Jag trodde aldrig Del 27 |
Jag vaknade inte förens nästa dag. Anton låg inte i sängen. Jag försökte sätta mig upp men det gjorde jätte ont i magen. Först kom jag inte ihåg någonting, men sen föll minnet på plats. Dom hade tagit mitt barn! Dom hade tagit det!
- Nej… Nej! NEJ! Skrek jag. Jag tittade mig omkring i rummet bara för att se om barnet fanns där. Dörren öppnades och Anton och mamma rusade in. Anton sprang fram till och omfamnade mig.
- Såja, det är bra… Sade han tröstande till mig.
- Nej, nej! Du förstår inte. Dom har tagit honom! Sade jag och tårarna kom igen. Anton sade ingenting utan kramade mig bara.
- Dom har tagit honom! Sade jag igen. Anton strök mig på ryggen. Jag grät återigen ut mot honom. Jag grät mot hans bröst. Mamma höll sig en bit ifrån. Efter ett tag tog jag ett djupt andetag för att lugna ner mig. Anton såg mig i ögonen och torkade bort några tårar från min kind. Det kom in en sjuksköterska genom dörren. Hon hade naturligt blont hår och var lite rund i ansiktet. Hon var väldigt söt.
- God morgon Alexandra. Sade hon. Jag störde mig lite på att alla visste vad jag hette. Jag sade ingenting utan torkade bara bort tårarna med ovansidan av handen. Sjuksköterskan gick fram till mig.
- Var är mitt barn? Frågade jag direkt.
- Du kommer inte få träffa honom, är jag rädd. Sade sjuksköterskan.
- Men det är mitt barn! Jag måste få träffa mitt barn! Skrek jag.
- Vi har betydligt viktigare saker att tänka på. Du reagerade inte så bra på den här operationen. Du borde ha mått bättre redan nu, men dina prover visar på att något gick snett.
- Hur då snett? Frågade mamma bortifrån hörnet.
- Jag vet inte mer än så… Men doktorn kommer snart. Då får ni detaljerna. Sade sjuksköterskan och gick därifrån. Jag lutade mig trött mot Anton. Han höll om mig och jag tryckte läpparna mot hans hals.
- Du klarar det, Alex. Sade han. Jag hoppades att han hade rätt.
Precis som sjuksköterskan sade, kom doktorn in efter ett tag. Han såg ut att vara runt sextioårsåldern, och hade vita hårstrån på huvudet. Han hade en prydlig mustasch och var ordentligt klädd med slips till sin läkarrock. På näsan hade han ett par stora, runda glasögon som såg ut att vara från åttiotalet. Han berättade att han hette Doktor Björn Hagström och att något hade gått snett under operationen, men dom visste inte vad. Det skulle ta ett par veckor att ta reda på det.
- Men skolan börjar ju på måndag! Det är bara tre dagar dit. Sade jag till läkaren som suckade.
- Du får helt enkelt ligga kvar här tills du är frisk nog att leva ett normalt liv igen. Sade läkaren.
- Hur lång tid kan det ta då? Frågade mamma.
- Det är omöjligt att svara på innan vi vet vad felet är. Sade doktorn. Han tackade för sig och lämnade rummet. Senare på eftermiddagen var Anton tvungen att gå. Men han avlöstes strax därefter av Bonnie, Alicia och Elin som alla hade kommit hem. Dom stormade in på mitt rum precis när en sjuksköterska höll på att byta ut droppet.
- Gumman! Skrek Bonnie när hon fick syn på mig. Hon sprang fram och kramade om mig.
- För guds skull, ta det lite lugnt. Det här är ett sjukhus, inte ett nöjesfält! Muttrade sjuksköterskan och gick sin väg. Vi brydde oss inte om henne. Elin sprang fram och kramade om mig.
- Om du bara visste hur mycket jag har tänkt på dig! Sade hon och kramade mig hon också.
- Mycket kanske? Frågade jag.
- Om du visste! Sade hon. Alicia kramade mig också.
- Men vi vet att du klarar det här. Sade Alicia och tryckte min hand.
- Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. Allt känns så himla meningslöst just nu. Sade jag.
- Det är klart att du klarar det! Sade Alicia med glänsande ögon. Jag log svagt.
- Ja, det är klart… Sade jag. Tjejerna började prata om annat. Elin berättade om att hon hade träffat en jätte söt kille på sitt landställe.
- Johan heter han. Sade hon och såg drömmande ut.
- Jaha, är han snygg eller? Frågade Bonnie och såg ner på sina naglar. Elin nickade.
- Ja, eller inte snygg, han är mer söt liksom. Sade Elin och ryckte på axlarna. Alicia kröp upp bredvid mig i sängen och lade en arm om mig. Jag lutade mig mot henne och gäspade. Jag var så trött. Jag lyssnade inte längre på vad Elin sade. Tillsist somnade jag.
Dagarna gick och läkarna hade fortfarande inte kommit på vad som var fel på mig. Jag blev bara tröttare och tröttare ju fler dagar som kom och gick. Tjejerna och Anton kom så ofta dom kunde, men jag kunde inte undgå att lägga märke till att Anton började komma mer sällan. Men jag var för trött för att tänka på det. Mamma var hos mig varje dag, och jag hade långsamt börja förlåta henne. Jag visste att det egentligen inte var hennes fel, men det var skönt att lägga skulden på någon. Jag var helt enkelt för trött för att tänka på om jag gjorde rätt. Hon brukade sitta i ett hörn och gråta på nätterna när hon trodde att jag sov. I själva verket låg jag klarvaken och väntade på att någon skulle komma med besked. Jag var urless på att vänta. Jag ville hellre få veta att jag var döende än att vänta länge till. Tre veckor efter att skolan hade börjat låg jag och halvsov i sjukhussalen. Mamma hade gått för att köpa lite tidningar och lite mat. Hon stod inte ut med sjukhus maten sade hon. Jag höll med henne, den var värre än skolans faktiskt. Det knackade på dörren jag mumlade ”kom in”. Björn Hagström klev innanför dörren. Jag satte mig upp lite och frågade vad han ville.
- Jo, vi tror att vi har kommit fram till vad felet är. Sade Björn.
- Jaha?
- Jo, vi tror att du bär på en mycket allvarlig och sällsynt sjukdom. Sade Björn.
- Okej… Vad exakt innebär det? Frågade jag.
- Eftersom vi upptäckte den i så pass tidigt skede så tror vi att det kommer gå bra. Du har nittioåtta procents chans att överleva, så vi är nästan säkra på att det kommer gå bra.
- Ja, men vad innebär sjukdomen? Frågade jag.
- Det är ganska okänt. Det är bara några få personer som har fått den, och dom har bara dött knall och fall. Utan att visa några som helst tecken på sjukdom innan, bara trötthet. Sade Björn sorgset och petade upp sina glasögon högre upp på näsan. Jag sade inget utan slog ner blicken.
- Men som sagt är vi säkra på att du slipper det. Sade Björn lite gladare. Jag log inte men var tacksam över det han sade, även om jag inte trodde på det själv. Jag var alldeles för trött för att kunna lita på att jag skulle klara mig. Björn ursäktade sig och gick sin väg. Jag satt ensam kvar en stund tills mamma kom in helt svullen i ansiktet.
- Åh, älskling! Doktor Hagström berättade! Jag är så glad att du klarar dig! Sade mamma och sprang fram till sängen. Hon kramade om mig. Jag kramade inte tillbaka, men jag drog mig inte undan. Hon strök mig över håret och log vänligt åt mig med rödgråtna ögon.
- Du klarar det, jag vet det. Sade hon. Jag nickade matt och lutade mig bakåt. Hon gav mig min lunch, och min ”Vecko Revyn” som jag hade beställt av henne. Jag var inte det minsta hungrig, så jag struntade i maten och började bläddra igenom tidningen istället. Jag läste insändarna men jag var så trött att jag inte förstod vad som stod, så jag somnade igen.
Jag vaknade av att någon harklade sig bredvid sängen. Jag såg upp och såg Anton stå och se ner på mig.
- Hej… Sade han tyst.
- Hej. Sade jag och kände genast att något var fel. Jag reste lite på mig så att jag satt upp igen. Anton sade ingenting på ett tag.
- Vad ville du då? Frågade jag tillsist.
- Jo… Alltså… Alex, jag vet verkligen inte om jag klarar det här så länge till. Sade Anton. Jag såg på honom. Vad menade han?
- Jaha? Sade jag.
- Ja, men alltså… Nu när skolan har börjat och allt… Jag tror att det är bäst att vi… liksom pausar ett tag. Sade Anton och såg ner i golvet.
- Pausar? Frågade jag och hjärtat nästan stannade.
- Ja… Det känns fel att säga det här nu, efter allt som har hänt… Men jag klarar det inte. Sade han. Jag såg inte på honom utan stirrade stint på väggen bakom honom. Jag hade inga känslor. Jag kände inte sorg och inte ilska. Jag var bara förvånad.
- Okej… Sade jag. Anton såg upp på mig.
- Okej? Frågade han minst lika förvånad.
- Ja, det är lugnt. Det är nog bäst så. Sade jag, och tittade fortfarande på väggen.
- Jaha… Vad bra då… Sade Anton och vände på sig för att gå. När han kommit till dörren vände han sig om.
- Men du… Vi kan väl fortfarande vara kompisar? Frågade han. Jag nickade.
- Ja, det är klart… Sade jag och tvingade fram ett leende.
- Bra, men krya på dig då. Sade Anton. Jag såg stumt efter honom när han hade stängt dörren. Jag kunde inte förstå vad som just hade hänt. Mamma kom in nästan direkt efter att Anton hade gått. Han hade tydligen bett henne att få vara ensam med mig.
- Vad ville Anton? Frågade mamma.
- Ingenting… Han skulle bara säga att han inte kunde komma på ett tag. Sade jag och såg fortfarande på den stängda dörren.
- Okej. Vad synd. Sade mamma och satte sig i sitt hörn och läste ett nummer av ”Damernas”. Jag såg på henne. Hur kunde hon vara så lugn? Jag förstod det inte. Hela mitt liv höll på att rasa samman, medan hennes bara blev bättre och bättre.
Allteftersom dagarna gick kom fler och fler folk och hälsade på mig på sjukhuset. Tillsist var mitt nattduksbord så överfullt av blommor att jag inte kunde se något annat. Mamma bytte vatten varje dag så att dom höll sig fräscha. Doktor Hagström gav mig en behandling varannan vecka, och han verkade tycka att den hjälpte. Jag däremot märkte ingen skillnad. Jag var lika trött som innan. Mamma blev bara gladare och gladare. Alicia, Elin och Bonnie kom och hälsade på varje dag, fast inte alltid samtidigt. När dom var där pratade vi aldrig om vad som var fel med mig. Dom berättade bara vad som hade hänt under dagen, och senaste nytt om alla. Folk från min gamla klass kom och hälsade på mig så fort dom fått höra att jag var sjuk. Jag hittade till och med en blomma från Pauline en dag. Jag blev riktigt förvånad faktiskt. Anton hade inte kommit sedan han var där och gjorde slut. Jag var inte ledsen för det. Det var kanske bäst så. Jag brydde mig inte. Jag behövde i alla fall ingen pojkvän. Jag klarade mig bra med alla som hälsade på mig och mina vänner. Ju mer tiden gick desto tröttare blev jag. Doktor Hagström sade att medicineringen fungerade utmärkt och mamma sade att hon faktiskt märkte att jag blev friskare. Fast jag tyckte bara att jag mådde sämre och sämre. Jag hade ingen lust till någonting längre. Så fort någon av tjejerna kom sade jag att jag var trött och ville sova. Jag hade inte lust att prata med dom. Jag ville inte träffa någon. Den enda som fick prata med mig var läkarna och mamma. Jag orkade inte med några andra. Jag sov eller tittade på TV nästan hela dagarna. Det fanns inte mycket annat att göra. Någon vecka efter att Anton hade besökt mig, hörde jag mamma prata i telefon inne på toaletten.
- Men jag kan inte komma tillbaka! Min dotter är dödsjuk! Jo, hon blir bättre, men du fattar väl att jag inte bara kan lämna henne här på dagarna? Nej, jag kan inte komma tillbaka. Jag struntar i om våra kunder väntar på att jag ska ta hand om dom! Hon är min dotter! Hon vill att jag ska ta hand om henne! Och jag är ledsen men hon är mycket viktigare för mig än någon kund i världen! Skrek hon. Hon var tyst ett tag och sade sen igen, fast med mycket lägre röst.
- Jo, kanske… Nej, men… Jo. Jag förstår. Ja. Men inte hela… Inte heltid… Nej, det går bara inte. För att jag säger att det inte går! Nej, okej. Ja jag ska. Nej det är klart att jag inte vill… Ja, okej. Jag kommer väl på måndag då. Men jag går prick klockan fem! Inte en minut senare! Ja. Okej. Vi ses. Hej. Sade mamma. Jag hörde hur hon suckade inne på toaletten och spolade. När hon kom ut låtsades jag sova. Hon gick fram till mig och strök mig på kinden.
- Lilla älskade, flicka. Vad ska jag ta mig till? Sade hon. Jag blundade fortfarande. Hon gick iväg och jag hörde dörren stängas. Jag slog upp ögonen. Jaha, så nu skulle hon börja jobba igen då. Jag skulle vara alldeles ensam här hela veckorna. Jag suckade djupt. Det här var inte lätt. Jag såg inte fram emot dom närmsta veckorna.
Ytterligare en vecka gick och vi var nu framme i mitten av september. Jag vågade inte tänka på hur mycket jag hade missat, eller om jag någonsin skulle kunna ta igen det. Mamma hade börjat jobba igen, så dom enda jag träffade på dagarna var sjuksköterskorna och läkarna. Jag hade blivit så trött att jag inte orkade resa på mig utan hjälp. Doktor Hagström sade dock fortfarande att allt var som det skulle och att det var många av dom som hade haft sjukdomen som hade känt sig trötta innan dom hade blivit bättre. Jag orkade inte tjata emot utan lät honom prata på. För det mesta tyckte jag om att vara ensam. Jag orkade inte göra så mycket mer än att sova på dagarna. Blommor fortsatte att komma, men Elin, Alicia och Bonnie hade börjat komma allt mindre. Den enda som kom och hälsade på regelbundet var Hanna. Hon hade kommit direkt när hon fått höra det. Hon var också den enda jag kunde prata med om hur jag mådde eller kände mig. Hon var som min storasyster. Hon satt hos mig och bara lyssnade på vad jag sade om jag ville det. Om jag ville att hon skulle prata så gjorde hon det. Det behövde inte vara om något viktigt, bara om vad någon hade sagt, eller om vädret hade blivit sämre. Min födelsedag närmade sig också med stormsteg. Sista helgen i september var det bara två veckor kvar till min födelsedag. Jag hade räknat ut att jag fyllde år på en söndag. Mamma hade försökt ordna så att jag fick permission, men det verkade inte som om jag var tillräckligt frisk för det. Jag förstod inte varför men mamma sade bara att om jag inte kunde komma hem så fick väl folk komma dit. Jag brydde mig inte mycket om min födelsedag. Jag skulle bara fylla sexton, och just då betydde det inte någonting för mig. Men det fanns inte mycket annat att se fram emot. Jag räknade dagarna och timmar tills det var dags. Men tiden verkade gå oerhört långsamt och det kändes inte som om man kom någonvart alls. Dom få timmar jag inte sov på dagarna funderade jag på vad jag skulle göra när jag var frisk. Först skulle jag gå klart gymnasiet. Sedan skulle jag resa mycket och jobba lite här och där för att få reda på vad jag ville göra med mitt liv. Sedan när jag hade bestämt mig skulle jag söka utbildning. Ja, det var så mina dagar såg ut. Jag försökte föra dagbok men det gick inte så bra och tillsist var jag för trött för att ens orka lyfta en penna.
// Blir jätte glad för era kommentarer! Kramar! <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 30 nov 08 - 18:20- Betyg:  | | Hon får inte dö<3 | | sandruskapuska - 14 jun 08 - 18:17- Betyg: | | Döda henne inte bara <3<3<3 | | niinnii - 8 sep 07 - 10:51 | | Skiitbraa | | jenny_t94 - 7 jun 07 - 21:03- Betyg: | | jaa, asså men denna är JÄTTEBRA, fortsätt... | | jenny_t94 - 7 jun 07 - 21:03- Betyg: | | jaa, asså men denna är JÄTTEBRA, fortsätt... | | jenny_t94 - 7 jun 07 - 21:02- Betyg: | | jaa, asså men denna är JÄTTEBRA, fortsätt... | | ammi_ - 7 jun 07 - 20:59- Betyg: | | det är väldigt bra! | | fanny_94 - 6 jun 07 - 18:03- Betyg: | | såå braa, men hon kanske dör!!!!!*snyft* | | milaan94 - 6 jun 07 - 04:36- Betyg: | | jääätee braa | | ellan_7 - 3 jun 07 - 08:19- Betyg: | | bra:d sskriv när nästa del kommer | | movich - 3 jun 07 - 06:17- Betyg: | | asså? hur bra får man skriva?? sjuukt bra maan!! | | Emma_Mattias - 3 jun 07 - 06:13- Betyg: | | jösses:O vill veta va som händer me henne =o fortsätt =D grymt bra gumzan! (L) | | Mp3 - 2 jun 07 - 23:58- Betyg: | | Jätte bra som vanligt. Kan du maila til mig när nästa del kommer? <33 | | M-424 - 2 jun 07 - 22:06- Betyg: | Braaaaaaaaaaaaaa.. maila när nästa deel kommer:):)
<33 | | emmy---93 - 2 jun 07 - 20:45- Betyg: | älskar fortfarande denna novell,
fortsatt skriva!
Vill ej att det ska ta slut snart! :(
Kraaaam <3
ps: skicka mejl till del 28,
:) /emmliee | | Erica_Juni - 2 jun 07 - 18:09- Betyg: | skit bra. fortsätt skriva och mejla gärna igen när nästa
del kommer, tack :) <33 Underbar novell allså :) | | Nattah_ - 2 jun 07 - 17:57- Betyg: | | Jätte bra ! :) | | LillaSabiina - 2 jun 07 - 08:23- Betyg: | | Skit bra XD | | empalove - 2 jun 07 - 07:46- Betyg: | | skit bra!! MER NU!!:D |
|
|
|
