Mitt liv kap. 1 |
1.
Jag var 9 år gammal när vi flyttade till Bremora. Jag hade aldrig hört talas om det stället innan, och trodde att det var någon liten håla ute på landet. Men det var det inte. Redan första gången jag såg det blev jag förälskad. Vägen upp för berget hade en alldeles fantastisk utsikt ut mot sjön och skogen. Jag minns att jag hade tänkt på hur vackert det skulle vara där om vintern och såg redan fram emot den. Bremora låg högst upp på ett berg i Vårsta. Min familj drogs till berg. Vi hade alltid bott högst upp på ett berg, i Alby och i Storvreten. Jag minns också hur mycket jag saknade Storvreten. Där hade jag alla mina vänner, och min bästa vän, Elin, bodde där. Det var p.g.a ekonomin som vi flyttade. Lägenheten var ungefär lika stor, men betydligt billigare. Först hatade jag stället, men under sommaren lärde jag mig att älska det. Hela miljön var helt enkelt underbar! Nära vatten, nära skogen, och ändå inte så långt ifrån Tumba. Under sommaren träffade jag Elin väldigt mycket. Vi badade tillsammans och snurrade i en stor snurrgunga som fanns ca 100 meter från lägenheten. Vi sov till och med över hos varandra. När det blev augusti talade Elin om för mig hur mycket hon skulle sakna mig. Jag skulle byta skola och jag var den enda vän hon hade. Hon sade att hon inte visste hur hon skulle klara sig. Jag för min del var inte orolig för mig själv, jag visste att jag hade lätt för att få kompisar, men Elin var mycket blygare än mig. Skolstarten kom närmare och veckan innan började jag på fritids. Det var där jag lärde känna Frida och blev garanterad en kompis till skolstarten. Om jag inte hade gått på fritids, skulle jag ha fått någon kompis då? Jag vet inte, troligtsvis inte. Men det är inte under själva skolstarten min berättelse börjar, utan dagen efter…
”Angelica, det är dags att vakna nu, din klocka har ringt flera gånger redan! Väck Sarah också på en gång!” Det var min mamma som ropade. Jag suckade och steg upp. Som vanligt så slog jag i huvudet i Sarahs säng. Jag var fortfarande inte van vid att sova i en våningssäng, även fast jag hade gjort det i ett halvår. Jag steg upp och slet av Sarah täcket.
”Det är dags att gå upp nu, slöfock!” Sarah rörde på sig lite grand men gav inte minsta tecken på att hon var vaken. ”Hörde du inte vad jag sa? Gå upp nu!” Sarah vände sig om och tittade på mig.
”Varför ska jag göra som du säger?” Hon flinade. Gud vad jag hatade hennes flinande!
”Därför att det var mamma som sade åt mig att säga åt dig!” Jag vände mig om och började klä på mig. När jag klätt på mig och borstat håret märkte jag att Sarah somnat om igen. Jag ryckte på axlarna och tyckte att hon fick skylla sig själv om hon kom försent. Jag gick ut och åt frukost, filmjölk med flingor.
”Ska du verkligen ta så där mycket socker?” Mamma tittade ogillande på min tallrik.
”Mm-mm…”
”Du vet väl om att det inte är särskilt nyttigt? Men aja, det är du som får lida av det, inte jag. Var är Sarah förresten, skulle du inte väcka henne?”
”Jo, men hon vägrar gå upp.”
”Aldrig är det någon som kan göra någonting ordentligt! Det är alltid jag som måste göra allting, lite hjälp kunde aldrig skada!”
”Men mamma, jag FÖRSÖKTE faktiskt få upp henne, men hon vägrar! Vad ska jag göra, slå till henne?!”
”Skrik inte åt mig, jag hör dig alldeles utmärkt!”
”Jag skriker inte, det är du som skriker!”
”Varför skriker ni?” Det var Sarah som stod i dörröppningen med nattlinne och tittade frågande på oss. Mamma tittade ilsket på mig.
”Titta, nu väckte du ju Sarah, jag sade åt dig att inte skrika! Att ni ungar aldrig kan göra som jag säger åt er!”
Jag släppte mackan jag hade i handen och gick in på mitt rum. När jag stängt dörren kom tårarna. Vad jag än gjorde blev det bara fel! Det kanske det är mig det är fel på? Nej, jag slog bort tanken lika snabbt som den kommit. Nej, det var bara ännu en grej som blev missförstådd, det var ingens fel. Eller så var det bådas…
Jag tittade på klockan, den var kvart i åtta, dags att gå om jag inte ville komma försent. Jag torkade tårarna och började sätta på mig ytterkläder. Tio i åtta lämnade jag lägenheten utan att säga ett ord till mamma.
|
|
|
|
