Varulvsflickan, del 13 ( Sista delen!!!!! ) |
Mirjam släppte fönsterskrapan och sprang bort mot vindstrappan.
Hon såg hur det sipprade ut rök ur springan i luckan. Korridoren
började bli rökfylld. Hon hostade och drog upp tröjan över munnen.
Hon klättrade upp för vindstrappan och sköt upp luckan. Röken
som strömmade ut gjorde henne "blind". Hon hostade och blinkade
för att se något över huvud taget. Till slut såg hon iallafall
så bra att hon såg de takhöga lågorna. Hon drog tröjan tätare
över munnen och drog sig upp på golvet. Hon hade hört att man
skulle krypa efter golvet när det brann, för annars kunde man få
i sig farlig brandrök. Hon hasade sig fram till byrån, som
ännu inte var överöst med lågor. Hon hostade våldsamt och var
tvungen att andas djupt. Ingen panik, tänkte hon, det här går nog
bra. Men egentligen var hon så skräckslagen att hon skakade i
hela kroppen. Hon slet upp den nedersta byrålådan och drog ut en
stor sjal och knöt den över näsan och munnen. Hon började dra
sig tillbaka till vindsluckan. Just när hon var framför luckan,
ramlade plötsligt en takbjälke ner alldeles brevid henne. Hon
hoppade åt sidan, av skräck. Hennes hjärta slog hårt i bröstet.
Takbjälken måste ha knäckt någon bjälke på våningen nedanför,
för just som hon la handen på luckan, brakade hlea golvet ihop.
Mirjam skrek och gled ner. Hon lyckades hålla sig fast i en
utstickande takbjälke, som tydligen bara gått av till hälften.
Hon använde alla sina krafter för att dra upp sig själv på den
lilla golvbit som fortfarande fanns kvar. Hon tänkte ingenting,
bara gjorde. Hon slet upp vindsluckan och kastade sig ner för
trappan. Lågorna började söka sig ner för trappan, så hon sprang
så fort hon kunde ner på första våningen.
- Elden är lös!!skrek hon så höht hon kunde. Alla kom springande
fråna alla håll. Ut från köket kom kokerskan och en av pigorna
utrusande. Ur matsalen kom butlern, ur vardagsrummet kom Frun ut
och skrek:
- Vad är det frågan om?! Mirjam tittade på henne med stora ögon
och flämtade:
- Det brinner! På vinden, men jag tror att den spridit sig ner
till andra våningen.
- Mina arvpengar och mina affärsformulär! utropade Frun förskräckt
och rusade mot trappan, men butlern stoppade henne.
- Frun, ni kan inte gå upp dit, hör ni det?! Huset rasar omkull
vilken sekund som helst ! Vi måste ut. NU! Han drog med henne mot
utgången.
- Men min förmögenhet går ju upp i rök nu! Frun nästan grät. Det
förvånade Mirjam. Hon hade aldrig sett Frun så förtvivlad som hon
var nu. Men hon hann inte tänka mer på det,för hon sprang mot
porten och trängdes med allt annat folk för att få komma ut i
säkerheten. när hon kommit ut på gårdsplanen och sprungit så långt
bort att elden inte kunde nå henne, stannade hon plötsligt och
svajade till. All brandrök hade gjort henne väldigt yr och illa-
mående.Hon satte sig ner och tog djupa andetag. Då slog det henne.
Vad var det som hade orsakat branden? Det hade hon inte tänkt på.
Det måste varit något uppe på vinden, eftersom branden startat
där. Hade hon glömt spisluckan öppen, eller...Ljuset! Hon hade
glömt att släcka ljuset innan hon gick ner till stallet för att
träffa Villgot. Villgot! Honom hade hon inte sett sedan lunchen.
Plötsligt greps hon av panik. Tänk om han var kvar inne i huset!
Hon tänkte precis resa sig, men det var något som hindrade henne.
Något som övertalade henne att sitta kvar i säkerheten. Något som
Villgot sagt om henne..."Sälj henne!".
Det tog ett tag innan all uppståndelse lagt sig. Några grät fort-
farande, men de flesta hade hamnat i någon slags chock tillstånd.
Frun ställde sig på en park bänk framför folkhopen. Hon gav tecken
åt dem att de skulle vara tysta och lyssna.
- Jag ska inte hålla något tal, jag ska fatta mig kort.Det här, sa
hon och pekade på det halvt nerbrunna huset, kom ju som en chock
för oss alla. Men jag vill bara säga, att om någon vet vad som
orsakade branden, så tala om det nu! Eller, om någon vet vem som
"tände på" så är det ännu bättre. Och jag vill bara tala om för
den syldige, att den går en säker död till mötes, efter att ha
bestulit mig hela min förmögenhet...Mirjam ville inte lyssna mer.
Hon skulle fly.Hon sprang in i skogen. Hon ville komma så långt
bort som möjligt från Frun. Hon skulle aldrig få hitta henne,
aldrig!
Solen började gå ner. Mirjam satt lutad mot ett träd och stirrade
mot horisonten. Solen var bara en tunn, tunn strimma nu. Hon var
fylld av tomhet. Alla känslor hade lämnat hennes kropp.
Plötsligt hörde hon steg bakom sig. Hon snodde runt. Där stod han.
Villgot. Hon som trott att han försvunnit i lågorna. Alla känslor
kom plötsligt tillbaka, och hon fylldes av glädje.
- Du lever! ropade hon och sprang fram och kramade honom. Han
kramade tillbaka. Mirjam fylldes av en bubblande värme.
- Det är klart jag gör! sa Villgot och log mot henne. Varför skulle
jag inte göra det?
- För att jag inte såg dig där borta vid huset.
- Men jag har gett upp det livet. Jag lever i skogen nu. Hon tittade
oförstående på honom.
- Vad menar du?
- Jag ska visa dig senare, när solen gått ner. Han såg henne rakt i
ögonen. Jag älskar dig, sa han sedan. Mirjam blev så överväldigad av
lycka att hon bara kunde få fram:
- Och jag dig. Sedan lutade Villgot sig mot henne och kysste henne
innerligt. Hennes ögon tindrade när de tittade på varandra igen.
- Vill du bo med mig här? frågade han.
- Det enda jag vill är att få vara nära dig, sa Mirjam och andades
lycka. Ren och skär lycka.
- Följ med mig då.
De gick och gick. Solen hade för länge sedan gått ner och fullmånen
stod som en lysande diamant på himlen. Plötsligt stannade de. Villgot
ställde sig en bit ifrån henne.
- Se nu! sa han. Sakta men säkert började hår växa ut på hans armar
och ben. Ögonbrynen växte ihop och han fick hår i ansiktet. Han
hade blivit förvandlad, men han var fortfarande lite mänsklig. Mirjam
stirrade förskräckt på honom.
- Lugn, sa han, du kommer också att förvandlas snart.
- V..var..det du..du som bet mig? frågade hon försiktigt.
- Ja, det var jag. Jag ville att vi skulle kunna leva tillsammans.
Plötsligt kände Mirjam hur hår började växa ut, även på henne. Snart
var båda varulvar helt och hållet. Villgot tog Mirjams hand och såg
henne djupt i ögonen. Sedan gav de sig iväg på ett stort äventyr....
Vill bara säga ett stort tack till alla som följt serien!!! maila mig vid förslag på ändringar!! älskar er alla<3<3<3<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jenny_t94 - 3 jul 07 - 15:20- Betyg:  | | Nu har jag läst hela berättelsen och den var jättebra!!:D// från sofia k..;) | | jenny_t94 - 16 jun 07 - 01:41- Betyg: | | jättebra slut. Verkligen jttebra asåå:) | | ammi_ - 11 jun 07 - 22:56- Betyg: | | skitbra!! | | Anoia - 9 jun 07 - 21:51- Betyg: | | Äger :D | | chulia - 9 jun 07 - 19:25- Betyg: | | skit bra gumman! Du äger jue! Kramar! <3 | | monstrole - 9 jun 07 - 07:18- Betyg: | Jätte bra!
Snälla gör mer ändå!! ;'< | | fanny_94 - 9 jun 07 - 03:59 | | JAG BLIR VERKLIGEN JÄTTEGLAD AV ALLA POSITIVA KOMMENTARER. DE VÄRMER SKA NI VETA!!! JAG KAN INTE KOMMA PÅ ORD SOM PASSAR BRA, SÅ KUL KÄNNS DET! ATT ALLA NI SOM LÄST TYCKT OM DEN OCH SÅ. Loveyou love you love you love you love you!!!<3<3<3<3(K)(K)(L) |
|
|
|
