Varför just Ebba? del 1 |
Björkarnas kala grenar kastade läskiga skuggor på vägen framför mig, jag försökte ignorerera dem och höjde försiktigt volymen på min ipod för att stänga ute ljuden av knakande grenar som kom från skogen.
Jag tog ett djupt andetag och andades in den kalla oktoberluften samtidigt som jag fortsatte att trampa på cykeln. Jag hade en miljon saker i huvudet, jag funderade på om mitt och Andreas förhållande skulle hålla, om min bästa kompis Ebba någonsin skulle förlåta mig, och om jag skulle klara av att ha huvudrollen i skolans teaterpjäs. Det kanske var alla de sakerna tillsammans som gjorde att jag inte lade märke till bilen som stod parkerad vid sidan av vägen, till hälften dold av skuggorna.
Jag kände plötsligt hur cykeln hoppade till lite och jag kisade nedåt i ett försök att se om jag hade fått punktering, men det kunde jag omöjligen se i mörkret, så jag bromsade in och klev av cykeln och kände på hjulet, det var helt platt.
Naturligtvis, tänkte jag, nu kommer jag att bli sen också, den här gången får mamma i allafall en anledning att skrika på mig. Jag fortsatte sakta gå hemmåt med vinden i ansiktet, jag släppte styret med ena handen och drog halsduken tätare omkring halsen. När jag äntligen gick in på vägen som ledde hem, tyckte jag att jag såg något som rörde sig i mörkret vid huset, jag lutade cykeln mot staketet och började gå fortare för att komma in så snabbt som möjligt. När jag kom upp på trappan ryckte jag snabbt upp dörren och gick in, när jag var inne stängde jag och låste dörren, jag suckade och lutade mig mot den, jag kände sakta hur spänningen släppte.
När jag hade lugnat ner mig så tog jag av mig jackan och halsduken och gick in i köket, där satt mamma vid köksbordet, precis som förväntat.
-Varför kommer du hem såhär sent?!, mamma började skrika på mig innan jag ens hann säga hej.
-Jag trodde att vi hade kommit överens om att du skulle vara hemma senast halv 11.
-Men mamma, klockan är ju bara kvart över 11..
-JA! Klockan är kvart över, det betyder att du är 45 minuter sen kan jag upplysa dig om, men jag förmodar att du kan klockan!, nu var mamma riktigt arg.
-Ja mamma, jag kan klockan, och jag hoppas att du vet att man går saktare än man cyklar!, skrek jag.
-Va?, mamma kom av sig lite.
-Ja, precis, jag fick punka! Tack för att du skriker åt mig, men jag kan tala för dig att jag fick punka borta vid kvarnen.
Mamma tittade på mig en kort stund, sen vände hon sig bort.
-Förlåt Malin, men varför ringde du inte? Kvarnen ligger ju långt bort.
-Allting är ju mitt fel va?! Varför ringde inte du till mig när du märkte att jag var sen?
Jag visste att mamma inte gillade att bråka och att hon gav sig ganska lätt, så även den här gången.
-Du har rätt, jag borde ha ringt.
-Ja, det borde du, men det gjorde du inte..., sa jag. Som vanligt, la jag till tyst för mig själv. Tyvärr var det inte tillräckligt tyst för mamma hörde mig.
-Malin jag vet att jag inte ringer till dig det direkt när jag märker att du är sen, men det brukar du ju vara tacksam för, minns du för tre veckor sedan när du var på bio med Emil? Skulle du tycka att det vore kul om jag ringde då?
-Ja, jag minns. Och jag tror inte att det hade spelat någon roll om du så hade ringt mitt under filmen, det blev ju ungefär så pinsamt som det någonsin hade kunnat bli.
Jag satte mig ner på stolen mitt emot mamma, suckade och slog händerna för ansiktet för att dölja mina röda kinder. Sen började jag skratta, först lågt och sen högre och högre. När jag tänkte tillbaka på den kvällen när jag gick ut med Emil skämdes jag nästan ännu mer.
Jag kunde minnas den kvällen in i minsta detalj. Andreas och jag hade just bestämt oss för att ta en paus i vårt ostadiga förhållande, då Emil frågade om jag vill följa med på bio. Det kunde ju inte bli några problem för jag kände Emil sedan tidigare och vi hade aldrig haft svårt att prata med varandra, när vi möttes utanför bion hade jag bestämmt mig för att vara lite schyst och låta honom välja film vi skulle se. Visst bestämmde han också, en skräckfilm, jag har inget emot skräckfilmer men jag är lättskrämmd och rycker till vid minsta lilla ljud. Jag lyckades ändå gilla filmen och satt där och åt mina popcorn, men plötsligt skrek tjejen som hade huvudrollen, och jag var absolut inte beredd på det så jag hoppade högt, men inte högre än mina popcorn som flög och landade på hälften av personerna framför mig.
-Bra jobbat Malin, hörde jag att det var någon som skrek längre bak i salongen. Jag kunde inte fokusera någonting på den sista halvtimmen av filmen, utan jag satt där och skämmdes, och när filmen var slut skyndade sig Emil ut genom dörren för att slippa skammen att bli sedd med mig. Så istället fick jag gå ut där själv och jag hade precis nått utgången när någon knackade mig på axeln, när jag vände mig om för att titta vem det var fick jag en näve popcorn i ansiktet. Tre killar som såg ut att vara kanske två år yngre än mig gick hukade av skratt därifån.
-Det där var visst dina, ropade en av dem till mig medans de andra två skrattade ännu mer. Då skämmdes jag om det var möjligt ännu mer än vad jag hade gjort inne i biosalongen. Det var så pinsamt, jag kunde höra hur folk pratade om det på bussen när jag var på väg hem, jag klaev av vid "min" busshållplats och började lunka hem. Direkt när jag öppnade dörren var mamma på mig igen.
-Malin varför är du sen du skulle ha kommit med bussen som kom för en kvart sedan.
-Jag vet, hade jag svarat och berättat hela historien för henne, att hon tyckte att det var så fruktansvärt kul att jag hade fått popcorn kastade i ansiktet kunde jag inte förstå, men jag slapp i alla fall få en lång predikan om att det var viktigt att kunna hålla tider av min mamma den gången.
Nu när jag tittade upp och kom tillbaka från min minnesbank såg jag att mamma satt och skrattade igen, jag själv hade slutat skratta vid minnet av popcornen som flög i luften.
-Vad är det nu då? frågade jag lite surt.
-Ingenting, svarade mamma. Ingenting alls. Det är dags att du går och lägger dig Malin, om du inte vill sova bort hela dagen imorgon. Jag flinade åt henne, för vi visste båda två att jag inte skulle vakna innan halv två. Det var ju helg. När jag kröp ner i sängen tänkte jag på vilken otrolig tur jag hade haft. Tur för att mamma hade fått dåligt samvete, men hon hade ju faktiskt kunnat ringt, tänkte jag alldeles innan jag somnade.
Jag låg och snurrade under mitt fluffiga täcke och försökte somna om men det var helt omöjligt så jag släpade mig till köket för att äta frukost, mamma satt vid bordet så jag tittade på klockan
-Halv åtta, det är ju praktiskt taget natt fortfarande, utbrast jag. Jag visste att det skulle vara omöjligt att somna om även om jag försökte. Så jag tog fram ett glas och satt mig vid bordet. Jag tittade på mamma och såg att hon såg lite blek ut.
-Mamma, du är lite blek är du sjuk?
- Nej, det är bara en sak som stod i tidningen idag, sa hon, Malin såg du den här bilen igår när du cyklade hem?
Jag lutade mig framåt för att se bilden bättre, men mamma ryckte undan tidningen.
-Nej, jag tror inte det. Det var ju mörkt då så jag såg inte så himla mycket. Varför undrar du det?, frågade jag samtidigt som jag hällde upp juice i glaset.
-Det står här i tidningen att den här bilen har stått parkerad vid vägen borta vid kvarnen från klockan 20.00 igår kväll, och nu tror de att det är Spökmannens bil.
Spökmannen?, jag ryckte ofrivilligt till, ingen hade missat Spökmannen. Folk pratade om honom på radio och tv, och det var löpsedlar om honom varje dag. Spökmannen var vad han kallades i media, en kidnappare som inväntade sina offer i en mörk bil, han hade kidnappat tjejer runt om i hela Sverige och det fanns aldrig några vittnen. Bara bilen, och den stod alltid kvar och polisen hittade hittade aldrig några spår. Ingen av de kidnappade tjejerna hade dykt upp igen, och ingen visste vad han gjorde med dem, för det kom aldrig några krav på någon lösensumma. Jag kom plötsligt att tänka på...
- Mamma, om det verkligen var han, betyder det att någon är borta?
Mamma tittade snabbt bort och undvek att titta mig i ögonen när hon svarade.
-Ja, en tjej saknas.
-Vem då? frågade jag, är det någon som jag känner?
-Nej, det är det inte Malin, mamma undvek fortfarande min blick, så jag började känna att något var fruktansvärt fel. Jag ryckte till mig tidningen framför näsan på mamma, och bläddrade snabbt upp rätt sida. Tårarna började rinna i samma stund som jag såg namnet. Ebba Johansson. Ebba. Jag slog snabbt igen tidningen. Sen satt jag bara stilla, jag kunde inte röra en muskel, jag satt där länge. Ett par gånger sträckte jag fram fingrarna för att röra vid tidningen, men jag slog inte upp den igen. Jag är inte säker riktigt när tårarna slutade rinna, men när jag sträckte upp handen för att torka bort dem var kinden torr. Utmattad gick jag och tittade på nyheterna, jag började gråta igen när jag såg fotot av Ebba på tvn.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | milaan94 - 4 jun 07 - 02:43- Betyg:  | | jääättte jätte bra <3 , såå hemskt :( | | Priinsessan - 3 jun 07 - 17:55- Betyg: | | jättebra : ) |
|
|
|
