Sagan om Mie del 2 |
Jag vet inte vad jag gjorde. Jag minns det som en dimma.
Det var blod överallt, och jag sprang fram till Mie som var medvetslös.
Jag måste ha ringt ambulansen för plötsligt fylldes rummet av blåa ljus och hemska ljud. Jag bara stod där och tittade när de bar bort henne och sedan minns jag inte. Jag kanske föll ihop, men jag var med henne i ambulansen och höll hennes hand.
Kanske svimmade jag, eller så var jag vaken.
Någon frågade hur det var med mig men jag hörde det knappt. Antagligen svarade jag bra.
Mamma hämtade mig från sjukhuset och körde mig hem. Jag somnade i bilen och sedan minns jag inte mer av den dagen.
Jag vaknade. Det var tyst i huset förutom klockans envisa tickande.
- Mamma, ropade jag, eller rättare sagt försökte ropa. Min hals var torr.
Först trodde jag att jag hade drömt allting, det var en vanlig dag.
Men det hade jag inte. Jag hade blod på händerna.
- N…e…j! Fick jag fram. Mie, åh nej!
Jag reste mig upp, för snabbt, och blev yr. Blå prickar dansade framför ögonen ett tag för att sedan försvinna. Jag tog telefonen och ringde till Mie. Ingen svarade.
Tårar rann längst mina kinder.
- Sofie, sa mamma.
Jag svarade inte, lade ner telefonen och snörvlade. Mamma gick fram och kramade mig. Jag besvarade inte kramen, ville inte, men mamma höll kvar.
- Stackars lilla Fie, sa hon och smekte mitt hår.
- Mie, fick jag fram och grät högt.
Jag gick inte till skolan nästa dag, jag gick hem till Mie.
Hon öppnade dörren och vi stod där en stund, framför varandra. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hon vågade inte se mig i ögonen.
- Mie, sa jag och började gråta.
Vi kramades länge och hon grät mot min axel.
- Förlåt Fie, förlåt. Snälla, förlåt mig.
- Varför? Varför gjorde du det? Jag älskar ju dig!
- Jag kan inte berätta…
Hennes röst fylldes plötsligt av något hemskt, och jag förstod att det var allvarligt.
- Du kan lita på mig! Vad är det som har hänt?
Hon skakade bara på huvudet och torkade bort en tår från sin kind.
- Mie…
Jag tittade på bandagen på hennes handled och smekte hennes hand.
- Snälla berätta! Jag vill inte att du ska må dåligt.
Jag lät så desperat. Jag var desperat och visste inte vad jag skulle göra.
Först nu förstod jag att min bästa vän nästan hade dött.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | wow_93_ - 22 sep 07 - 08:41- Betyg:  | | :( tårarna faller bara ner, tur att du nt förlora henne, |
|
|
|
