AGWL3 Kp.16 |
Solen tittade ner på familjen Niwas hus från en klarblå himmel, en skarp kontrast mot det vita lager snö som låg likt en matta över staden och effektivt täckte hus och vägar. Inte för att det direkt var fridfullt, eftersom nejden strax rungade av förtjusta tjut och höga glädjerop.
”Max-kun, vänta på Mindori!”
Men pojken hade redan öppnat dörren ut till gården och kastat sig ut i snön utan att riktigt ha knäppt jackan. Det var kallt och vitt, precis som vintersnö ska vara! Efter honom ut i det vita kom Mindori, också hon bara halvklädd och med vinterglädjen lysande i ögonen. Det var dags för ännu ett snöbollskrig dem emellan, och båda två verkade helt ha glömt att de bara dagen innan fortfarande varit småfebriga och legat inomhus. Emiko hade vägrat att låta dem gå ut, och ingen av dem hade lust att utmana henne när hon sa det på det viset.
Hon hade nästan sett hotfull ut när de försökt smita ut och leka.
Nå, nu var de i alla fall ute, och Mindori höll precis på att krama till en rejäl snöboll att kasta mot Max när hennes lillebror kom ut på trappen även han.
”Fai” utropade hon och släppte snön innan hon sprang upp emot honom och kramade honom, trots att de just suttit vid frukostbordet tillsammans.
Max däremot tystnade och kände rodnaden stiga i ansiktet. Han hade då inte ätit frukost med Fai och de andra, utan suttit i vardagsrummet och försökt titta på tvs jullovsmorgon. Det hade inte gått så bra. Samtidigt som han hörde hört de andra sitta inne i köket och äta frukost tillsammans hade han tittat mot tv-rutan och förstrött trevat med fingrarna över läpparna. Hade Fai verkligen… kysst honom?
Det var nästan så att han rodnade av bara tanken.
Så kunde man väl inte göra heller? Visst hade Emiko sagt att det var tradition och han hade väl egentligen inte haft något emot det med… Man fick inte göra så helt enkelt.
Och nu så kom Fai emot honom, med den där vänliga uppsynen som liksom fick Max att bli alldeles varm i magen av, lite som att dricka varm choklad. En liten värmande brasa där inne som fick allt det kalla och otrevliga att försvinna. Rodnaden blossade som facklor på hans kinder när Fai stod framför honom, och han tänkte att nej, så här fick det inte vara. Kunde inte vara.
Men rodnade gjorde han ju förbaskat nog ändå. Vänta nu… tog Fai tag i hans jacka?
Hjärtat bultade som en hammare i bröstet på honom.
”Ne, Max-kun, mår du bättre idag?”
Han sträckte händerna mot den andres jacka och förde samman blixtlåset, drog upp det. Med vana rörelser fattade han sedan tag om Max halsduk och knöt den löst hängande stickade slingan runt pojkens hals. Det var verkligen beskyddarinstinkt på högsta nivå, tänkte han för sig själv. Att se efter inte bara sin syster men också Max.
”Det är inte underligt att du blir sjuk om du inte klär dig ordentligt.”
Genast tycktes den röda färgen på Max kinder bli starkare, och Fai undrade vad han tänkte på. Det var lite svårt att veta, och särskilt som Max kunde rodna för nästan vad som helst var det svårt att utläsa vad det egentligen betydde.
Det kom ett svar, men Fai kunde inte höra vad det var. Orden hade fastnat i halsdukens ylle.
”Vad sa du?” frågade han, och märkte att något hände.
Något förändrades. De blå ögon som tittat ner i snön förbi hans händer fästes nu på något annat. Max tittade honom i ögonen och visst skälvde det lite i rösten när han upprepade sina ord.
”Jag ska försöka bli bättre på det då.”
Innan Fai hann reagera på vad som faktiskt hade hänt kände han något hårt och kallt träffa hans nacke med ett stort, blaffigt ljud. Det kändes alldeles vått, och rännilar av vatten for ner under tröjan på honom då han vände sig om och såg sin syster stå alldeles oskyldig med ett stort leende i ansiktet. Snön framför hennes fötter var sargad av fingervantars spår och instinktivt fattade han tag i Max hand innan han drog med den andre pojken på en våldsam jakt efter systern i snön.
Max hand som var täckt av en tumvante i mörkblått tyg och hölls alldeles varm under de vintrigaste av lekar.
Det blev ett vilt snöbollskrig, trots att de inte alls var så många.
Vilket egentligen skulle ha varit lite tråkigt, om det inte varit för att Fai även den här gången hade gett sig in i leken och entusiastiskt kastat snöbollar på både henne och Max. Ibland hade de varit alla mot alla, och ibland hade de kört två mot en. Urhärligt!
Medan de sprang runt där på gården och försökte träffa varandra kände Mindori ibland ett litet hugg inom sig. Fai var ändå hennes, och även om han kanske inte själv visste det så kändes det som om han inte riktigt var det på samma sätt längre. Visst var det länge sen som han hade varit kortare än henne, men det var inte därför som han inte kändes så mycket lillebror längre.
Det hade något med Max att göra.
Mindori var inte svartsjuk eller så; det skulle aldrig falla henne in. På ett sätt var det skönt att Fai hade hittat något att oroa sig över som inte var hon, någon att ta hand om. Det kändes bara konstigt. Ovant.
”Mindori-chan!”
Hon tittade upp, bort mot dörren där Emiko stod. Hon såg… uppklädd ut. Och glad. Vad var det som stod på?
”Mindori-chan, kan du säga åt Max-kun och Fai-kun att vi ska ut och åka skridskor? Morfar tror att isen är tillräckligt tjock för det.”
”Ja! Åka skridskor! Yay!”
Med tillbörliga leenden och studsiga steg följde hon efter de båda pojkarnas fotspår i snön. Sist hon såg dem hade de gått hitåt, först Max, sedan Fai – men när hon kom runt husknuten var det ingen där.
Tomt.
Alldeles tomt.
”Aha!”
För sent såg hon en liten boll av Max komma farande över henne, brottade ner henne mot marken i all vänlighet. De blonda testarna lyste mot det av glädje och rörelse röda ansiktet.
”Ha! Jag vann!”
Hon log.
När Ed skickades ut på gården ett par minuter senare förväntade han sig inte vad som mötte honom.
Han var beredd på nästan vad som helst: en snöboll i nacken eller ansiktet, kanske någon förolämpning om hans längd – som faktiskt var alldeles utmärkt som den var, eller helt enkelt ett bakhåll. Men inget av detta inträffade, och det enda som mötte honom var en tom gård med upprörd snö. Emellertid hördes skratt och små dunsar bakom hörnet, så något undrande till mods gick han för att se vad som hände.
Synen var nästan skrattretande.
På marken rullade en liten hög av sprattlande ben och armar täckta i nästan dyblöta vinterkläder under små låtsade morranden, och bredvid stod Fai och bara skrattade.
”Emiko undrade var ni blev av” var allt Ed fick ur sig innan flickan tycktes komma loss ur Max grepp och knuffade ner honom på marken.
”Ha! Mindori vann!” Så såg hon sig omkring, fick syn på honom. Rusade upp och fram till honom. ”Eddiward! Ska vi åka nu ska vi åka nu Mindori vill åka skridskor!”
Som om hon inte just brottats med Max. Hon pratade lika fort och överrumplande som alltid, verkade vara sitt alldeles vanliga gamla jag. Det var svårt att förstå allt det här med Midori, men han ville inte tänka på det heller.
Försökte skaka bort tankarna och hoppades att de skulle försvinna.
”Huh? Är det något fel Eddiward?”
”Nej då, och kalla mig inte det” svarade han och gav henne ett litet leende. Hon behövde inte tyngas med det där något mer, och för att liksom fly undan hennes blick såg han istället Fai hjälpa Max upp. Vad var det egentligen mellan de där två?
Mer än så hann han inte fundera innan Mindori tog hans hand och mer eller mindre drog med honom från gårdsplanen. Han suckade för sig själv, det fanns väl inte mycket mer att göra än att låta henne få som hon ville. Själv tänkte han då inte åka vad-det-nu-var de kallade det.
”Det här passar ju dig perfekt, isprinsessan.”
Kairi gav honom en mörk blick och var precis på väg att säga något dräpande till svar då han fiskade upp något som fick hennes ögon att smalna till.
”Appappapp” log han, ”inte vara sån nu prinsessan.”
Det hade varit ett misstag att ge honom den där lappen. Allt sedan han fått den på julafton hade Dark tagit varje tillfälle i akt att tvinga henne att kyssa honom. Inte för att hon egentligen hade något emot det, inte för det, men ändå.
Som om hon var någon… hon visste inte riktigt vad. En kysshora, i brist på andra ord.
”Inte här” väste hon och tittade som hastigast omkring sig. Folk verkade inte bry sig så mycket om vad just de gjorde, utan satt på små bänkar och drack choklad ur termosar medan de tittade på folk på isen.
Isen som Dark tydligen ville ha ut henne på. Nej!
Hon vägrade. Och hon ville inte kyssa honom här. Herregud, vem som helst kunde ju se.
Och hon som skulle föreställa vara deras lärare och allt.
”Det var ett löfte, eller hur?”
Dark kom närmare, gick på det där vanliga lite smått nonchalanta vis som han brukade och som hon retade sig på lika mycket som hon tyckte om det. Närmare, närmare, ända till hon kunde känna hans andedräkt mot sin hud. Hon svalde.
”Och löften är till för att hållas, inte sant?”
Han fick som han ville – hon kysste honom. Trots att hon gjorde det snabbt, som för att det inte skulle synas, var det liksom befriande. Ända tills Daisuke stod framför henne med den röda kalufsen lite som den ville på huvudet och röda kinder.
Innan någon av dem sa något skrinnade hon ändå ut på isen, kokande.
Fan. Jävla helvetes skit.
”Var det där verkligen nödvändigt, Dark?” frågade Daisuke och såg efter Kairi när hon försvann ut på den blänkande frusna vattenytan.
”Hon tycker ju om det” konstaterade hans andra hälft inifrån det där inre tankerummet där han tycktes bo, och Daisuke kunde ana sig till Darks ansiktsuttryck just nu. Belåtet.
Sanningen att säga så var det inte den enda anledningen till varför Dark gjorde som han gjorde. Som mästertjuv, både av klenoder och av hjärtan, visste han att det inte räckte med bara en väg för att nå fram till sitt mål, och att nå fram till Kairi var en svårare och snårigare uppgift än något annat han tagit sig för. Just som han trodde att han funnit ett sätt att komma närmare på, så blev det ändå fel och han fick börja om från början.
Just nu var den lilla lappen hans främsta redskap.
Hon kunde inte gärna avfärda den, och den var ett utsökt vapen för att tysta henne när hon tänkte säga något beskt åt honom. Dessutom tyckte han om att kyssa henne. Vore det nu inte för att Daisuke fanns där, och dels naggade åt honom i huvudet för att sedan också komma fram precis när det började bli trevligt.
Nej, i den här världen skulle det väl aldrig någonsin riktigt hända något, såvida inte Daisuke försvann på något mystiskt vis. Och med tanke på hur dåligt det ändå vore, så var det inte ens ett alternativ.
Han suckade, lade sig till rätta. Det var väl inte mycket mer att göra än att försöka vila ett slag. Här inne, tänkte han, fick han i alla fall vara ifred.
”Se efter henne åt mig, Daisuke.”
Den rödhårige suckade och fortsatte sin promenad runt sjön.
Klockan närmade sig lunchdags då de gick av isen och satte sig ner på några bänkar som stod i en klunga invid sjökanten. Emiko hade tagit med sig en stor korg full av bullar och smörgåsar, och flera termosar fyllda med ännu varm choklad. Alla fick ta för sig, och tyckte nog att det smakade väldigt bra med mat i magen.
Kosuke och Daiki satt och pratade med Ed om alkemi och andra vetenskapliga saker, emedan Daisuke och Mindori lekte med With och Lilla Kaninisen. Kairi var fortfarande på lite dåligt humör, men det var ändå härligt att vara utomhus och slippa ligga inne och hosta. Hon kände inte direkt för att prata, men Emiko lyckades ändå börja ett samtal med henne om matlagning.
Fai och Max då?
Den senare av de två satt med tumvantarna om en mugg med varm choklad och blåste försiktigt på den. Han hade redan försökt dricka av den en gång, men den hade varit alldeles för het och han hade bränt sig på tungan. Ibland, mellan de små blåsningarna på muggens innehåll, tittade han i smyg på Fai och kände den där konstiga värmen bubbla upp igen.
Och än hade han ju inte druckit någon choklad!
Fai däremot satt mest och funderade. Hans röda ögon for över dem allihop utan den minsta blygsel, för han var inte riktigt medveten om att han gjorde det. Det kändes bara så märkligt att de satt här, mitt emellan jul och nyår, som om ingenting alls hade hänt eller skulle kunna hända.
Ändå fanns det en molande känsla där, något gnagande, som han inte alls tyckte om. Att det på något vis hade gått för lätt. Hur svårt det än hade känts då, så var det som om det var något de hade missat.
Nåväl, året var ju inte slut än.
Ett sörplande ljud bröt funderingarna och hans blick vändes mot pojken om satt bredvid honom på bänken. Tydligen hade chokladen svalnat tillräckligt nu för att drickas, och snart nog var den försvunnen. Tömd i ett enda drag, innan Max attackerade smörgåsen.
Förbluffad såg Fai hur även denna försvann, spårlöst så när som på några smulor, och därefter en av Emikos hemlagade bullar.
”Åt du ingen frukost idag?” Undrande, lite oroligt.
”Nej.” Max skakade på huvudet och slog armarna om sig själv, tittade ner i marken liksom tidigare under dagen.
”Varför inte det?”
En kort stunds tystnad under vilken de andras samtal liksom flöt in emellan dem. Sen verkade Max ta mod till sig.
”Därför att jag –” han såg upp, tittade på Fai, rodnade. Slog ner blicken.
Inget mer.
”Därför att du vadå?” framhärdade Fai, men fick inget annat svar än en intensiv huvudskakning. Han gav upp, för tillfället.
”Vill du ha något mer att äta då?”
”Nej.” Ännu en gång skakade Max på huvudet. ”Det är varmt nog ändå.”
Trots sina ord höll han ändå ett hårdare tag om sig själv som för att stänga in den där värmen han pratade om, och Fai kunde inte hjälpa det.
Först protesterade Max, inte i ord eller så, men han spände sig och såg med stora, oförstående ögon på Fai när denne helt sonika drog honom till sig och slog armarna om honom. Så kunde man väl inte göra? Men, var han tvungen att medge, så var det väldigt mysigt och - . Han kinder flammade upp igen och han försökte dölja sina tankar genom att borra ner näsan i halsduken och in mot Fais jacka.
Där innanför kunde han höra hjärtat slå. Fais hjärta. Det var lite skrämmande, men ändå… betryggande, på något sätt. Som när de skulle sova på nätterna. Omedvetet kurade han ihop sig lite närmare Fai.
Värmebollen i hans mage blev större, spred sig genom hela kroppen.
Det var allt väldigt mysigt när allt kom omkring. Han märkte inte att Fais armar liksom kom närmare och formade en ring av värme runt honom, ej heller att den yngre pojken sänkte sitt ansikte till Max hår.
Osedd av alla tryckte Fai en lätt kyss mot Max panna och tänkte åter igen på året som nalkades. Nej, det här året var inte riktigt slut än, men å andra sidan… Nästa år kunde också bli bra.
****************************************** ************
Detta kapitel är skrivet av min och Pales vän Hana-chan, ni får tacka hennes så mycket för det var första gången hon skrev på detta vis ^^
|
|
|
|
