Spegelns ansikte-del 5 |
”Du är det bästa som någonsin hänt mig, jag såg alltid hur Anki var mot dig, jag förstår inte själv hur hon kunde sätta mig framför dig, hennes egna barn. Allt det som mamma gjort, pappa passivt bara sett på, du var den som räddade mig. Vet du det? Långt innan jag kom till dig och din mamma fanns du där för mig, du var den som gav mig hopp i natten. Det som hänt mig var absolut inte ditt fel, inget du kunde gjort skulle ha stoppat det som hände. När du sen lade dig bredvid mig tog du bort min rädsla, du var den som släppte mig fri att gå, när de andra inte längre höll fast mig lät du mig gå. Hur kunde du någonsin tro att jag skulle ha hatat dig eller att det var ditt fel att jag är död? Jag älskar dig över allt, förstår du inte det? Lova mig att bevara mitt minne, lova mig att leva ditt liv trots att jag inte längre finns här kroppsligt, för du vet att så långe du lever finns jag här med dig. Glöm aldrig det, jag älskar dig!”
När hon vaknat visste hon vad hon var tvungen att göra, hon skulle gå till skolan och berätta vad som hänt. Hon skulle berätta vad som hänt och varför hennes älskade lilla pojke var död.
När hon kommit in på skolgården tittar alla konstigt på henne men hon lägger inte ens märke till dom, Nadja och Angelica kommer springande och frågar vad som hänt, men hon går bara förbi utan att svara. En lärare går henne till mötes, det var hans mentor, han visste om vad som hänt honom. Han kom och lägger en hand på hennes axel samtidigt som han leder bort henne från blickarna och in i skolan. ”Kan jag göra något för dig? Jag är så ledsen över vad som hänt, finns det något jag kan göra?” Hon ser upp i hans gröna, vänliga ögon och tänker på hur hon ska formulera sig så att han förstår. ”Kan du samla alla i aulan, jag tror dom vill veta vad som hänt.” svarar hon med en helt stadig röst. ”Men, är du säker på att du vill det, jag tror inte att du orkar.” han ser mycket oroligt på henne, tänk om han hade månat så om honom när han fortfarande fanns kvar. ”Jag är säker, jag måste göra det här, förstår du inte? Det är ju hans minne, han vill att alla ska veta vad som hänt honom.” Han svarar ingenting utan går bara rakt ut genom dörren och tecknar åt henne att följa efter. Hon går sakta efter honom genom korridorerna, alla lektioner har redan börjat så hon slipper ögonen som annars skulle ha följt henne hela vägen. Han pekar på en stol som står bakom scenen i aulan och säger att hon ska vänta där. Efter ett litet tag hör hon fullt med röster och hon förstår att han gått och hämtat alla i skolan. Hon andas djupa andetag och koncentrerar sig på hans röst, hon känner återigen lugnet av att ha honom nära sig. Han är fortfarande med henne.
”Alla är här nu, vad vill du göra?” läraren har kommit tillbaka och tittar frågande på henne. ”Berätta för dom vem jag är och vad jag ska prata om.” säger Frida till svar. När läraren har sagt detta i mikrofonen går hon fram till honom, hon tittar långsamt ut över hela salen och ser alla undrande ansikten vända mot henne. Några som har fattat har tårar på kinderna. Hon andes djupt ner i lungorna, sänder honom en tanke och öppnar sedan sin mun.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sandra91 - 20 dec 05 - 05:02- Betyg:  | Ohh hur kommer dett sluta ? :O vänta väntar på nästa del. Du skriver ju så bra ! :)
Men det har du nog fattat nu :P
kram ;) |
|
|
|
