men ni får lov att vara i tid nästa gång, okej?” Både jag och Frida nickade.
”Vad var det där bra för?” Väste Frida till mig när vi satte oss ner.
”Vadå?”
”Var du tvungen att berätta allt för henne eller? Du kunde inte bara ha nöjt dig med ett enkelt förlåt?” Hon verkade väldigt irreterad, men hon verkade rädd också. Det var någonting som inte stämde. Det var någonting hon inte berättade för mig.
”Varför skulle jag undanhålla sanningen? Vi gjorde ju inte någonting som vi inte får precis...”
”Äh, glöm det, du kommer nog på det så småningom!”
”Men vad är det du...”
”Skulle ni två kunna vara tysta?” Jag hoppade till och tittade framåt. Jessica tittade på oss. ”Inte nog med att ni kommer sent, ni kan inte hålla tyst heller! Vad heter ni två?”
”Angelica.” Sade jag och tittade ner i golvet.
”Frida.” Hörde jag Frida säga.
”Så, Angelica och Frida, kan ni vara tysta nu så att jag kan få fortsätta med min lektion? Det skadar inte att ni lyssnar heller, jag går igenom vilka regler ni måste följa här.” Jessica vände sig emot klassen igen och fortsatte gå igenom dem olika reglerna. En timme senare var det lunch. Jag och Frida sprang till matsalen för att komma långt fram i kön.
”Ska du verkligen äta så där mycket, du kommer ju trilla igenom golvet snart i sådana fall.” Jag vände mig om. Det var Ivan som stod bakom mig. Han tittade äcklat på min tallrik.
”Du ska inte bry dig om vad jag äter eller inte äter.” Sade jag, tog min tallrik och gick och satte mig bredvid Frida. Dagen fortskred, och Ivan gav mig bara några små-elaka kommentarer i smyg. Klockan ett var det sedan dags att sluta.
”Vi går sällskap hem va?” Frågade Frida när vi gick ut ur kapprummet.
”Såklart!” Sade jag. ”Möt mig utanför.”
När jag gick för att hämta min jacka, kunde jag inte hitta den. Jag letade på golvet, men kunde inte hitta den. Tillslut hittade jag den intryckt i ett hörn. När jag höll upp den ramlade en lapp ut. Jag tog upp den och läste. Jag slutade nästan andas. På lappen stod det med stor bokstäver: DITT JÄVLA FETTO, FATTA ATT DU BARA ÄR SKIT. JAG VILL INTE HA DIG HÄR, GÅ OCH DÖ!!!! Jag tog upp lappen och stoppade den i fickan. Chockad över vad det hade stått. Jag mötte Frida men visade henne inte lappen. Jag kände att lappen var min hemlighet. Det stod inte på den vem det var som skickade den, men jag var nästan säker på att det var Ivan.
|
|
|
|
