Livets lek del 2 |
Amanda vände bort sitt ansikte från Johan, varför hade han gett henne en så öm kyss? Visst hade dom varit väldigt intima förut, men aldrig att det hade blivit en sån kyss som han precis hade givit hennes kind. Amanda kände hur hennes kinder hettade till, vad var det här för känsla egentligen? Varför blev hon alldeles röd och skakig när Johan hade kysst henne? Var det här ett tecken på att hon hade andra känslor än bara vänner? Nej så får hon inte tänka, Johan var ju hennes bästa vän, aldrig att det skulle kunna bli något annat än just det. Amandas ögon tårades, hon ville inte bli kär i Johan. Varför skulle det bli just så, men kanske det bara var en minut av djup förvirring? Nu när hon såg in i hans ögon såg hon ingenting annat än sin älskade bästis, han som alltid för evigt skulle finnas hos henne. Nej det var en absurd tanke att hon skulle känna något för Johan annat än äkta syskon kärlek. Sakta började tanken och känslan av förvirring försvinna. Den ömma kyss Johan precis hade gett hennes tårar brände fortfarande, men det betydde bara att hon älskade honom mer än hon någonsin har älskat en annan individ. Deras relation ligger på ett högre plan än det där snicksnacket om äkta kärlek mellan en man och en kvinna. Det här var något helt annat, något som Amanda inte kunde förklara. Trots att hon visste att hon aldrig skulle vilja förlora den.
- Gumman vad ligger du och tänker på egentligen? Johans retsamma röst ekade mellan väggarna, Amanda vände sin blick däråt rösten kom ifrån. Hon såg hans blick och hållning vilket var skrattretande. Blicken sade henne att han bara skämtade, men ändå hade en glimt av allvar som blänkte i ögonvrån, hans hållning där han stod nonchalant mot väggen med ena benet över det andra såg inte så tufft ut som han hoppats utan mest fåraktigt.
- Det ska väl du skita i. Skrattade Amanda och slängde den ena kudden som låg på sängen. Kudden träffade Johan rakt i ansiktet, hon kunde inte annat än att skratta när hon fick se hans chockade min.
- Det där var inte speciellt snällt hörru du. Aj. Den andra kudden träffade honom ännu en gång över ansiktet. Hans min den här gången var inte av chock utan det var mer förvirring. Johan gick ut ur rummet och stängde dörren tyst efter sig, efter några minuter kunde Amanda höra hur handtaget sakta åkte ner. Johans ansikte visade sig i den lilla springan i dörren, han sköt upp dörren mer på glänt så man kunde se hela honom stå där på tröskeln med händerna bakom ryggen. Sakta kom han in i rummet och stängde dörren efter sig med foten, utan att vända bort blicken från Amanda. - Vad har du bakom ryggen? Amanda lät lite orolig man visste aldrig vad Johan skulle hitta på när han var på bus humör. Hans retsamma leende varnade Amanda för att det snart skulle hända något, hon beredde säg själv för hans attack. Sakta blundade hon, hörde hur han närmade sig sängen som hon låg i. Han böjde sig över henne, det sista Amanda hörde innan hon fick en kanna av iskallt vatten över sig var Johans varma skratt. Frustande av skratt reste hon sig upp ur sängen, och letade efter Johan med blicken han hade redan gått ut genom dörren och var nu på väg ner. Med all hennes ansträngning som hennes skrattande kropp kunde upphäva sprang hon i fatt honom, ut ur rummet, nerför trappan och ut genom ytterdörren jagade hon honom. Som katt och råtta fortsatte deras lek på gräsmattan, en syn som vilken människa som helst skulle finna skrattretande. Han en 1, 90 muskulös kille, blev jagad av en dyngsur 1, 60 medel tjej. Men allting var som det skulle vara, grannarna visste att det var dem redan när de hade hört skratten från den öppna dörren. Allt var som det alltid hade varit. Amanda hann till slut ikapp Johan och vräkte ner honom på gräsmattan. Hon lade sig över honom och de båda andades ut. Solen brände deras kroppar där de låg i det gröna gräset, flåsande efter luft med stora leenden på deras läppar.
Efter minuter av tystnad tog Amanda ett djupt andetag innan hon började prata.
- Han har slagit mig igen.
Johan vände sin blick mot Amanda men fortsatte att vara tyst.
- Han slog mig igen i morse, hon bara stod där och skrattade. Min egen mamma stod där och skrattade när hennes äckliga pojkvän slog hennes enda barn. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag står inte ut. Varför måste det hända mig, varje gång de kommer hem från en av sina pub fester händer samma sak, varje gång de har druckit för mycket händer det igen. Det värsta är att de börjar dricka varje kväll nu, du anar inte hur det är att varje kväll vara tvungen att låsa in sig i sitt rum bara för att inte bli slagen. Att varje morgon vara tvungen att tassa fram på tå, för att inte väcka de utslagna människorna som ligger i soffan med öl och sprit flaskor överallt. Jag vet inte hur länge till jag kommer klara det här, det finns ingen som kan hjälpa mig. Amanda grät sina tårar medan Johan låg där bredvid henne och drog sin hand genom hennes hår.
- Vi måste anmäla dem Amanda. Jag vet att du inte vill det. Lade Johan till när han såg Amandas förskräckta blick, - Men du måste det, du kan inte bara ta emot smällarna även om du älskar din mamma så förtjänar hon inte dig som dotter. Hon borde inte ha några barn när hon beter sig så här. Jag kan inte bara stå här och höra dig berätta att du blir slagen, vi måste göra något åt det.
- Nej, snälla Johan gör inte det. Bara pappa kommer så kommer allting bli bra igen, han kommer att ta mig härifrån.
- Amanda du måste vakna upp, han kommer inte komma tillbaka till dig. Hur många gånger har du inte ringt till honom och berättat hur du har det? Har han någonsin brytt sig? Johans röst ökade i styrka allt mer efter att han fortsatte att prata.
- Ja jag vet att han inte är den bästa pappan man kan ha, men jag har ju ingen annan. Förtvivlan i Amandas röst skar i Johans hjärta, att se hennes tårar rulla var något som Johan inte kunde stå ut med.
- Det där är inte sant, visst du har ur usla föräldrar som inte är värda att kalla sig föräldrar men du är inte ensam. Du har alltid mig, jag kommer aldrig lämna dig.
- Jag vet inte Johan. Amanda reste sig ur gräset och sopade bort några grässtrån som fastnat på hennes byxor, - Jag vet att du aldrig kommer lämna mig, du är den enda på den här jorden som älskar mig. Men jag vill så gärna ha dem här hos mig, jag vill ha det som du har. En mamma och pappa som älskar mig för den jag är. Jag får väl bara inse att det aldrig kommer att bli så, men jag kan ändå inte sluta älska dem!
Amanda torkade bort de irriterande tårarna som ständig rann, hon vände sig om och gick in i huset igen, ända upp till Johans rum där hon lade sig på sängen och slöt ögonen. Andades in den välbekanta doften av Johan. Innan hon föll in i en dvala av trötthet kände hon hur Johan lade en filt över henne och kysste henne på huvudet.
När Amanda vaknade dan därpå med Johan bredvid sig insåg hon att hon hade sovit hela natten. Sakta reste hon sig ur sängen och gick ner till köket och gjorde i ordning en bricka med frukost till dem båda. Det förtjänade Johan som hade tvingats att sova bredvid henne hela natten. När hon kom tillbaka upp till rummet satt Johan redan upp och såg väldigt trött ut.
- God morgon sömntuta. Amanda fyrade av ett av sina varmaste leende till Johan, han var så söt där han satt i sängen med ett nyvaket rufs. Amanda ställde brickan i Johans knä och kröp ner i sängen bredvid honom, tillsammans åt dom frukosten under tystnad. - Vad är det? Amanda tittade på Johan han hade varit så tyst, vilket var olikt honom, han brukade alltid ha någonting att säga. - Har det hänt något? Johan satt bara där tyst och tuggade på sin smörgås utan att säga något. - Johan vad är det? Berätta för mig. Amanda som nu började bli riktigt orolig visste inte riktigt vad hon skulle göra. - Jag fick ett telefonsamtal igår, som jag har väntat på ett tag nu. Tystnad. Amanda tittade stumt på Johan, hon försökte komma underfund med vad som pågick bakom hans pannben. Ögonen som hon kunde drunkna i tittade så djupt in i hennes.
- Hrm. Johan rensade halsen innan han sa: - Amanda jag tror att det är något som jag måste prata med dig om. Hans ögon var så allvarliga att Amanda fruktade det värsta. Han hade ju faktiskt varit på sjukhuset för en månad sen, för att han hade ont i sidan, doktorn hade ingen aning om varför så han hade tagit en del prover och skulle återkomma med svaren. NEJ! Tänkte Amanda säg inte att han ska dö. Johans ögon tårades och han försökte frenetiskt torka bort dem, men han var till slut tvungen att ge upp.
- Amanda, jag är döende. Rösten som knappt lät mer än som en viskning skickade nålar genom Amandas hjärta. Johan var döende, han skulle dö. Hon ville säga något tröstande, men det kom inga ord fram. Amanda låg bara där i hans säng som hon alltid gjorde, stirrade upp i taket utan att se något, inte höra något. Efter flera minuter kände hon en hand på hennes tår belagda kind, en lätt beröring som fick henne att återvända till verkligheten.
- Hur långt har du kvar? Amanda fick tvinga fram orden, egentligen ville hon inte veta, hon ville inte veta hur långt hennes älskade vän hade kvar att leva. Johans tårar föll nerför kinden i snabb takt. Amanda såg att det tog emot honom att prata, att det gjorde så ont i honom att bara tänka på det.
- Dom tror att jag kommer få sommaren, sen är det slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mysan93 - 2 jun 07 - 04:00- Betyg:  | | Vacker berätelse, älskade den ! =) |
|
|
|
