Varför kan jag inte släppa taget om de förflutna? |
Kapitel 1
Imorgon är det dags, dags att åka med killarna till sommarens läger-cup(först 2 veckor träningsläger, sen 2 veckor cup) och som jag längtade. Killarna, dessa underbara killar som släppt in mig i laget när jag inte velat spela med tjejerna och som alla respekterade mig som den person jag var och inte såg mig som en snygg blondin... Fast det där med att jag egentligen är blodin har de ingen aning om då jag har färgat mitt hår brunt. "Jag saknar mitt gamla blonda hår" tänkte jag men att sluta färga var otänkbart eftersom det var just det blonda håret som hade gjort att vi flyttat innan skolstarten i höstas, eller var det?
Ingen av mina nya kompisar fick veta varför vi flyttade hit, inte ens Daniel. Daniel, min absolut bästa vän som alltid fanns där när jag behövde honom och alltid lyssnade på mina problem och jag fattar inte att jag inte har berättat det för honom för jag vill evrkligen men varje gång jag försöker kommer minnerna tillbaka, rösten stockar sig i halsen och tårarna börjar rinna. Alltid. Daniel säger alltid att han förståratt jag inte är redo att berätta än men att han alltid finns här för mig när jag behöver honom. Han är världens snällaste och många har trott att vi är ett par men så är inte fallet. Nej, Daniel är bög och har pojkvän. De är så lyckliga tillsammans att jag blir svartsjuk. Varför kan inte jag få bli lycklig och ha en kille som älskar mig för den som jag är? Svaret är enkelt, jag måste gå vidare och lämna det som hänt bakom mig. Svaret ät enkelt och jag vet det men ändå kan jag inte gå vidare. Varför? Jag vet inte.
Jag satt vid datorn. Rädd. Rädd för vad som skulle hända. Tårarna rann nerför kinderna och ångesten högg i bröstet. Jag hade försökt. Jag hade tvättat ur all den bruna färgen ur håret och det var åter guldblont. Jag hade varit nöjd med mig själv som försökt sluta gömma mig och åter bli den jag varit. Jag var nöjd med allt. Hur mitt liv såg ut just nu. Allt jag måde bra och hade börjat återvända till mig själv igen. SÅ kommer det där sms:et. Hey bitch, såg att ditt lag skulle till samma ställe som vi. Du kanske tror att vi har glömt, men det har vi inte, du ska få betala din hora. Love K.
K, eller Kevin som han egentligen heter, är mitt ex som i början var jättesnäll men blev kontrolerande och aggressiv så fort jag pratade med en annan kille och när man är på en cup med bara killar så är det lite svårt att undvika att umgås med dem. Han blev aggressiv och svartsjuk varje gång jag pratat eller tittat på en annan kille. Hade jag skrattat med honom låg jag riktigt illa till. Kort sagt så korssade han mig och mitt själförtroende. Jag vet inte vad som hade hänt om inte min bästa kompis tagit tag i mig och fått mig att inse vad han gjorde mot mig. Förmodligen hade jag inte levat idag. Efter att jag gjort slut så blev det värre...
Kapitel 2
Han fick hela laget med sig. Slag sparkar och skälsord som hora, slampa och liknande blev snart vardagsmat. Än en gång måste jag tacka min tjejkompis som åter ställde mig mot väggen och när jag inte vågade berätta för mina föräldrar så gjorde hon det åt mig. Att polisanmäla honom hjälpte inte. Alla i laget gav honom alibi och vittnade till hans fördel varje gång och vi kunde inget göra. Jag trackaserades varje dag och vi kom fram till att flytta och börja ett nytt liv. Jag visste att jag var värdefull och vacker men kunde inte tro på det. Vissa av de ord som skreks efter mig fastande mer än andra. "Varför beter du dig som en blond slampa och påstår sedan att du inte är det?" "Din blonda värdelösa hora!" Just att de sagt så om hennes utseende smärtade. Ja, jag hade långt blont korkskruvslockigt hår och älskade att se bra ut men jag såg inte ut som de där översminkade och fejkbloda tjejerna som tycktes flockas runt Kevin utan att han såg det som något problem för förhållandet. Men om det var tvärtom, vilket hände ibland, då blev han rosenrasande på mig? Varför? Jag vet inte.
Vi flyttade i alla fall till en ny stad och allt där var nytt. Staden, skolan, klassrummen, lärarna, huset, rummet och jag. Jag var helt förändrad. Håret färgades råttbrunt för att inte väcka uppmärksamhet. Jag klädde mig anourlunda, var blyg istället för framåt och spelade ett kort tag med det otroligt usla tjejlaget innan jag, efter ett två timmar långt telefonsamtal med men bästa tjejkompis, bad om att få spela med killarna. Alla blev förvånade och tvivlade på mig men jag bevisade att jag dög. Jag var minst lika bra som de flesta och då var laget inget dåligt lag utan jämnlikt med mitt gamla. Killarna i laget blev mina vänner och jag blev mer och mer mig själv. Fast ändå var jag hästlängder ifrån mitt gamla, galna och sprudlande jag med gott självförtroende.
Livet gick vidare och till våren blev jag utsedd till lagkapten vilket var stort med tanke på att jag inte spelat så länge i laget. Tränarna framhävde min personlighet och förmåga att syra på plan, samt min sammarbetsförmåga som några av andledningarna.
Nu återstod den stora frågan. Skulle jag klara av att åka?
Kapitel 3
Ja, jag måste klara det. Han får inte ha den kontroll som han har över mitt liv. Jag måste leva det själv. Jag måste åka, jag måste vara den jag är när jag åker, jag måste se honom i ögonen utan att vika ner mig, jag får inte vika ner mig. Gör jag det, har han mig för alltid. Det finns en sak till jag måste göra. Jag måste berätta för Daniel och för laget. Det kommer bli för konstigt annars. De kommer förstå. Visst kommer de?
Självklart förstod de. Jag hade berättat allting för Daniel medans vi gick till samlingsplatsen. Han hade tröstat mig och lovat att ingen i laget skulle behandla mig annorlunda om hon berättade. Alla skulle ta mig för den jag var. De gjorde de också. Under bussresan hade jag pratat med dem och de hade blivit chockade, arga och fast beslutna att hjälpa mig igenom de kommande veckorna. Jag belv rörd över den värme och trygghet de gav mig. Som Simon sa; "Att straffa någon för att hon är vacker kallas avundsjuka". Alla instämde och sa att jag måste visa honom att jag vet att jag är vacker, att jag vet att jag är bra. Som någon sa; "Ditt nya hår är kanske det första steget tillbaka till ditt gamla jag". Så rätt. Hoppas jag. Nu har jag bestämt mig. Jag ska bli mig själv igen. Jag ska flörta med de jag vill. Jag ska se ut som jag vill. Jag ska säga det jag vill. Jag ska vara jag, ingen annan.
Kapitel 4
Vi kom dit på eftermiddagen och packade upp och in oss i våra rum i en av barackerna. Idag skulle vi inte ha någon träning alls utan bara ett litet lagmöte med regler och utdelning av kläder ect. Det vanliga gällde som vanligt. Godisförbud till efter sista träningen varje dag, sovdags kl 11.30 och släckning i rummen absolut senast kl 12.00. osv. Fördelen med att spela i en rik klubb är helt klart ekonomin. Är man ett av de bästa lagen i landet så blir det ännu bättre. Vi fick hur mycket kläder som helst. 3 uppsättningar träningskläder, 2 matchställ, badkläder och mjukisoverall samt en väska. Allt med nr och namn på.
Jag mådde så bra, hade nästan glömt bort Kevin. Ända tills nästa sms kom. Såg dig kramas med några mesar. HORA. Du vet vad som kommer hända <3 K Kylan kom krypande och jag kände hur jag frös till is innuti. Killarna blevb chockade och förbannade men otroligt stöttande.
Det var Simons ide.
- Rosa, du borde visa honom att du inte tillhör honom och att han inte kan påverka dig.
- Hur då? Det kan han ju!
- Men om någon av oss i laget spelar din kille framför honom så..?
- .. kanske han fattar, fyllde jag hoppfullt i.
- Precis vad jag menar, och så kan hela laget spela med?
- Vilken bra ide! Simon du är underbart smart ibland , jag var, liksom alla andra säker på att det här skulle fungera.
Strandkiosken imorgon kl 12. Vi måste prata. Rosa
Sms:et som skulle få dit honom. Hela laget skulle ligga och sola en liten bit därifrån och Simon, som fått rollen som min kille, skulle stå borta vid kiosken och vänta. Jag själv skulle komma gående när jag sett Kevin vid kiosken. Jag var nervös inför morgon dagen men inte rädd nervös utan förväntansfull nervös.
Kapitel 5
Plötsligt hördes en busvissling.. från mobilen. Nytt Sms.
Jag håller med, men om vad? Att du e en hora som har ihop det med alla killar du får tag i? Vad du än tänker prata om så kommer alla att lyssna... ett tag... <3K
Alla. Lyssna. Ett tag. Kylan steg innom mig. Alla betydde troligtvis alla för detta vänner i laget. Med lyssna menade han nog att de kommer lyssna på vad jag har att säga så länge jag inte förnekade de som de tycker att jag är, hora slampa, slyna o.s.v Ett tag stod nog för att jag har ca 2 min på mig sen så slutar de lyssna och börjar med den verbala och fysiska misshandeln. Det här var kanske inte en så bra idé trots allt men nu fanns det inte mycket att göra åt det. Det var bara att genomföra. Men med nytt händelseförlopp. Frågan var bara vilket.
Jag loggade in på lagets dator och kollade mailen.
Nytt Meddelande: MY <3
My, min bästa och i stort sätt enda tjejkompis från det gamla stället. I början höll vi kontakten jättebra men nu var det jättelänge sedan hon skrev, det senaste mailet var daterat en månad tillbaka. Underligt att hon skrev nu. Fast och andra sidan varför inte? Jag hade själv tänkt att skicka iväg ett mail och fråga om råd iför imorgon.
Öppna Meddelande
hej,
Hur är det med dig? Träffat Kevin på ett tag? Pratade med honom igår. Han var faktiskt väldigt trevlig. Vi träffas förhoppningsvis i sommar. Vi måste prata.. Prata mun mot mun. Inte maila, det är så känslolöst. Ha det bra!
<3M
Trevlig? Kevin? Vad är det som händer? Varför skrev hon ett så kort och ointressant mail? Mys mail brukar vara intressanta med beskrivningar av avd som händer i hennes liv och med funderingar om allt och inget. Det var det bästa med henne. Alltid kom hon med någon knäpp fundering över livet eller meningen med kolapaj. Hon var alltid verklig när hon skrev, inte bara tråkiga och slätstrukna mail om ingenting. Och vad var det för singnatur hon använde? Samma som Kevin. Ett hjärta och första bokstaven i namnet. Vad händer???
Jag hade inga vettiga svar på hennes frågor men svarade ändå, mailet blev ett försök att förstå vad hon tänkt när hon skrev och vad hon kommer tänka när hon läser det. Ett försök att skriva lika öppenhjärtat som hon skrev förrut.
Hej Lilla My!
Det är väl ganska bra med mig. Nej jag har inte träffat honom, men ska prata me honom imorgon. Det här måste ta slut! Speciellt som jag ska tillbringa en månad på samma ställe som honom. Det är tur att jag har de som förstår mig. Då syftar jag inte bara på dig utan på några andra som i brist på sig blivit en stor del av mitt liv. Du minns väl att du träffade Simon, Daniel och några andra när du var och hälsade på senaste gången? De är mina älsklingar och just nu vet jag inte vad jag skulle göra utan dem. Jag har berättat. Alla var jätteförstående och det blev värsta kramkalaset. I alla fall... Vad menar du med att Kevin är trevlig! Hatar inte du honom lika mycket som jag? Jag skulle också vilja träffas i sommar men vet inte om jag kan. Ska med Simon, Daniel, Adam, Johan och hans tjej Jenny på en 4 veckors kryssning direkt efter lägret. Fatta! Jag, Simon, Daniel,Adam, Johan och Jenny! 4 veckor i Västindien! jag skickar ett vykort! Ha det bäst! Pussar Rosa
Det kändes bra att prata ut och skriva ett öppet mail till My, även om hon inte verkade vara som vanligt. Hon har nog bara haft en dålig dag tänkte jag och gick och lade mig.
Datorn blinkade till...
Nytt Meddelande MY <3
Kapitel 6
Kevin och My log mot varandra. Han gav henne en stor kyss på munnen. De hatade henne båda två. Eller? Kevin blev svartsjuk så fort hon pratade med någon, han var beroende av att hon gjorde som han sa. Han var under hela den tid de var tillsammans rädd att förlora henne. När han hade gjort det blev han ursinnig och spred ut rykten om henne. Han fick alla med sig. För vem tror folk på? Den förtroendeingivande lagkaptenen som alla avgudar eller hans föredetta flickvän som var otroligt utåtriktad,klädde sig sexigt och såg ut som en fotomodell? Att de flesta av hennes vänner var killar gjorde inte saken bättre och snart var alla övertygandeom att han hade rätt.
My var tom innuti. Hade hon verkligen svarat så på ett mail från sin bästa kompis? Nej hon var inte hennes bästa vän. Inte längre. Hon hade alltid trott att det var Kevin som slog och hotade henne när det i själva verket var hon som varit otrogen mot honom i 6 månaders tid. Hon kunde inte fatta att hon inte fått veta förän Kevin berättat allting. Hur han kände, hur ledsen och besviken han var på henne. Hon kunde inte fatta. Berättar man inte sådant för sin bästa vän? "Falska Hora!" Hon kände stark avsky mot henne och imorgon skulle de träffas för första gången på 4 månader. My var redo att möta henne. Hon som förstört allt! Hon som fått Kevin att bryta ihop av sorg och hat. Hon som fått My att hata sin älskade. Sin älskade Kevin. Hon hade alltid älskat honom och blivit förkrossad när han och Rosa blivit ett par. I 6 hela månader hade hon stått ut! I 6 hela månader hade hon tvingats att se de mysa tillsammans. I 6 månader hade Rosa bedragit honom. Det var i alla fall vad Kevin sa. Kevin, hennes underbara kille som hon älskade mest i hela världen. Inte skulle han ljuga för henne? Nej, Rosa, det är Rosa som ljuger, Rosa som försvann, Rosa med det perfekta yttre men falska innre. Rosa som hade varit hennes bästa vän.
Imorgon skulle hon fråga rakt ut! Fråga varför hon ljög för den som skulle föreställa hennes bästa kompis, fråga varför hon bedrog sin kille, fråga varför hon sårade honom och själv spelade offer, fråga varför hon har lurat i sitt nya lag samma bluffhistoria som alla andra. Men helst av allt skulle hon vilja fråga varför hon försvann, varför hon som var så "utåt" lät folk trycka ner henne, varför hon flydde sin väg. Men det kommer hon ite fråga även om hon vill veta så kommer hon inte fråga. Inte så länge folk lyssnar. Rosa var trots allt hennes bästa vän även om hon inte är det längre och My måste få veta, veta varför, varför hon gjorde som hon gjorde. My måste få veta det själv. Utan att någon annan hör. Även om My vet. My vet att Rosa kommer ljuga för henne.
Det tror My att hon vet, men My har fel. Kevin är den som ljuger. Han är med My för att förstöra Rosas liv, Rosa som han hatar och älskar. Rosa som gjorde slut för att hon blev slagen och psykiskt nedbruten när hon försökte få honom att berätta om fotona med han och alla olika tjejer som han var med under deras 6 månader tillsammans. Rosa hittade dem när hon letade efter sin mobil. Rosa som blev sårad och förtvivlad. Rosa som blev slagen och våldtagen av hon och hans vänner när hon gjorde slut. Rosa som han fick alla tro bluffade. Rosa som inte bluffade och som fortfarande har ett runt ärr från en ciggarett vid troskanten. Rosa som han hatar att han älskar. Rosa som han inte kan se med någon annan och Rosa avrs liv han gjort till ett helvete. Rosa som gjort hans liv till ett helvete. Rosa som hatar honom.
Kapitel 7
Allt var förberett och noga uttänkt. Jag skulle bara kolla om jag fått något svar från My innan jag gick ner till stranden. Mycket riktigt.
Nytt Meddelande: MY<3 stod det på skärmen. Jag öppnade och fick till min förvåning och förtvivlan bara se tre små bokstäver.
nej
Nej!?!? Vad menar hon med nej? Att hon inte hatar Kevin lika mycket som jag? Att hon inte tycker det var fel av honom att bränna en ciggarett mot min höft? Att det inte var fel av honom och hans kompisar att våldta och misshandla mig? Att det inte var fel av honom att vända alla jag betraktade som mina vänner emot mig bara för att jag inte stod ut med den psykiska och fysiska misshandel han utsatte mig för? Jag fattade ingenting men My fick faktiskt vänta till senare för nu hade jag en svartsjuk galen expojkvänn att ta hand om.
En liten bit bort från den extremt lilla standkiosken låg alla i laget och väntade... Alla utom Simon. Var var han nu när han behövdes? På toa, fick jag veta när jag frågade Daniel.
"Lugna dig nu, han kommer," sa Johan och syftade på Simon.
"Ja, där kommer dem," sa jag och syftade på den välkända skaran av ansikten som var på väg mot kiosken. Kevin och hans högra händer.
Först var tanken att bara jag och Simon skulle gå fram men när Daniel såg deras aggressiva ansiktsuttryck som bara lyste av förakt och hat ändrade han snabbt uppfattning och hela laget bestämde sig för att följa mig fram, nu saknades bara Simon så skulle allt fungera. Men tanken på att vänta in honom valdes snabbt bort och nu var det dags att improvisera tills det att han kom. Jag svalde, sträckte på mig och gick fram till dem.
"Nej men det var ju det jag trodde, du ser fortfarande ut som en slampa", sa Kevin och syftade på min klädsel, lagets badkläder som bestod av vit trekantsbikini med svart tryck och svarta shorts som slutade mitt på låret ungefär.
"hej Kevin, trevligt att se dig med", sa jag med hörbar ironi och suckade innan jag fortsatte, "Andledningen till att jag ville träffa dig idag var.." rösten stockade sig i halsen och paniken steg i bröstet när jag mötte hans blick. "Jo... Jag ville inte att..." längre kom jag inte innan jag blev avbruten, mycket lägligt, av Simon,
"Rosa gumman," sa han och log stort innan jag fick en lång kyss på munnen, han var verkligen en bra skådespelare. Bussvisslingar hördes från laget och innan han släppe mig viskade han i mitt öra,
"Nu kör vi över dom".
Jag vände mig åter mot Kevin och hans "wannabees".
"Jo, det jag ville säga"sa jag med stark röst, " var att, och du ska veta att enda andledningen till att jag säger det här är att jag vet hur du kommer reagera om du får höra det av någon annan, jag är sedan någon månad tillbaka är tillsammans med Simon här och vi skulle uppskatta om du kunde gå vidare och lämna mig ifred. " Nu var det sagt, och jag darrade inte på rösten en enda gång. Allt var frid och fröjd.. Tills det att jag hörde en alltför välkänd röst som inte borde vara här.....
Kapitel 8
Du är visst som du alltid har varit, falsk, elak och utnyttjande.
My. My som inte såg ut som hon brukade, My som hade sitt vackra bruna hår i en stram hästsvans, My som hade knickers som slutade lite under knäna, My som hade slapp t-shirt utan urringning, My som inte var den riktiga My. En dag som denna så hade den riktiga My haft kort kjol och bikiniöverdel för den riktiga My var stolt över sin kropp och visade gärna upp den. Den riktiga My som brukade säga att även om jag var en fin blondin så var det faktiskt så att hon var the one and only My "Brunett så hett" Darlèn. Så hade hon varit när jag senast träffade henne. Så var hon inte nu. Nu stod hon med sitt vackra bruna hår, som jag aldrig sett uppsatt, i en stram tofs.
Jag kan inte bara tro det.
- My, vad har hänt sen jag träffade dig senast?
- Inget verkar ha hänt med dig i alla fall, får jag gissa, du dumpade han som du påstod bara var din vän och gick vidare till hans kompis?
- My, jag vill inte veta var du har fått allt det där om att jag skulle bara vara med en kille bara för att vara. Daniel här, sa jag och gjorde en gest mot honom, har aldrig någonsin varit ett par och jag vet inte alls hur du har fått för dig det. Och vad det beträffar Simonhär så ja, han är en av Daniels närmsta kompisar.
- Så du vill att jag ska tro på att den enda killen av alla som står bakom dig som du har legat med är Simon?? Snälla alla vet hur du är.
- My, jag ska inte säga att jag inte vet vad som har hänt med dig eftersom samma sak hände mig för ett år sedan.
- Ursäkta? Du menar att du blev sur och påstod att han hade misshandlat dig o.s.v när han berättade för alla hur du varit otrogen och allting?
Jag förstod direkt vad som hade hänt, han hade med sin underbara och övertygande charm. Han hade hjörntvättat precis som han gjort med mig förra sommaren och enda vägen därifrån var att själv inse fakta.
- Nej, det jag menar är att det bara att när han slår dig första gången, gör inte samma misstag som jag gjorde, förlåt honom inte.
- Snälla Rosa, sluta spela teater, han slog dig aldrig, han misshandlade dig inte psykiskt... du är bara en svartsjuk slampa.
- My, jag vill verkligen inte tro att du menar det du säger men den dagen då du tror på mig så finns jag här, innan dess vill jag inte höra ett ord av det du säger. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken när jag blundade och samlade kraft innan jag drog ner kanten på mina shorts och visade ett runt ärr stort som en ciggarett.
- Är inte det här bevis nog över att jag talar sanning så vet jag inte.... Jag kunde inte fortsätta prata längre. Simon tog min han och vi lämnade dem bakom oss när vi gick tillbaka till vårt lilla strandläger. Tårarna rann nerför mina kinder och att känna Simon och Daniels tröstande armar runt mig var en lättnad.. De tror på mig, de vet att jag har mått uselt, De litar på mig. Alltid något. Men hur ska det gå för My? Jag ville inte ens tänka på det...
Kapitel 9
(My under polisförhör, 1 vecka senare)
Piip
- Förra tisdagen(dagen på stranden). Vad finns det egentligen att säga?
När Simon tog hennes hand och de började gå kändes de som om jag skulle gå i tusen bitar. Det runda ärret hade jag aldrig sett förut. Var Kevin inte den han utgett sig för att vara? Var allt han sagt en lögn, en plan för att hämnas Rosa för att hon lämnade honom? Det ville jag inte tro när jag stod där på stranden och såg min före detta vän bli omhållen av de personer som hon litade mest på och älskade över allt annat på jorden. Jag var inte en av dem men hela min kropp skrek efter att få gå bort och trösta henne, hålla om henne och stödja henne. Det var innan min hjärna kopplade mig tillbaka till verkligheten och jag insåg att andledningen till varför hon grät var att jag hade vänt henne ryggen. Jag hade valt sida, jag valde att tro på Kevin och även om jag nu har insett att han bara utnyttjade mig för att skada henne kommer jag aldrig glömma vad jag tänkte när hon gick sin väg. Jag skäms, skäms så in i helvete över mina tankar. Jag visste innerst inne att hon inte ljög och att hon inte vände sig bort för att hon spelade sårad och sviken. Hon var sårad och sviken. Av den som skulle föreställa hennes bästa vän. Jag skäms som fan över att jag inte kunde se det rätta men nu ser jag, även om det kanske är försent. Rosa, om du skulle vara här idag istället för att ligga på intensiven så skulle jag vilja säga allt det här till dig istället. Skulle inte jag ha blivit förbjuden att besöka dig så skulle jag gå till dig och säga allt personligen. Rosa, jag är så ledsen, jag vet att jag hade fel men när du vände dig om och gick var det som om du åter igen flyttade ifrån mig. Rosa, jag är så ledsen men det enda jag kunde tänka när du tog hans hand och gick var; "Jävla hora"! och jag vill verkligen att du ska höra det här så jag kommer be polisen att skicka en kopia till dig.
- Varför jag tänkte så om henne?? Jag var övertygad hon bara utnyttjade alla killar. Jag var övertygad om att allt Kevin hade berättat om henne stämde. Jag vet. Jag vet att jag borde ha förstått att han bara hittade på. Jag vet att jag sett hennes smärta och tårar, belive me. Jag vet. Ändå trodde jag på honom och vände henne ryggen. Det verkar så fel nu men då, jag var så förblindad av kärleken till honom och även om jag inte längre kan förstå hur jag har kunnat älska honom så vet jag att de tvar andledningen och ärligt talat så har jag alltid älskat honom. Även den tid Rosa var med honom. Jag borde ha berättat det för henne eller hur? Jag borde ha sagt att mitt hjärta gick i bitar när jag såg dem tillsammans. På ett sett tror jag att det är därför jag lät mig övertygas. Även om hon inte visste det så älskade jag honom och jag led när de var tillsammans. Att se henne som en syndabock blev då ganska lätt för även om hon betydde mycket för mig så var hon lätt att skylla på. Missförstå mig inte nu, jag ångrar mig, det gör jag men jag var tom och sårbar efter att hon flyttat. Jag var bitter. Kevin gav mig någon att beskylla smärtan på. Att det blev just hon var väl ganska naturligt. Han var sårad och svartsjuk. Jag var ensam, besviken, bitter & ledsen. Båda var det för något hon hade gjort. Hon hade lämnat oss och jag tror att det, och att jag var kär i honom, var det som fick oss att börja prata och såsmåningom tillsammans hata henne.
Rosa, Om du har orkat lyssna så här länge, förlåt. Jag ångrar mig verkligen det gör jag, du är min bästa vän och jag skulle helst av allt få ta tillbaka det som hänt. Jag vill verkligen träffa dig men jag vet att du hatar mig. Om du någonsin förlåter mig så min jag här och föresten, det du sa till mig i onsdags (dagen efter att de träffades på stranden), du hade rätt, det första slaget träffar i magen.
Piip
Kapitel 10
( Simon i Polisförhör en vecka senare)
Piip
- Hej Simon, vill du berätta allt som hände efter de att Rosa och Kevin träffades i tisdags?
Jag tittade på förhörsledaren, en ung man i 25-års åldern med ett vänligt uttryck i ansiktet. Han gav mig en blick. "Du gör rätt som berättar", "Det var inte ditt fel", "Rosa behöver dig, våga säga allt du vet". Tolkningarna av hans blick var många men alla var uppmuntrande och fick mig att våga säga allt, trots rädslan.
- Vad finns det att säga. Rosa var jätteledsen. Hon grät i mina armar och jag kunde se hur hjälplös hon kände sig. Men jag tror inte att hon var rädd, inte för sin egen skull i alla fall, även om hon kanske borde ha varit det. Hon var rädd för Mys skull, hon var rädd för den My hade blivit, han var rädd för vad som kanske skulle hända My, hon var rädd att My skulle behöva gå igenom samma sak som hon själv. Resten av dagen spenderade vi på standen där alla hade jätteroligt, alla utom Rosa. Missförstå mig inte, hon hade också roligt men hon var bekymrad, reserverad, nedstämd och lite blyg på något sätt... Hon sa inte något, men jag vet att hon var orolig för My och hon ville prata ostört med henne.
Jag handlade utan att tänka. Drog med mig My ur matkön och gick iväg för att prata med henne. Det var mitt första misstag. Att dra med henne från en plats där alla såg henne. Mitt andra misstag var att bestämma ett möte mellan henne och Rosa dagen efter istället för att ordna mötet på direkten. Varför det var misstag? Kevins kompisar såg att jag drog med henne från matkön och tvingade henne att tala vad vi pratat om och när och var vårt möte skulle vara. Jag är så infernaliskt dum! Jag borde ha räknat ut att han skulle få reda på det. Jag borde ha gjort annorlunda så hade det kanske gått annorlunda.
De möttes på onsdag kväll, det var mitt tredje misstag. De borde ha varit på dagen. Rosa och My var som två främlingar inför varandra men efterhand gick det lättare. Båda var nedstämda och blyga inför varandra. Jag var där till en början men jag visste att de behövde prata ostört så jag gick därifrån och började vandra längs strandkanten. Jag gick i ung. 15 minuter innan jag vände om. När jag, nästan framme, kom runt krönet blev jag påsprungen av My. Hon hade kommit gråtande och snabbt springande och inte sett mig. Jag tittade frågande, oroligt och förvånande på henne och innan hon sprang sin väg sa hon en sak. "Säg att jag ångrar mig".
Nu, när jag såg vidare längs stranden såg jag det. Sju killar slog och sparkade på något som låg livlöst på marken. Rosa. Jag sprang fram och försökte stoppa dem, hindra dem på något sätt. För någon minut slutade de slå henne och började med mig istället. Jag mötte för en sekund hennes blick där hon låg på marken. Blicken var vettskrämd, okotrolerad, panikartad, hjälplös och generad. Hon vände bort den. När Kevin hörde polisbilens tjut fick jag en spark i magen innan Rosa fick en sista spark i huvudet. Sen var de borta. Jag lyckades kravla mig upp till Rosa och hade henne i mina armar när hon försvann från mig. Hon tittade lite yrt på mig och jag tittade ner i hennes annars klarblå, nu blodsprängda ögonen,hon viskade tyst några ord innan hon slöt ögonlocken och jag var helt säker på att jag hade förlorat henne...
Ambulans och polis kom och de åkte iväg med henne medan jag fick ligga och vänta på en till ambulans. Jag tror jag låg på en bår med drop i vänstra armen. Läkare frågade mig massa idiotiska frågor, "Hur många fingrar håller jag upp?", "Vad är det här för färg?", "I vilket land bor vi?"och "vad är 1+1?". Jag ignorerade fullständigt frågorna och försökte hitta svar på mina egna frågor. Var det mitt fel? Lever hon? Överlever jag? Vet det att Kevin gjorde det?
En äldre, rödhårig polis pratade med läkaren som ställt dumma frågor. Jag hörde inte vad de sa men ändå uppfattade jag vad de ville. Den äldre, rödhåriga polisen ville prata med mig för att få veta vad som hänt, vilka som var annsvariga, om droger eller alkohol var inblandat osv.
Läkaren hävdade bestämt att jag inte kunde svara på frågor. Jag svarade ju inte ens på de lättaste frågor för att kolla eventuella hjärnskador.
Jag tog all kraft jag hade för att säga det. Mina revben stretade emot och stämbanden ville inte alls. Jag lyckade ändå. Läkaren och polisen vände sig om. Polisen med ett hoppfullt och chockat uttryck. Läkaren med ett bara chockat.
- Vad sa du? polisen, ivrigt
- Kevin Grasson fick jag knappt fram innan ambulansen kom...
Kapitel 11
(Rosas Dagbok)
Fredag
Jag tänker skriva ner allt. Precis allting. Det spelar ingen roll hur många tårar som kommer att rinna. Det spelar ingen roll hur ont det gör. Jag tänker skriva ner allt. Varför? För att det är det enda jag tänker på och jag måste få allt ur mig. Gå vidare och glömma som psykologen sa. Glömma? Jo tjena. Psykologtönt! Vet du vad du ber mig glömma? Vet du att du ber mig glömma det faktum att den person som skulle föreställa min bästa vän i stort sätt gav mig till min misshandlande expojkvän och hans följeslagare. Vet du hur ont det gör att ligga ner i sanden, bli slagen, möta sin bästa väns blick för att sedan se henne gå därifrån? Vet du hur ont det gör? Testa att hälla lite svavelsyra i ett skärsår och tänk sedan att du måste leva med den smärtan dygnet runt eller varför inte, ta din värsta mensvärk ggr ca en miljard och försök glömma bort den så får du se hur jag lever. Föresten, du har ingen tillgång till någon form av smärtstillande.
Okej, nu måste jag lugna ner mig, få all ilska ur mig. Jag orkar inte vara arg längre. Vill inte, orkar inte. Blir bara ledsen. Varje gång sjuksköterskorna kommer in och fixar med mina sår så känns det som om jag upplever allting igen och det vill jag inte. Vad det är jag upplever igen? Har jag inte skrivit ner än... Det är så jobbigt men okej nu gör jag det. Jag måste verkligen få den här skiten ur mig!
Simon tog med mig på en strandpromenad någon gång mot kvällningen och jag måste säga att jag absolut inte hade något som helst emot då jag på senare tid insett att även om det jag och Simon håller på med är ett skådespel så har jag (tyvärr?) känslor för honom. Tror jag. För han är så söt med det bruna lite lockiga håret och de vackra gröna ögonen och han har en kropp som måste vara stöttad av något högre väsen! Han har varit så himla gullig och stöttande sedan han fick veta allt om Kevin. Kevin var det ja, verkar som jag kom av på ett sidospår en liten kortis. Men ”back to reality”.
Simon och jag gick i strandkanten och jag fick av honom veta att anledningen till att vi var på promenad var att han hade ordnat ett möte mellan mig och My (nu fick jag ännu en anledning att tycka om honom). Han hade fixat så att vi kunde mötas och prata utan att Kevin och hans ”beundrare” stod och glodde i bakgrunden.
My sitter i strandkanten med de bara fötterna begravda i sanden. Hon har släppt ut sitt vackra hår och har en söt sommarklänning på sig och bara axlar. Undra vad Kevin skulle säga om han såg henne nu? Hora, slampa, lättklädda fnask? För nu ser hon inte ut som hon gjorde igår då hon var klädd enligt Kevins önskemål. Nu ser hon ut som hon brukade, nästan. Hon ser fortfarande stel och annorlunda ut. Jag kan inte riktigt säga vad som inte är som det varit. Kanske det faktum att hon förrådde mig. Kanske är hon rädd. Det kanske finns hopp om försoning ändå.
– Så du kom ändå? My, förvånad, hatisk, och kall. Mitt hopp släcks abrupt. Innan vi ens börjat prata. Jag känner ilskan koka i mig samtidigt bli jag oerhört sårad. Varför låter hon sådär? Varför är hon så fientlig? Vad har jag gjort henne? Varför ska jag prata med henne om hon inte ens vill försöka? Orden som jag väljer att säga väljer jag av en anledning, det hon sa sårade mig och släckte mitt hopp, nu ska jag släcka hennes hopp om försoning ( jag vet, ganska elakt men man är inte mer än människa).
– Jag kom för att prata med min bästa vän men hon är inte här så jag fattar inte varför jag är det. Jag säger det rakt, utan att höja rösten, tar Simons hand och börjar sakta gå därifrån.
– Vänta! Rosa! My, ledsen och desperat, börjar fatta att hon just sabbade allt. Rosa jag måste få prata med dig… Snälla, hennes röst nu inte mer än en viskning. Jag tvekar inombords, ska jag ge henne en chans? Vänder mig mot Simon som ger mig en uppmuntrande blick säger att han tar en promenad medan vi pratar och ger mig en kram innan han går. Måste jag tillägga att jag höll på att bli gelé i hans armar? Jag går sakta tillbaka mot My som nu står upp och ser tårar i hennes ögon.
– Börja prata, jag hör själv hur styv jag låter men tillåter ändå mig själv att vara det. Tycker att jag agerar i självförsvar. Osäkerheten lyser i Mys ögon, jag ser att hon letar efter ord, ett ställe att börja på.
– Varför stack du? My, rakt på sak. Varför sa du inget? Varför fick jag bara ett brev där du sa att du skulle ringa och en företags adress att skriva till? Varför ringde du inte och sa att du skulle åka? Varför lämnade du mig ensam? Frågorna jag visste skulle komma. Tårarna stiger i Mys ögon och rinner så småningom överkanten medan hon pratar. Jag letar efter ord, vet inte var jag ska börja.
– My, jag vet att jag bara stack och att jag inte ringde och att det där, rösten stockar sig i halsen, det här var svårare än jag hade trott. Men My, du måste förstå att jag inte heller fick veta någonting. Jag fick inte veta när vi skulle flytta, inte var, inte ringa när vi flyttade, ingenting fick jag. Jag fick inte ens heta Rosa på det nya stället. Jag var Rosanna.
– Så du menar att du inte fick veta att ni skulle flytta förrän samma morgon och att det enda du kunde göra var att lämna mig ett litet brev? Du kunde inte ringa från din mobil eller skicka ett litet sms så jag slapp komma till ditt hus och hitta det tomt?
– Det är precis vad jag menar. Jag kunde inte göra någonting. Jag behandlades som om jag var en hjälplös treåring med noll rätt att få veta saker.
– Okej, om jag tror på vad du nu har sagt, lovar du att berätta sanningen nu? My, förhandlaren har kommit. Jag anar frågan som kommer… Har jag ljugit om misshandeln? Jag vet inte, men antar att ett ärligt svar på den frågan inte kommer godtas, men vad kan man göra? Mer än att säga sanningen? Frågan kommer precis som jag anat, dock om formulerad till ”Varför har du tryckt i folk samma story här som du försökte göra hemma”? och Mys ögon riktigt brinner när hon ställer den, även om jag känner att det inte är lönt att försöka gör jag det ändå.
– Nej, My. Jag har aldrig ljugit om någonting som har med misshandlingen av mig att göra, möjligen har jag dolt hur illa det har varit men aldrig att jag har ljugit om att han misshandlat mig. Min röst var hård och skar igenom den stilla natten. Jag kände hur föraktet steg i mig när jag efter en kort andningspaus fortsatte prata. Aldrig att jag skulle göra så, det är Kevin som gör det. Det sista la jag till bara för att det skulle kännas extra mycket, jag vet inte snällt men jag var inte på snällhumör. Jag pratade trots allt med min före detta bästa vän som förrått mig och nu var tillsammans med min före detta pojkvän som misshandlat mig och spridit ut massa lögner om mig. Jag kunde läsa av Mys känslor när hon hörde mig, förtvivlan, ilska, förakt, motsägelse, kärlek och rent hat. Hon verkade ha svårt at bestämma sig för hur hon skulle reagera och jag började nästan ångra min hårda röst och mitt ordval när hon åter öppnade munnen.
– Du har alltså inte förändrats ett endaste dugg, Mys röst full av hat och förakt. Du är samma gamla falska Rosa. Ljuger bara för ditt eget bästa. Älskar att förstöra folks liv. Jag blev chockad. Var det här samma gamla My som jag varit bästa kompis med? Samma utsida, förändrad insida. Mitt hopp sjönk när jag insåg att det inte spelade någon roll vad jag sa, Kevin har henne i sitt våld. Nu var det bara att avsluta samtalet och gå därifrån.
– Jag tänker inte ens försöka få dig att förstå, och innan jag går så har jag bara några små saker att säga. Du och Kevin har alltså varit tillsammans i ca en månad? Rätt?, My nickade till svar. Jag kunde ha förstått att du gillat honom om inte han och jag hade haft något som helst förflutet, speciellt inte ett sånt här. Men nu? När du sett hur illa han gjort mig och hur dåligt han fått mig må? Jag kan inte förlåta honom för de han gjort mot mig men jag kan glömma och gå vidare. Men du jag kan inte ens i mina vildaste fantasier fatta att jag inte betydde mer än så har för min bästa kompis. En sak till, bara så du vet, det fösta slaget träffar i magen. Jag vände mig om för att gå men fann mig stå öga mot öga med Kevin och hans följeslagare. Skräcken sköljde över mig likt en våg sköljer över strandkanten, paniken växte i mig och jag kunde inte röra mig ens i de ögonblick det första slaget kom.
Slagen kändes inte, orden plågade inte, sparkarna smärtade inte, jag kände ingenting när jag mötte Mys blick. Hon stod, helt kallt, två meter bort och bara beskådade det hela som om de vore en film. Inga tårar längs kinderna, svart blick och uttryckslöst ansikte. Att se henne vända ryggen och långsamt vandra därifrån var som att våldsamt slita ur mitt hjärta och sedan strunta i att sy ihop mig. Då kom smärtan. Slagen kändes, orden plågade och sparkarna smärtade definitivt men det som smärtade mest var det faktum att hon vände ryggen till. Jag kunde inte kämpa emot, de var för många, så jag låg bar ihopkrupen i fosterställning och tog emot smäll efter smäll i hopp om att de skulle ge sig.
Helt plötsligt är Simon där. Jag vet inte varifrån han kom men han är där. Försöker få dem att sluta men det är lönlöst, de klarar lätt av två personer och så ligger han också där i sanden och kvider av smärta. Jag möter hans blick för en sekund, ser att han ser att jag är rädd. Vänder bort blicken, generad över att han ser mig nu. Skäms över mitt dåliga val av expojkvän… vet inte varför men på ett sätt känns det som om det är mitt fel även om jag vet att så inte är fallet.
Plötslig är de borta, sirener hörs lång borta. Simon kommer kravlande mot mig och jag ser blodet rinna från hans hjässa. Han tar mig i sin famn, tittar ner mina ögon, tårar rinner ner längs hans kinder och jag begraver mig i hans omfång, känner hans hjärta slå under T-shirten. Jag ser på honom och viskar tyst de enda ord jag kan komma på. Jag älskar dig
Rosa
Prolog
My tittade chockat på vykortet och bilnkade. Hade hon verkligen fått det?
Den välkända handstilen på baksidan vittnade om en tvådelad person. Å ena sidan en blod, glad tjej med underbara vänner och gott självförtroende. Å andra sidan en skärrad, rädd, osäker tjej som led av allt som hänt. En tjej som ville förlåta, glömma och gå vidare men inte kunde. Totalen var en underbar tjej med ett inre fyllt av kärlek, ärr och sår. Ärr som vägrade blekna bort, sår som inte ville läka. En tjej som inte ville li konstant påmind om vad som hänt.
My,
Vi har det jättebra här i Västindien. Imorgon ska vi dyka med delfiner. Jag är brun som en pepparkaka och det har aldrig varit bättre mellan Simon och mig. Vi grillade på stranden igår. Alla åtta! Grill och strandfotboll! Kan det bli bättre? För två veckor sedan fick jag börja spela fotboll igen! Det var helt underbart!
Jag vet att jag sa att jag inte kunde förlåta, men ärligt talat så saknar jag dig. Saknar den du en gång var. Jag vet att du ångrar dig och vill hjälpa mig att börja leva men just nu kan du inte vara den som hjälper. Det river bara upp såren. Jag försöker glömma det som hände men jag kan inte. Jag försöker! Ring mig inte, sms:a inte, maila inte, skicka inga brev. Låt såren läka. Jag ringer när jag är redo. För tidsnog kan jag kanske förlåta. Förlåta kan jag nog. Men inte glömma.
Rosa
Tårarna rann nerför Mys kinder. My grät av glädje. Rosa mådde förhållandevis bra och levde åter sitt liv. My grät också av sorg och ånger. Rosa levde åter sitt liv men My var inte en del av det. Det fanns dock ett gnutta hopp bland Mys tårar, Rosa saknade deras vänskap. Som den en gång varit. Rosa ville förlåta henne. Rosa kunde inte göra det än. Rosa behövde tid till rehablitering. Inte kroppslig utan själslig rehanlitering. Rosa skulle få den tid hon behövde för My visste att hon en dag skulle återuppta kontakten. My visste det för att Rosa kunde man lita på och äkta vänskap var oövervinnlig
SLUT
hoppas ni gillade den, om ni orkat läsa hela
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | SabbePabbe - 19 dec 07 - 19:44- Betyg:  | åhhhhh....
jag får tårar i ögonen.
jag vet inte vad jag ska säga(skriva) men du skriver så jävla bra!
den är så bra! den är allt man kunde tänka sig! inget kan bli bättre!
ååååhhh du skriver underbart! jag vet att jag upprepar mig
men du skriver jävla bra! | | Maade - 4 sep 07 - 20:08- Betyg: | | åh, jättebra :)))) | | Joo - 16 jun 07 - 22:23 | | Tack för alla kommentarer, xXxpussxXx du får gärna göra en låtegrej om du vill! | BombsAway - 16 jun 07 - 02:23- Betyg:  | | skitbra. | | xXxpussxXx - 15 jun 07 - 21:56- Betyg: | | den var pizz bra kan man göra en låt till den och läsa den högt för jag kan göra det om jag får utav dig? |
|
|
|
