Varför jag??!? |
Om jag kunde skulle jag försvinna, säga farväl till denna galna värld och bara... försvinna...
Ibland tänker jag på hur det skulle blivit.
Om någon faktiskt hade saknat mig, eller om alla bara skulle skratta.
Om någon faktiskt skulle gråta, gråta på grund av mig och ingen annan....
Om någon faktiskt skulle längta... och tänka på mig... Drömma om mig...
Om någon faktiskt skulle göra det...
Det är inte ofta jag brukar tänka så.
Men visst, det händer.
Och en gång försökte jag också försvinna, jag blev helt enkelt desperat.
Orkade inte vara kvar, och ännu mindre ville...
Men här är jag fortfarande.
På samma mark, i samma värld, i samma kropp.
Och det enda jag kan säga är välkommen.
För nu finns ingen återvändo.
Jag heter Sandra Nilsson och jag bor i ett höghus på en kort gata vid havet.
Det är underbar utsikt, över det spegelblanka vattnet, ja, om man lutar sig ut genom fönstret så är man över det.
Men jag brukar inte njuta av havet, och ännu mindre luta mig ut över det.
För jag orkar helt enkelt inte.
Jag orkar snart ingenting längre, för livet har blivit allt för jobbigt sedan mamma dog.
Ja, min mamma dog i cancer.
Bröstcancer.
Jag drabbades av en ovärdelig sorg, och började köpa de där rosa banden man ser i kassan du vet, för fullt.
Men pappa...
Han blev också ledsen men mest arg.
Ja, han började hata allt och alla...
Han började dricka, och ja...
Vad ska man säga mer än att mitt liv känns instängt, trångt, ledsamt, sorligt och värdelöst?
Jag vet inte.
Ni får gärna tipsa om mer ord, som jag kan använda när det är allt för jobbigt.
När pappa är borta långta in på kvällarna, med vinflaskor hit och dit och en massa whiskey glas.
Det är tur att vi inte blivit vräkta, att pappa fortfarande jobbar.
Ja, han jobbar som doktor.
Innan var han jätteduktig på medicin, och jag trodde nästan han skulle komma så långt som till nobelpriset, men Guden svek oss och gav vingar till mor som "flydde" från oss, och det gjorde även pappas talang om mediciner.
Ja, han tappade stinget, kan man säga, och blev desperat
Vilket gjorde mig desperat.
Och nu tror du kanske att allt bara är skit och att detta inte kommer få någon intressant handling över huvudtaget.
Tänk, det trodde jag också, enda tills igår.
Det var första dagen på sommarlovet, men solen sken inte alls.
Visserligen kan jag förstå det, men...
I alla fall så var det första dagen på sommarlovet och jag såg fram emot ett par riktigt desperataveckor.
Men ack, jag trodde fel.
För jag har upptäckt en sak!
Ni vet lunarstorm? www.lunarstorm.se?
Självklart.
Det är där en massa gubbar raggar upp en massa tjejer för att antagligen våldta dem, och i vissa fall kidnappa dem och mörda dem.
I alla fall, ni måste veta om den sajten, annars stäng av den här sidan bums och kika in dit!
Och där har jag mött mitt livs första kärlek!
Men ni kan ta det lungt, han har faktiskt bild, och han ser inte ut som någon äcklig gubbe, utan som en helt normal kille.
Hans pappa lider av cancer, som min mamma, men han har bara berättat det för mig.
Han är så gullig!
Och det bästa är, att vi snart ska träffa varandra, och ta en glass!
"Glass...!" tänker nog många nu och gör misstrogna grimarser, men vi ska inte bara ta en glass.
Vi ska prata också.
Och nu tänker ni väl "Att prata, det är ju klart att de ska göra!" och gör ännu misstrogna grimarser men det är inte bara det vi ska göra.
Nej, han har en resa-för-två biljett till London, England alltså, och undrar om jag vill följa med.
Om jag inte får, tänker jag åka ändå.
Försvinna.
<Fortsätta?&g t;
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ida_93 - 15 jun 07 - 02:38- Betyg:  | | jaa.jag känner igen mej oxå | | fucktup - 14 jun 07 - 21:45- Betyg: | | jag känner igen mig så jävla väl iden här:p |
|
|
|
