Mörkt blod i vit snö |
"Så som elden slickar berget skall jag slicka upp ditt blod från marken. Så som en varg sliter köttet ur en fårkropp skall jag slita hjärtat ur ditt bröst"
Jag trodde aldrig det skulle bli verklighet. Men hur mycket blod har inte runnit ner i min strupe, hur många har inte mist livet för min skull? Jag har slitit sönder halsar så som en pojke rycker benen av sin systers docka. Jag skäms. Jag vill inte göra det men mina behovtar över mina tankar. Varje gång jag sluter händerna kring ett hjärta, varje gång jag borrar tänderna i en livlös kropp känner jag hur begäret växer.
Högt där uppe klämtar kyrkklockan sju slag. Mina fötter landar på det hårda jordgolvet och jag slätar till den röd-svarta klänningen. Går sakta upp för den smala stentrappan och pressar upp den tunga stenen.
Snön gnistrar i stjärnljuset, mitt hår leker i vinden, långt och blondt. Blodtörsten kväver alla mina tankar. Jag stapplar bort mot ljusen, där finns mitt nästa offer. Kläningen prasslar mot mina ben, jag önskar att jag kunde känna kylan mot min bleka hy.
En fågel flyger tyst förbi över mitt huvud. Jag kan höra den andas. Snabbt och lätt, dess andetag blandas med vingarna som slår och pickandet från det lilla hjärtat.
Ljudet av en dörr som öppnas dränker fågelns existens. Lätta fötter i för stora skor springer ner för gatan. Flickan kanske är på väg till en vän, hon kommer aldrig komma fram. Jag springer för att genskjuta henne.
Det röda håret lockar sig under mössan och de gröna ögonen ser upp på mig.
Skräcken sitter fortfarande fortfarande kvar i det unga ansiktet när jag sätter tänderna i hennes hjärta. Blodet droppar der i den redan bloddränkta snön. Jag reser mig upp och vänder mig bort från den livlösa kroppen, torkar munnen mot klänningsärmen, vill inte se den söta flickan mer.
En flämtning. Jag vänder mig snabt mot ljudet. Ett vitpudrat ansikte ser ner på mig från ett öppet fönster. Rädslan att bli jagad med kors och pålar fyller min kropp. Jag börjar skaka, nästan obemärkt, vänder mig bort från det upplysta fönstret och börjar springa.
Bort mot kyrkogården, förtvivlan tränger in i mitt bröst som ett odjur som äter upp en innifrån.
Det är svårt att springa i snö, klänningen fastnar i grenar och får revor av buskarnas taggar. Så saktar jag ner och lyssnar, inga skrik, inget ljud av hundratals tunga stövlar, bara... Nej, jag kan inte ha hört rätt. Vinden spelar mig ett spratt. Men ändå, hörde jag inte någon andas? Ljudet av ett par kängor som kommer mot mig får mig att snabbt slinka in bakom ett träd, en stor ek som på sommaren brukar bära ett tak av löv, nu är grenarna kala och frostbelagda.
Jag trycker min kropp mot den skrovliga stammen i hopp om att inte bli sedd.
Nu hör jag darrande andetag, jag tittar försiktigt fram bakom eken. Svarta kängor med metallspännen som klirrar när han går, svarta byxor och en svart skjorta, tre uppknäppta knappar som avslöjar len hud. Vitpudrat ansikte och svartmålade ögon under en korpsvart lugg. Han stannar nu, står där och ser in mot stenarna, rad efter rad av snötäckta stenar. Någonting slocknar i hans ögon och han ser med ens sorgsen ut. Han suckar tungt och vänder sig sakta mot staden igen. Molnen skymmer månen nu. Ljudet av vingslag når mig, en domherre landar på en gren längre upp i trädet. Det röda bröstet lyser som blod mot den vita grenen.
Jag vet inte vad som får mig att stiga fram från tryggheten bakom eken. Jag vet inte vad som får honom att se hit. Men det händer.
Ingen reaktion. Hans ansikte förvrids inte i skräck, inte rör han på sig heller. Han bara står där på vägen med det svarta håret som leker i vinden. Men i hans ögon tänds det något. En längtan efter någonting. Metallspännena klirrar när han kommer hitåt. Varför springer jag inte? Vad är det som får mig att stå kvar? Han stannar nu, två meter bort, ser på mig med mörka ögon.
- Varför bet du henne inte i halsen? Hans röst är mörk och lugn, lite hes men inte ett spår av rädsla eller vrede döljer sig bakom orden. Bara en fråga, helt likgiltig.
Jag vill svara men får inte fram ett ord. Min tunga har svullnat till en domnad klump i munnen, den vägrar röra sig. Vägrar forma orden.
- Hur gammal är du? Han fortsätter i samma lugna tonläge samtidigt som kyrkklockan slår elva slag. Den känns så långt borta men ändå är den alldeles här intill.
Jag stirrar på honom och förvånat hör jag mig själv:
- Jag har levt i sjutton år. Han rycker till vid ljudet av min röst och fortsätter med en liten, nästan obefintlig darrning i rösten:
- Och... och hur länge har du varit... han vänder bort ansiktet, som om han skäms över sina ord.
- Jag vet inte, tjugo år kanske, hundra, jag vet inte hur många vintrar som gått sedan blodet lämnade min kropp. Varför säger jag det här till honom? Varför avslöjar jag min själ till en pojke som inte vet hur det känns, som inte vet hur det är att leva som död. Men det är något... han har något som får mig att slappna av.
- Men varför dödade du henne? Förtvivlan bryter fram i hans ögon nu. Var det hans syster? Vet inte vad jag ska svara. Varför dödade jag henne?
- För att jag inte ville att hon skulle få lida så som jag gör. Vet inte var jag hittar orden men så är det nog, det är nog därför jag dödar dem. Allihop.
Han nickar lugnt, tydligen nöjd med svaret, ett leende spricker upp i det vackra levande ansiktet.
Han går fram till grinden och skjuter upp den. Vad ska han göra? Varför går han dit? Tvekande följer jag efter, måste se vad han gör. Han stannar och väntar på att jag ska komma ifatt. Han huttrar lite, är det kallt? Det är klart att det är kallt, det är ju vinter och mitt i natten. Men jag har nästan glömt kyla, glömt värme också.
Han fortsätter sakta mot sista raden och böjer knä framför den grå stenen jag kom upp från. Han följer mitt namn med fingrarna. Borstar bort snön från de döda blommorna. Han ser på mig med en blick som får mig att skälva. Varför får han mig att känna saknad? Saknad av vad?
En tår på hans bleka kind. Sakta trycker han läpparna mot den grå stenen. Så vacker han är.
- Det har bara gått tre år Silverstjärna.
Jag rycker till när jag hör mitt namn. Silverstjärna
Hans mörka ögon glänser av tårarna som väter hans kinder och bildar rännilar genom det vita sminket. Sakta faller de en efter en ner i den vita snön. Långsamt stelnar de till små kristaller.
- Känns det som hundra år? Har du glömt mig Silverstjärna? Orden är inte mer än en viskning.
Glömt? Nej, inte har jag glömt, bara skjutit undan det. Sorgen var för stor. Aldrig trodde jag väll att jag skulle höra mitt namn igen. Minnena som hållit sig gömda kryper sakta fram, bilder flimmrar förbi. Bilder från ett liv, mitt liv. Mamma, pappa, mina vänner, julklappar, en hundvalp, hur jag fick mitt namn, hur jag gav bort ett namn.
- Månstoft. Tyst, knappt en viskning, kanske inte ens en suck. Men han hör, ett leende leker på hans läppar, läppar som färgats svagt blåa av köld. Månstoft, Månstoft, Morgan. Känslan av en kniv som tränger in i hjärtat, mina tårar blandas med snöflingorna och gör världen suddig. Som regndroppar rinner på den svala fönsterrutan rinner de nedför mina kinder. De smakar salt.
Hans armar runt min kropp, han luktar liv. Minnena av ett sovrum, mörkblå väggar och en stor säng. Samma doft som jag nu drar in i mitt inre svävar i det rummet. Vi var sjutton år när allt försvann, så som isen spricker upp på våren sprack våran värld. Jag fortsatte vara sjutton medan han åldrades. Tre år? Bara tre år? Det känns som en evighet. En evighet sen han först kallade mig Silverstjärna, tusentals år sedan jag kysste hans läppar och döpte honom till Månstoft.
- Bit mig. Hans ord känns som en snara som dras åt kring min hals. Kan inte andas.
- Vad? Jag flämtar fram det, rädd för att jag har hört rätt.
- Bit mig. Jag vill vara med dig igen, och det är omöjligt såhär. Bit mig.
Jag stapplar baklänges. Kan inte göra det. Kan inte tömma hans kropp på friheten. Hans fina kropp.
- Ditt blod har lämnat din kropp, ta mitt. Det syns tydligt nu. Hoppet. Det speglar sig i hans ögon, tränger fram bakom sorg och saknad.
Hans puls ökar när hans läppar möter mina. Hans mjuka läppar. Ska jag inte få kyssa hans läppar igen? Ska jag aldrig mer få känna hans tunga mot min? Kan inte leva utan honom. Kan inte vara död utan honom. Behöver hans närhet.
Tänder mot ömtålig hals. Blodet rinner ner i min strupe. Klunk efter klunk. Hans livlösa kropp vid mina fötter. Tårarna droppar ner i mitt knä när jag smeker hans lena hår.
Han rycker till, ser upp på mig med mörkbruna ögon. Långa vita huggtändet gnistrar i ljuset från månen. Tillsammans går vi hand i hand ner i underjorden. Våra namn jagar nu varandra på den kalla stenen, slingrar sig och leker.
"Jag skall dricka ditt blod
så som en varg dricker vatten.
Med den lugnande effekt det ger
skall jag vända mitt ansikte mot månen
och yla din sång"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | LipsOfAnAngel - 13 feb 09 - 15:21 | | jättebra skrivet! | 0_x - 7 jan 09 - 20:01- Betyg:  | WOW, helt otrolig..
Du är jätteba på att
beskriva, och du skriver
på ett sätt som jag
tycker väldigt mycket om ;)
Fängslande från början
till slut
<3 | | GeliDanielsson - 5 jun 07 - 03:15- Betyg: | | fan, den va skitbra ! | | NeelyNelly - 3 feb 07 - 01:45- Betyg: | | jättebra!! | | elisa - 13 maj 06 - 04:53- Betyg: | | Det var ju jätte bra,när man börjar läsa kan man inte slita sig! | | lirapira - 30 apr 06 - 04:10 | | Den var bra | | vattendroppe - 2 jan 06 - 07:28- Betyg: | Ååå gud vilken bra!! aa håller med de andra värkligen
fängslande!! kram | | meantime - 20 dec 05 - 01:40 | | verkligen fängslande skrivet! | | Cilises - 19 dec 05 - 06:19 | | Snacka om bra skrivet!! den var fängslande och vacker! Jag har i och för sig alltid haft en förkärlek till vampyrer men du berättar på ett otroligt sätt! | | Evil_Bites - 18 dec 05 - 07:38 | | Den här var jättebra:) | | hattifnatt - 18 dec 05 - 07:31 | | Jag vet att det är konstigt på sina ställen.. men jag vet inte hur man fixar det. Kommer ta reda på det när jag har tid. |
|
|
|
