Min verklighet 1 |
Detta är ingen självbiografi
Detta är inte dikter
Detta är inte en novell
Detta är verkligheten
Min verklighet.
Med gympapåsen i handen satt en 10årig Jag utanför stora gympasalen. Pratade med Sara, min bästis.
Solen sken lite blygsamt denna morgon i maj för dryga 6 år sedan.
Mammas bil bromsade in plötsligt vid parkeringen.
"vad gör dom här nu?" frågade sara.
"vet inte" svarade jag.
"du måste hoppa in, vi måste åka" mamma var kortfattad.
"men jag har ju gympa nu"
"vi måste åka!!" frustrerad. jag sprang och hämtade gympapåsen och hoppade in.
"vart ska du?" Sa sara lite förvirrat.
"problem hemma.." mumlade jag, för jag förstog ju vad det här handlade om.
Väl hemma satte jag och min 15åriga storebror oss på köksbänken och mamma i den högra stolen och pappa i den vänstra, precis som det alltid varit.
jag biter ihop käkarna och kämpar för att hålla bort tårarna över att skriva allt det här
Pappa grät. Mamma var rödögd.
"vad är det nu då?" undrade jag, fast igentligen fattade jag nog.
min bror snyftade till och jag såg storögt på honom.
"ni ska väl inte skilja er?" frågade jag men jag visste redan svaret.
"Lilla Lina" sa pappa.
Sen minns jag inte mer än att vi alla 4 satt vid bordet och grät.
Det var som på farmors begravning, jag grät för att alla de andra grät. inte för att passa in eller så, för att jag tycker inte om att se folk ledsna, det gör mig 3 gånger ledsnare. det får mig att tänka på hur jävla sorgligt det igentigen är.
Det nästa jag minns är att mamma och jag åkte till ett hus. Vi skulle flytta. Ett stort grått hus.
Jag älskade det redan från första stund. Mamma kände han som ägde huset så vi kulle få hyra det tills vi hittade något annat. Det var aldeles för stort för bara oss 2. Min bror skulle bo hos min pappa. Jag tror det var av sympati.
Han var arg på min mamma för att hon "lämnade honom", men det var ju inte honom hon lämnade, det var ju pappa.
Jag minns att vi gick till en granne hemma hos pappa för att köpa en säng som dom hade. Och vi flyttade in. Den enda möbeln vi hade i det stora slottet var en säng utan gavlar som stog direkt på golvet. Jag tror vi hade en gammal svart telefon också. Snacka om dåligt med resurser.
mamma pratade om något som hette bo-delning och sa att pappa var benhård och tyckte att mamma skulle fan itne ha några möbler för hon kunde ruttna i helvetet. så där stog vi. vilsna.
Vi sov länge på golvet. båda två.
Ringsignalen är nästa sak jag minns. Mammas mobilsignal. Pappas ledsenhet hade nu övergått i ilska. han ringde nu minst 10 gånger per dygn, mest om natten. mamma grät i telefon och jag hade ångest hela nätterna.
Det pågick länge och till slut ville jag inte ens somna, för jag visste att jag skulle vakna av den där hemska signalen och ångesten skulle göra mig illamående.
Jag mådde alltid illa och var alltid stressad. det gjorde att jag bet på naglarna. när jag sen slutade med det började jag att riva mig i hårbottnen, rev och rev tills blodet rann. hade alltid sårskorpor i huvudet. Det var nog oron.
Jag bara undrade varför alla mina vänner (ja, i lågstadiet hade jag massor med vänner faktiskt) verkade så lyckliga och bekymmerslösa och varför deras pappor var så snälla medans min ville se min mamma död.
Jag minns att jag tänkte: "varför är det bara jag? det är bara jag som tänker såhär, de andra bara lever, dom bara finns till"
Jag var 9-10 år, tänker en 10åring så?
Den där rignsignalen iallafall. Jag började gråta så fort jag hörde den.
Jag och min mamma hörde den på ICA många år efter och båda stelnade till, såg på varandra, och dog.
Skulle jag höra den nu skulle jag förmodligen bryta ihop. For sure.
Det dröjde inte så länge tills pappa tröttnade på att ringa så han åkte istället hem till oss på natten och stog utanför och skrek. Toppen, nu kunde jag höra alla hemska ord, innan hade jag ju bara hört mammas självförsvarsord, nu hörde jag dess uppkomst.
Jag vågade aldrig låta min mamma gå ut själv för jag var väldigt "overprotective" av min mamma så jag följde med när hon inte såg.
De kunde stå där i flera timmar och mamma bara tog emot skällsord, hot osv.
En av gångerna kommer jag speciellt ihåg:
"...Och så åker du till det där JÄVLA 'natures own' och KNULLAR med någon jävel!!"
orden slog mig hårt i ansiktet. jag trodde inte mina öron. jag förstog väl inte riktigt sammanhanget men ordet var det fulaste jag nånsin hört.
Mamma förklarade något om att det hade hon inte alls, de hade bara råkat sätta henne i samma rum som en av männen men att hon hade ändrat så hon fick ett enkelrum och hon redan hade förklarat det för pappa, men han vägrade att lyssna.
"jag ska göra ditt liv till ett jävla helvete! hör du det!" hörde jag pappa säga. sen hotade han att döda henne. ett otal gånger.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | anderssooon_ - 4 jul 07 - 14:26- Betyg:  | | maila när nästa kmr :) bra jätte bra | | Kraxx - 4 jul 07 - 09:21- Betyg: | | Bra fortsätt! |
|
|
|
