Spegelns ansikte-del 6 |
”När jag var liten lämnade min pappa mig och min mamma, vi har aldrig hört något ifrån honom sen dess. En dag var han bara borta. Mamma fick mig att förstå att om jag inte funnits hade han stannat kvar, redan från små barnsben lärde jag mig vad hat var. Jag blev mobbad i skolan, eller kanske inte mobbad snarare utfryst. Hade inga vänner alls.” efter den sista meningen kom ett protesterande rop ifrån Angelica. ”Vad är vi då?” hon suckade trött, dom förstod verkligen inte. ”Har ni någonsin brytt er, har ni någonsin märkt alla de gånger jag gråtit? Ni var och är fortfarande falska ur min syn, ni är ytliga vänner, jag har alltid känt mig ensam.” Från Nadja hörs en föraktfull fnysning. ”Snälla ni, var tysta så att Frida kan få fortsätta på det hon ville säga.” Hans lärare hade satt stop för det övriga pratet, han såg hur besvärad hon blev av frågorna. När det blev tyst fortsatta Frida prata. ”Efter några år träffade jag honom, pojken som kom att bli mitt allt, ni vet alla vem jag talar om. Vi snackade och trivdes bra ihop, han fick veta allt om mig och jag om honom. Hans mamma slog honom och hans pappa gjorde ingenting åt det. Vi stöttade varandra och han fick mig att må bra. Mamma klagade på mig varje dag och i skolan hörde jag de tysta viskningarna men han fick mig att klara av dag efter dag. Det var för honom jag gick upp på morgonen.” hon väntade sig prat men allt förblev tyst. ”Han var ofta hemma hos oss och efter att mamma sett hans blåmärken såg hon till att han fick bo hos oss. Hon meddelade myndigheterna och dom placerade honom som fosterbarn hos oss. Äntligen var jag lycklig vi kunde vara tillsammans varje dag. Mamma fick barnet hon velat ha, han betydde mycket mer för henne än jag någonsin gjort. Hon puttade bort mig, jag kände mig då ensammare än jag gjort förr. Men han såg vad mamma gjorde och han fanns fortfarande där för mig, han blev mycket mer än min bror. Sen började hans föräldrar tjafsa och dom ville ha tillbaka honom, jag fattar inte själv hur dom kunde få igenom att han skulle bo hos dom igen. Hans mamma slog honom inte längre men hon ansåg att det var jag som gjort allt emot dom, hon förbjöd honom att träffa mig. Dermot hade hon blivit bra vän med mamma som åkte dit och hälsade på honom ofta, och eftersom dom kom överens om att jag var den felande länken i hela sammanhanget så protesterade inte min mamma heller. Jag mådde bara sämre och sämre, kände mig övergiven och sviken. Men jag borde aldrig ha tvivlat på honom. Vi träffades ändå, smög oss ut om nätterna och kunde då äntligen snacka som förut. Han mådde otroligt dåligt över att bo kvar hos sina föräldrar, dom slog honom visserligen inte men han fick varken tillräckligt med mat eller kärlek dom alls, bara när min mamma kom dit så fick han ett erkännande, i vanliga fall brydde dom sig inte om honom ett dugg. Allt höll på att bli bättre igen tills den kvällen kom. Vi skulle träffas i parken men han kom aldrig, jag ringde hans mobil om och om igen men han svarade inte. Jag började bli riktigt orolig, han hade aldrig svikit mig förut. Jag gick emot hans hus och…” hennes röst sprack vid minnet. Hon torkade tåren som rann nerför kinden och tvingade sig att fortsätta, för hans skull. ”Han bara låg där på vägen, i en liten hög, hans ben var fel vinklade och han rörde sig inte alls. Jag sprang fram dit och ringde ambulans. Jag hade hans huvud i mitt knä och strök honom över det rufsiga håret till akutvårdarna kom och lyfte honom ur min famn. Jag fick följa med i ambulansen på väg till sjukhuset, dom ringde min mamma och hans föräldrar på vägen, jag kommer inte ihåg men jag antar att hade gett dom numren. Han var så blek och mager där han låg i sängen.” Nu rann tårarna i en jämn ström inte bara på henne utan i princip alla som fanns i salen, vuxen som elev. ”Sen… ja, han klarade dig inte…” Hon klarade inte mer utan sprang gråtande ner och ut ifrån aulan. Ut till parken där dom ofta satt på gungorna tillsammans och pratade. Medan hon satt där med en låg fart på gungan såg hon hans ansikte framför sig, det hon trodde var hans fantasi var i själva verket en spegelbild ur hennes inre. Hon skulle alltid minnas hans ansikte som det var då.
Det här var sista delen. Tack så otroligt mycket för alla kommentarer!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Soofie - 2 jan 06 - 23:01 | | Jätte bra! | sofiiie - 2 jan 06 - 22:26- Betyg:  | Jätte bra!!
du är underbart duktig!!
älskar dej!!<3 | | diktaren - 31 dec 05 - 21:45 | Vilket mod tjejen hade att berätta allt det där.
Väldigt bra skriven berättelse ! | | albaniish - 23 dec 05 - 03:13- Betyg: | gud så sorgslig..
men bra skrivet iaf | | Sandra91 - 20 dec 05 - 05:20- Betyg: | Såå fint :)
Tjejen var verkligen modig.
Du skriver ju underbart !
Kram |
|
|
|
