Snart tar döden mig,2 |
Hela natten satt jag där, grät och grät hela tiden,
Jag orkar inge mer tänkte jag.
Jag öppnade min väska och tog fram ett rakblad,
Nu skulle jag dö, slippa skiten.
Jag skar och skar nya sår på armarna tills jag svimmade.
Jag vaknade nån timme senare och låg på akuten.
-FAN, jag lyckades inte, suckade jag.
-Så du har vaknat nu!
Jag kollade mot dörren och där stog Annelie.
-Var det du som tog hit mig? sa jag surt.
-Ja, jag var ute och gick me Laban(hennes hund) svarade hon.
-FYFAN för dig. skrek jag.
-Ullis, Du ska inte dö, inte än. Vi ska fixa de här.
-Det går inte. Nu började jag gråta hysteriskt.
Annelie satt och höll om mig när mamma och pappa kom.
-Att du alltid ska ställa till det. suckade pappa.
Mamma bara stog där och tittade på bandaget på mina armar.
-Ska inte du också trycka ner mig mamma? suckade jag.
Nu började mamma gråta och sprang ut från rummet.
Pappa gick ut och småpratade med sig själv om vilket problembarn
jag var.
-Jag far inte tillbaka till dom Annelie, sa jag. Jag kommer rymma och rymma
tills benen inte bär mig längre.
-Vi ska fixa det här gumman. sa hon och gav mig en till kram.
Nu kom Maria inspringade.
-Min älskade, vad har du gjort? grät hon och höll om mig.
-Jag vill inte leva mer, jag vill inte ha några mer slag,
jag vill inte att drogerna och rakbladen ska ta över mig längre. grät jag.
-Du får komma och bo hos mig tills vidare. sa Maria.
-Du kommer inte orka med mig, grät jag ännu mer.
-Jag kommer alltid orka med min ängel till syster.
-Jag älskar dig. sa jag.
-Jag kommer aldrig sluta älska dig. svarade Maria.
-Om ni båda vill så KAN jag försöka fixa så du får flytta in hos Maria,
sa Annelie.
Jag tittade på Maria.
-Så fort som möjligt, snälla. sa hon.
Nu log jag för första gången på denna morgon.
-Det kan ta en månad eller mer, men jag ska försöka, men då måste
du bo med din mamma och pappa och inte rymma, för då kommer du hamna på
andra ställen. sa Annelie med en bestämd stämma.
-Vi får väl se hur mycket jag klarar av, suckar jag.
-Ursäkta att jag stör, men du får åka hem nu Ullis, sa en sköterska som just
kom in.
Jag bara suckade och börja klä på mig.
-Jag måste till jobbet nu, klarar du dig min älskade? frågade Maria.
-Ja, det gör jag sa jag, och kramade henne hejdå.
-Jag ska fixa det här Ullis, sa Annelie och gick iväg.
Nu var jag ensam, igen, men jag ville inte gå hem så jag gick till
en ödeplats och tog fram mina droger som jag hade kvar,
satte mig på gräset och rökt, for in i en annan värld,
en värld utan bekymmer.
När jag kom hem gick jag bara in i köket och kokade makaroner,
nå annat orkade jaginte göra.
-Varför Ullis, varför? det var mamma som kommit in.
-Är det så svårt att lista ut med er som föräldrar? sa jag.
-Jag vet itne vad jag ska göra, men en sak har jag gjort...sa hon.
-VAD MAMMA, VA FAN HAR DU GJORT? skrek jag.
-Du ska få bo på Barnpsyket ett tag, tills du slutat med droger och rakbladen, grät mamma,
du ska dit imorgon, jag har packat din väska.
Jag slängde kastrullen med makaroner på golvet och sprang ut genom dörren.
-fan,fan,fanfan sa jag då jag sprang.
Jag sprang till Maria, öppnade dörren och skrek.
-älsakde, vad har hänt? sa maria och lungnade ner mig.
Vi satte oss i soffan.
-Mamma har gjort så jag ska till psyket..redan imorrn grät jag,
Jag vill inte Maria, jag vill inte.
-Det kanske är det bästa gumman, bara ett tag? suckade Maria.
-fyfan Maria, fyfan för dig. viskade jag.
-Gumman....
-JAG HATAR DIG. skrek jag och sprang ut igen.
Denna gång visste jag inte vart jag skulle ta vägen,
så jag bara sprang och sprang tills jag ramla ihop och somnade,
mitt på ängarna.
jag vaknade inte försen 9 på morgonen,
Min mage värkte, jag var så hungrig, hade inte ätit på länge.
Jag började gå till stan, men hann inte långt före en bil stannade framför mig.
-Hej, jag heter Sara och kommer från Barnpsyket, antingen hoppar du in i bilen frivilligt,
eller så måste vi tyvärr ta me dig med våld. Förklarde Sara.
Jag var helt utmattad och orkade inte springa iväg så jag satte mig i bilen och
vi åkte iväg, mot helvete, mot Psyket.
Det tog bara 20 minuter att åka dit, men det låg typ mitt ute i ingenstans.
-Din mamma kommer med din packning sen. sa Sara.
-Jag vill inte träffa den fittan. sa jag surt.
-Då behöver du inte det, inte just nu. svarade hon.
Sen gick vi in, In till helvetet.
Allt var vitt, vita väggar, vita möbler,värre än ett sjukhus.
Alla barn som var där, det var hemskt att se,
uppskurna armar, magra som pinnar, vissa gick bara runt i en ring,
vissa satt bara och tittade rakt in i väggen och blinkade inte ens,
vissa pratade med sig själva..
Jag fick panik och började skaka hela jag.
-Såja, ta de lungt och andas. Sa Sara.
Dom tog in mig på ett rum med en säng, ett skrivbord och en toalett.
-Här ska du bo nu i några veckor. Log Sara, och du kommer ha 1 samtal per dag
med en psykolog, och sen kommer du ha familjesamtal varje torsdag.
Sen gick hon och jag bara stog där och tittade ut genom fönstert.
-Hör jag verkligen hemma här? sa jag tyst för mig själv.
FORTSÄTTNING?
|
| Kommentarer | | movich - 21 jun 07 - 06:13 | | ja!!!! | | _Live_life_ - 20 jun 07 - 20:10 | | fortsättining? ja |
|
|
|
