Kadavret! (Läs och kommentera!) |
Solen lyser in genom sprickorna i en av ladugårdens väggar, den värmer deras rodnande kinder när deras blickar möter varandras. Hon ligger i hans famn och han håller om henne, inte för hårt, inte för löst, utan alldeles lagom. Elvira och Tomas älskar att ligga i höet i den gamla ladan. Dem är i en helt annan värld där det bara finns två personer, dem. Problemen som finns stannar liksom utanför ladans dörrar. Elvira stänger ögonlocken när solen lyser för starkt i hennes bruna, otroligt vackra ögon. Tomas vill inte släppa taget om henne, snart är det dags för det han har väntat på hela dagen. Han funderar på hur han ska säga det, tillslut har han funderat klart.
Tomas ställer sig plötsligt upp och Elvira reser sig genast hon också. Han tar hennes hand i sin egen och ställer sig på knä framför den vackraste kvinna han någonsin mött, eller kommer att möta. Han tittar sin älskade djupt in i ögonen och harklar sig innan han får fram det han vill säga, ”Elvira min älskade, vill du bli min hustru”?
Elvira kastar sig över Tomas och tårarna rinner ner för hennes kinder, när hon hämtat andan efter alla tårar svarar hon sin älskade
”Ja självklart vill jag det”!
En lång stund står dem bara där och håller om varandra av lycka, efter ytligare en stund säger Elvira, ”Jag måste springa hem och berätta för alla, kan du inte följa med mig?" Men Elvira vet vad svaret blir, hon vet att Tomas inte har tid just nu och att han måste ut till fälten och hjälpa sin far. Tomas hinner inte svara fören Elvira har gett honom en kyss och redan är på väg bort.
Elviras by ligger bakom skogen som är en ganska stor skog och det tar ett bra tag att springa igenom den, men idag känner hon att hon kan springa hur långt som helst. Efter att hon sprungit en bra bit känner hon, trotts lyckan, att hon måste vila i en liten stund. Hon stannar till och tittar på solnedgången. Hon vet att det blir mörkt snart så hon börjar röra på sig igen. Egentligen ska man inte gå i den här skogen när det börjar mörkna, det finns så många i byarna häromkring som man inte ska lita på. När hon börjar öka farten känner hon hur vattendropparna slår mot hennes kinder, mullret uppifrån blir högre och högre. Elvira springer nu, i spöregnet och kämpar för att andas. Hennes andetag blir tyngre och tyngre och hon saktar ofrivilligt in farten. Hon hör plötsligt att någon är en bit bakom henne. Elvira får panik och börjar springa snabbare och snabbare igen. Hon springer för sitt liv, för allt hon är värd, för Tomas. ”Bara runt krönet, då klarar jag mig”
Hon hör hur han kommer närmare henne, hon kan höra hans andetag i nacken snart. Elvira är tjugo meter ifrån krönet när armen sliter ner henne på backen. Hon skriker och försöker hålla sig fast i allt hon får tag i, men inget hjälper henne. Vattnet från himlen har gjort allt lerigt och halt, hon glider ur sitt egna grepp varje gång hon försöker hålla sig kvar. Han drar in henne i skogen, nu finns det inget som kan rädda henne och hon vet vad som väntar henne.
Hon släpas genom lera och vatten, hon slår i en sten och känner blodsmaken i munnen. Elvira försöker slita sig loss och sparkar för allt hon är värd, men mannen som håller fast henne är för stark.
Han lägger sig över henne och smeker hennes bröst, kysser hennes smala hals. Hon gråter och känner hur han trycker sig närmare henne. Hon försöker sparka och lyckas en gång, hon vänder sig om och försöker krypa, hon drar sig längst med backen. Han väntar i någon minut och torkar bort vattnet ifrån ansiktet, reser sig upp och tar tag i hennes ben, drar henne tillbaka och hugger. Han hugger en, två, tre gånger till. Hon skriker när hon känner hur kniven skär i hennes lår. Hennes vita klänning färgas snabbt röd av blodet. Elvira kämpar förgäves för sitt liv och hon blir bara tröttare och tröttare ju mer blod hon förlorar. Han tar tag i hennes ansikte och tvingar henne se honom i ögonen. Han håller hennes smala handleder med en av hans grova händer och med den andra sliter han upp klänningen. Hon känner hur han tvingar sig in i henne, hur han smuttsar ner henne. Han stönar högt i Elviras öra och hon försöker vrida sitt ansikte bortåt, men han tillåter det inte. Han ger henne en örfil och flinar åt henne. Hon hör och ser hur mycket han njuter av att plåga henne. Han rör sig fortare och hans hand skär i hennes bröst. Elvira gråter för att det gör så ont, han trycker hårdare och viskar i hennes öra;
”Fina flickor gråter inte Elvira”
När mannen, en timme senare, är klar har Elvira förlorat så mycket blod att hon inte längre kan röra sig. Hon orkar inte kämpa för livet och försöker inte fly när han reser sig upp. Han tittar på henne och innan han går spottar han henne i ansiktet och skrattar.
Det sista Elvira ser är mannen som tog hennes liv, lunkandes iväg som om ingenting hade hänt.
Tomas vaknar av att det bultar på dörren, han hör röster vid dörren och han känner väl igen den person som pratar med hans mor. Precis när han ska öppna sin dörr som leder ut till hallen hör han det som aldrig fick höras,
”Elvira kom inte hem till middagen igår och hon har inte kommit hem än. Är hon här hos Tomas”?
Tomas slänger upp dörren, tittar på Elviras far. Han kunde inte säga ett ord. Det enda Tomas kunde göra var att leta efter henne, för han visste att Elvira aldrig skulle missa en tid som hon lovat sina föräldrar. Nästan alla människor i både Elviras och Tomas by gick ut för att leta och dem letade och letade, men dem kunde inte hitta Elvira någonstans och det gjorde Tomas ännu mer orolig. Han var så orolig att han grät och Elviras far la armen om axeln på Tomas. Han sa ingenting för att han visste att orden inte skulle hjälpa. Tomas tittade upp och torkade bort tårarna,
”Jag känner det på mig, hon kommer aldrig tillbaka”
Elviras far kunde inte säga emot Tomas när han sa dem orden, för att han kände precis likadant.
Dagen började lida mot sitt slut och det började bli mörkt. Folket började dra sig hemåt, utan att ha hittat flickan. Tomas var vid det här laget helt förtvivlad, han visste inte vad han skulle göra utan sin Elvira. Letandet fortsatte varje dag i två veckors tid och med samma besvikna ansiktsuttryck varje kväll folket gick hem. Tomas har gett upp hoppet helt nu, han vet att sin älskade inte kommer tillbaka.
Dagarna går och med gråten i halsen hjälper Tomas sina föräldrar med sysslorna som ska göras. Hans mor lider så av att se sin son så olycklig och ber honom därför att gå en sväng, ta en rast ifrån arbetet och ta en promenad. Tomas lyssnar på sin mor och vet att hon har rätt.
Han tittar upp mot himlen, han ser tallträdens höga toppar. Han kan höra hur fåglarna kvittrar. Plötsligt känner han rysningar i hela kroppen och han vet att något inte stämmer med just den plats han står på. Han tittar sig omkring, noga lyser han området med sin blick. Han fastnar för något, det är något som ligger inne i gläntan som han känner igen. Det är ett snöre, på snöret hänger en vit sten. Han sliter tag i snöret och kramar stenen i sin hand. Tomas brister ut i gråt och börjar hetsigt att se sig omkring.
”Vart är hon, min älskade”?
Halsbandet som han håller i sin hand är Elviras, han vet för det är han själv som gett det till henne. Han börjar röra på sig och gå omkring, han går i cirklar, går fram och tillbaka. Han måste hitta henne och när han tittar längre in i skogen ser han något vit som verkar bekant.
Tomas springer fram och vrider på det som inte längre är en vacker ung kvinna. Han ser hur kniven sitter i hennes lår, han drar ut kniven och hugger sig själv på samma ställe. Tomas skriker och känner samma smärta som hans älskade fick göra. Han drar sakta ut kniven igen och stoppar ner den i bak fickan. Han skriker och gråter med sin älskade i sin famn, han ser hur Elvira har blivit plågad. Hur ska han kunna leva med att han inte följde med henne den där dagen, han kan inte få leva om hans älskade inte fått samma chans.
Tomas bär henne till en vacker plats, där dem två brukat sitta på sommarkvällarna, för så många år sedan. Han haltar sig hemåt för att hämta en spade. Hans älskade ska begravas på deras favorit plats. Han smyger in i boden och är precis på väg att ta spaden, när han får se något som blänker i solen. Tomas bestämmer sig, han torkar tårarna och tar med föremålet som legat en meter ifrån spaden.
Väl framme vid Elviras rester börjar han att gräva och han slutar inte fören han har grävt en grop, stor nog att rymma dem båda.
Tomas lägger försiktigt ner sin älskade, tar fram det föremål han tagit med sig. Han visskar med vinden;
”Jag älskar dig för alltid och jag kan inte leva utan dig, min älskade”
Tomas sätter föremålet i munnen och trycker av, med en kraftig smäll ramlar han ner i graven bredvid sin älskade Elvira och klänningen färgas röd på nytt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | bisseungen - 24 mar 08 - 17:55- Betyg:  | jätte bra, fastnade direkt..
Den är hemsk men väldigt närvarande.
Du e fantastisk på att skriva!
take care
cornelia <3 | | Shelthea - 13 jun 07 - 16:23 | | Sorglig men bra! |
|
|
|
