Kampen |
ja minns inte var eller när det första slaget tog ja kommer bara ihåg smärtan och
skriken från min äldre syster.
jag kommer ihåg när ja var nästan 4 år gammal
han hadde just lagt sitt sista slag ,jag låg där och snyftade,grät ,skakade.
ja skakade inte av gråten ja skakade av rädsla,rädsla för att han skulle komma upp igen .
men de gjorde han aldrig en omgång varje dag så var de alltid ibland två om han ansedde att
vi hadde varit olydiga.
om han inte var full alltså då kunde bli tre fyra gånger på en kväll.
ingen såg det, ingen visste ..
jag undrar om det hadde blivit bättre om ja bara hadde berättat.
Eller åtminstone visat blåmärkena .
jag undrar om det verkligen hadde gjort någon skillnad.
jag tror det är därför jag inte vill sova där längre ..
varje gång mörkret bryter in kommer rädslan .
Jag kan se honom stå där fast ja hör honom sova från rummet intill.
det är skrämmande men ändå lättande att höra honom sova,men det tar inte bort minnena....
ett halvår efter att mamma hadde flyttat ,när det var hans vecka,, så kom han upp ....
han skrek.. först hörde jag inte vad han sa ,men sen hörde jag .
-JÄVLA UNGAR! fattar ni inte?! hon är borta!
han satte sig ner på golvet och grät ,skrek ,snyftade.
men ja brydde mig inte .
-det är ditt eget fel .skrek jag
han förtjänade inte mitt medlidande eller mina tröstande ord .
det var då allting vände fort och kallt som en vinterstorm
han tog tag i min arm och tryckte.. hårt o kallt av ilska och ursinne.
där stt han och jag han satt o tryckte ,jag satt o skrek och grät
varje gång han kände att ja försökte slappna av så tryckte han hårdare så att ja skrek högre.
ingen hörde ändå så.
han tog inte i för hårt han vill förmodligen inte att ja skulle bryta nått så vi skulle åka in till sjukan
så att dom kunde se vad han hadde gjort
dagen därpå fanns inget kvar förutom ett stort lila blåmärke
han hadde fest varanan dag i genomsnitt.
blev full ofta dansade på bordet, låg på golvet och kräktes eller hängde framför datorn ..
vid den tiden var jag runt 3 år och vi bodde på ett ställe uppe i skogen som kallas bäckafallet
där bor vi fortfarande hans veckor alltså .
våra grannar var farmor och farfar .det är det fortfarande
den ända tröst jag hadde var musiken ,mamma och min älskade syster Sofia
så om folk frågar varför jag älskar att sjunga så säger jag bara
''jag lever för musik''
ingen fattar men det gör inte mig nått.
nu vid tolv års ålder ska jag berätta det jag bara har sagt till få människor .
Jag ska skriva ner bitar av mitt liv i en bok om dom hårda kampen i mitt liv
om misshandeln och missförståndet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Cilises - 24 dec 05 - 06:29 | | beundransvärt modigt och så otroligt starkt av dig!! ska läsa allt du skriver om det är till någon hjälp, finns här på vägen | albaniish - 24 dec 05 - 03:12- Betyg:  | Hemskt, svårt, modigt
Du skriver utmärkt |
|
|
|
