Sagan om Mie |
För länge sedan var jag lycklig…
Men nu… nu är allt så annorlunda, inte som det var förut
Vi var alltid tillsammans och tröstade varandra. Vi lovade att alltid vara tillsammans, och inget kunde skilja oss åt. Inte ens döden, för vi var säkra på att vi skulle mötas efter.
Men så var det inte. Långt ifrån. Inom mig förstod jag att allt inte kunde sluta lyckligt, och en saga, det var bara en saga. Gjord för att få ett lyckligt slut.
Livet är ingen saga, utan verklighet. Jag borde ha förstått tidigare, men jag var dum.
Jag ljög för mig själv. Vi ljög för varandra .
Kanske jag borde ta det från början, men jag är ingen van berättare. Jag har faktiskt aldrig riktigt pratat med någon om det som hände. Jag antar att jag inte ville känna igen.
Aldrig mer uppleva den sorgen och inte gräva i såren. Men det var så stort att hålla inne.
Sorgen höll på att ta livet av mig.
Mie, kallade vi henne. Utalades Mi.
Jag var Fie. Utalades Fi.
Men nu är jag inte Fie längre. Jag är Sofie, fjorton år med långt svart hår. Väldigt slitet men jag bryr mig inte. Och hon är inte Mie längre. Hon är inte Marie längre. Hon är ingenting.
Smeknamnen kom vi bara på en dag, eftersom våra namn rimmade, och ingen av oss gillade namnen speciellt mycket, så ville vi skaffa smeknamn.
- Marie, det heter ju liksom allas mammor, sa Mie.
Jag småskrattade lite åt det och kom på att vi kunde ju kalla henne för Mie.
- Då får du vara Fie, sa hon.
- Usch, vad fult.
- Kom igen. De måste ju rimma.
Jag gick med på det och sen dess kallades vi så av alla.
Egentligen gillade jag inte Fie särskilt mycket, men det var ganska kul, bättre än att bli kallad Soffan, som en del försökte med. Jag ignorerade dem när de ropade Soffan.
Men det här är inte om våra namn, utan om våra liv.
Vi träffades när vi gick i femman. Jag var ny i klassen och väldigt nervös. Jag var en orolig person och ganska osäker.
Mie log mot mig och jag blev genast lite tryggare. Hon var långt ifrån osäker och hennes självsäkra sätt irriterade mig en aning, men om hon hade varit lika blyg som jag hade vi nog aldrig blivit vänner.
Vi var alltid med varandra och jag kände knappt någon annan i klassen. När vi började sexan var jag med några andra, men Mie blev oftast sur och stack då.
I början av sjuan spred några ut rykten att hon var lespiskt och det var nog det som började knäcka henne. Ingen ville vara med henne, och grupptrycket gjorde så jag gled undan lite också. Men det varade inte länge. Jag sa att de var idioter och stannade hos Mie. Jag var inte med någon annan.
Hon var inte lespisk föresten, och vi skojade om det. Tillslut började några av tjejerna inse hur dumma de var och slutade retas. Men de sa aldrig förlåt.
Allt var bra fram till veckan efter. Hon blev tystare och drog sig undan. Det var inte likt henne, och jag blev väldigt orolig. Hon vägrade prata med mig, och jag ville inte tvinga henne, så jag sa ingenting. Egentligen var jag väl feg.
Nästa dag kom hon inte till skolan och jag bestämde mig för att gå hem till henne.
Jag ringde på ringklockan.
Ingen svarade.
- Hallå! Ropade jag
- Stick, hördes en röst från fönstret.
- Mie, vad är det!
- Stick säger jag!
Det lät som om hon grät så jag gick inte. Jag öppnade dörren till huset och gick upp till hennes rum.
- Nej! Kom inte in, ropade hon, halvt panikslaget,
Dörren till hennes rum var stängd med jag öppnade och sprang in. Hon satt i sin säng med en sax i handen. Det var blod på lakanet.
- N…nej… Nej! Mie vad har du gjort!?
- Förlåt, viskade hon och föll ihop.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | wow_93_ - 22 sep 07 - 08:39- Betyg:  | ohh :'( jag-jag gråter nu på riktigt, nää...
de är svårt att förlora nån man håller så kär,
jag har förlorat 1 självmord, 1 påkörd o min bästa vän flytta till london..
jag vet exakt hur de känns, | | Hon_med_kniven - 18 jun 07 - 04:14 | | bra |
|
|
|
