Aldrig någonsin stanna |
Hon stod där mitt på vägen, en och annan enstaka bil susade förbi, och vinden blåste rakt in genom hennes tunna skjorta. Kajalen hade runnit ner och lagt sej som svarta skuggor under hennes stora uttrycksfulla ögon. Svarta skuggor, tänkte Dranna, precis som hon själv.
Hon visste inte hur länge hon stått där, kanske var det en timma, kanske inte mer än en minut. Vad spelade det väll för roll, ingen undrade ju vart hon var i alla fall. Hon slöt ögonen och vände ansiktet upp mot himmelen. I samma ögonblick som hennes svullna ögonlock fallit så lång ner över hennes ögon som de kunde, kände hon dem. Regndropparna. Lätta, klara, svala, underbara, perfekta regndroppar som föll mot hennes panna. Likt tårarna från en länge frihetsberövad fånge som äntligen får skåda gryningens första solstrålar, föll de från himlen. Ner och fuktade den törstande myllan, gav nytt liv åt de tusentals små själarna under det gröna lövverket, rann i små, näst intill osynliga bäckar i de spruckna jordfårorna. De vätte hennes trasliga hårlockar, sköljde hennes skälvande läppar, föll så mjukt, likt dunet från en nyfödd fågelunge, i hennes händer. Regndroppar. Tusen och åter tusen vackra, mjuka regndroppar mot hennes svala hud. Hon blundade hårt, försökte att glömma, försökte att flyga. Så började hon snurra, först sakta, sedan allt fortare. Tillslut snurrade hon så fort att hon inte kände någonting annat än fartvinden i hennes hår, regnet mot hennes bara armar, dofterna av pånyttföd skog, och de heta tårarna som sakta rullade ner för hennes kinder. Hon ville inte känna någonting annat, hon ville inte låtsas om den resterande världen utanför hennes drömmar. Hon ville inte vakna.
Plötsligt skar det gälla ljudet av skrikande bromsar igenom tystnaden som hon skapat i sin egna lilla värld där hon stod. Det våldsamma tutande och stanken av brända bromsar fick hennes att bryskt vakna upp till verkligheten dystra toner. Den silvergrå Volvon stod knappt en decimeter från henne, mitt på vägen. Som i ultraterapi vände hon sej om och såg föraren rakt i ögonen. Det var en man. Sakta, sakta, mycket sakta, böjde han upp huvudet och såg rätt på henne, de tillsynes svarta ögonen borrade sej fast i henne och höll kvar hennes blick. De stod så båda två i ett par långa sekunder, det var som om allt annat runt omkring stannade upp. Inte ett ljud hördes, vinden hade plötsligt mojnat utan att hon märkt det, och tårarna på hennes kinder fanns inte längre där.
Så var ögonblicket förbi och Dranna ryckte till, hon insåg att hon stod mitt på vägen, och att bilen framför henne hade varit mindre än en decimeter ifrån att köra på henne. Föraren på andra sidan bilrutan log, det var det märkligaste leende hon någonsin sett, hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var så speciellt med honom, men någonting var det definitivt. Han öppnade inte bildörren och började skrika på hennes som vilken annan bilförare som helst skulle ha gjort, han bara satt där och tittade på henne, och log. Så plötsligt log hon tillbaka, och allt kändes med ens så otroligt bra. Det var som om det var första gången på väldigt länge som hon lett på riktigt, lett med hela sitt hjärta. Dranna såg på honom en sista gång, sedan sprang hon där ifrån. Väskan dunkade mot hennes ömma såriga ben, och remmarna på en av hennes sandaler hade lossnat, men ingenting av det spelade någon som hels roll i det ögonblicket. Hon visste inte vart hon var på väg, och regnet skvalade mot hennes utmattade lilla kropp, men hon kunde inte förmå sej att stanna. Det var som om hon ville springa i all evighet, och aldrig någonsin stanna.
Aldrig någonsin stanna…
…Amina 2oo7…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | glasbubblan - 20 nov 07 - 17:02- Betyg:  | | du skriver verkligen bra!!!!!! |
|
|
|
