Du |
"Låt oss segla över till andra sidan." Sade du.
Vi gjorde så, men visste du att på vägen skulle det bli
storm?
Det blåste och det gungade, båten tog in vatten,
masten gick sönder, och du bara låg och sov.
Jag grät och jag skrek, jag blev arg på stormen,
jag blev arg på dig.
Jag sprang bort till dig, där du låg och sov, och jag skrek:
"Förstår du inte!? Jag går under! Hjälp mig!"
Du gnuggade dig i ögonen, ställde dig upp och sa:
"Var stilla!"
Och stormen stillade sig.
Darrandes satte jag mig ned.
Lättat över att det äntligen var slut. Stormen hade lagt sig.
Och jag förstod, att jag aldrig behöver misströsta eller frukta.
För du är med mig, du stillar stormarna.
Du lagar min trasiga mast, och reser mig upp igen, på
darrande ben.
|
|
|
|
