Jag var vid halvt medvetande. Jag kunde höra vad folk sade, men allt kändes så långt borta. Som om jag var isolerad och ingen kunde höra mig. Jag hörde folk som sprang och tjejer som skrek.
- Alex, va fan har du ställt till med?!! Hörde jag någon ropa.
- Hon är ju död! Skrek någon.
- Nej, hon är inte död. Det ser du väl?
- Men vafan, ring en ambulans fattar ni väl?!! Någon sprang iväg och sen hörde jag inget mer.
Jag vaknade av att någon lyfte upp mig. Jag öppnade inte ögonen, utan fortsatte blunda. Ljudet av sirener var nära. Runt om mig, och den som bar mig stod alla som hade vart på festen. Någon bar mig ut genom dörren, för kylan slog emot mig. En våg av illamående slog emot mig. Men jag fick inte upp något när jag försökte kräkas. Den som bar mig lade ner mig på marken. En bil måste ha stannat vid oss för plötsligt kom det människor, som inte hade vart på festen. Dom lade mig på en bår och bar in i mig i bilen. Jag mådde fruktansvärt illa och hade jätte ont i huvudet. Det kändes som om huvudet skulle sprängas. JAg kunde plötsligt inte andas. Jag fick ingen luft. Förtvivlat försökte jag få någon att förstå. Jag höll på att dö! Kunde ingen fatta det? Varför gjorde ingen något? Bilen började köra och någon lade en hand på mig. Jag försökte slå på den som rörde mig så att den skulle lyssna på mig, men jag kunde inte röra armarna. Dom var som fastvuxna vid min sida. Jag försökte röra på benen, men inte heller det gick. Till sist försökte jag slå upp ögonen men det gick inte heller. Jag var fängslad i min kropp, helt medvetande om vad som försiggick. Jag skulle dö.
- Hon mår inte bra, hjärtat har nästan slutat slå. Det kommer vara kvaddat inom tio minuter. Sade den som satt bredvid mig. Det lät som en man.
- Helvete också. Jag kan inte göra något, jag har inte rätt verktyg här. Du får köra alldeles för fort helt enkelt. Sade mannen bredvid mig och jag kände hur han tryckte min hand.
- Det kommer ordna sig. Stanna här hos mig bara så ska du se att det går bra. Sade mannen. Jag skrek allt vad jag hade. Varför kunde han inte höra mig? Varför kunde han inte bara hjälpa mig? Några minuter senare stannade bilen och mannen fick hjälp med att lyfta ur mig ur bilen. Jag hörde att dom sprang, och att en dörr öppnades, för att sedan slå igen. Sedan domnade jag bort bit för bit och jag kunde varken höra, känna eller se något.
Jag vaknade ännu en gång. Vad var det som hade hänt? Jag slog upp ögonen, som nu verkade fungera. Först såg jag ingenting. Men sedan vande sig ögonen och jag insåg att jag befann mig i en sjukhussal. Det satt sladdar på nästan hela min kropp och bredvid sängen stod en droppflaska. Jag vred huvudet åt höger, där mamma satt. Hon hade nedböjt huvud och såg ut att gråta. På min andra sida satt Per. Han såg rakt på mig.
- Du är vaken. Sade han. Jag nickade. Mamma tittade upp.
- Älskade Alexandra, du lever! Sade hon och kramade mig.
- Vad är det som har hänt? Frågade jag nyvaket.
- Vi vet inte, men läkarna sa att du hade fått i dig ett giftigt ämne, som oftast blandas ned i hembränd sprit. Du var nära döden, men mer än så vill läkarna inte säga. Sade mamma med ögon fyllda av tårar. Jag såg henne inte i ögonen.
- Åh, Alexandra. Varför gjorde du så här? Frågade hon förtvivlat. Jag såg ner på mina händer som jag nu kunde röra på.
- Jag…
- Ja, det är helt klart att du behöver hållas hemma ett tag framöver. Sköt Per in, innan jag hann säga något mer.
- Inte nu Per… Sade mamma. Han såg förbryllat på henne.
- Ville du inte ha hjälp att uppfostra henne? Det var ju det du sa. Sade han. Mamma nickade stumt.
- Alltså…
- Men du kanske kan ta det när vi har kommit hem? Frågade mamma. Per tystnade och nickade sedan.
- Jag är så glad att du klarade dig! Sade mamma och kramade mig. Det knackade försiktigt på dörren. Per gick och öppnade.
- Nej, hon vill inte träffa dig nu. Sade Per.
- Men…
- Inga men! Hon är för trött. Hon sover. Sade Per.
- Jag sover inte alls. Sade jag bortifrån sängen. Per suckade.
- Du kommer inte in här. Sade Per.
- Vem är det? Frågade jag.
- Men, alltså…
- Hon får inte träffa någon! Allra minst killar som du! Skrek Per. Jag hoppade till. Anton tittade förtvivlat in genom dörren. Han sökte min blick och jag såg sorgset på honom. Men jag hade inte ork att säga emot Per, som drämde igen dörren.
- Jag och din mamma förbjuder dig att träffa honom! Se vad han nu har släpat med dig på! Det var hans fel att allt det här hände. Sade Per. Jag såg mordiskt på honom. Jag skulle gärna berätta vad som egentligen fått mig att gå till festen, men visste att det var omöjligt. Per skulle för det första neka, och mamma skulle inte tro mig efter allt jag hade gjort.
- Men det var inte han… Började jag.
- Nej, Per har rätt. Du får inte träffa honom. Han fick dig nästan dödad. Sade mamma stelt. Jag tittade på henne. Jag fick inte fram några ord. Så arg och besviken var jag. Det knackade på dörren igen.
- Sade jag inte åt den där lilla lymmeln att dra åt… Muttrade Per samtidigt som han gick och öppnade dörren. Två läkare kom in. Den ena var Annika Glader, mannen som gick bakom henne hade jag aldrig sett innan.
- Hej igen, Alexandra. Jag ser att du har vaknat. Sade mannen. Jag tittade inte på honom utan tittade på Annika. Hon log inte mot mig.
- Jag heter Krister. Sade läkaren och räckte fram handen. Jag räckte matt fram min och skakade hans.
- Var du medveten om vad du drack? Frågade Krister. Jag skakade på huvudet.
- Men du drack av egen vilja, så att säga? Fortsatte han. Jag nickade.
- Okej. Du hade tur som klarade dig, du hade kunnat dö. Ditt hjärta hade nästan kollapsat när du kom hit. Sade han, men han lät inte glad. Snarare ledsen. Annika tog ett steg fram.
- Men vi har en del dåliga nyheter också… Sade Annika. Hon vågade inte riktigt titta mig i ögonen.
- Det är så att… fostret klarade inte av alkoholförgiftningen. Sade Annika. Hon såg upp på mig. Jag var tyst. Mamma tittade på henne.
- Vad menar ni? Frågade hon förskräckt.
- Barnet, överlevde inte… Vi anar att det skulle bli en pojke… Sade Annika och tittade med tårfyllda ögon på mig. Jag kände hur det brände under ögonlocken. Allt jag älskade försvann från mig… Martin, Mamma, jag fick inte träffa Anton och nu var också mitt enda barn borta. Tårarna började rinna ner på min kind.
- Det får inte… Sade jag gråtande.
- Jag är ledsen…
- Nej. Det kan bara inte! Ni måste göra någonting! Det måste gå att rädda honom! Han får inte dö! Skrek jag förtvivlat. Annika sade ingenting utan stod bara och tittade ner i golvet.
- Men varför står ni bara där? Gör någonting då! Ni kan inte bara låta honom dö! Skrek jag och kände hur tårarna strömmade nerför mina kinder.
- Alexandra, jag är rädd att…
- Han kan överleva om jag dör! Jag vet det, jag har läst det! Gör det! Han får inte dö!!! Skrek jag. Det var det enda jag kunde göra för Martins skull. Jag kunde inte bara låta hans barn dö, för att jag skulle överleva.
- Jag är hemskt ledsen, sade Annika och vände sig om. Hon och den andra läkaren vände sig om för att gå ut ur rummet. Med tårarna strömmande nerför kinderna och ilskan inom mig slet jag av mig alla sladdar och sprang fram till Annika. Jag tog tag i hennes rockärm.
- Du kan inte bara lämna oss! Du måste rädda honom! Han får inte dö! Fattar du det? Han får inte dö!!! Skrek jag åt henne. Hon såg chockad ut. Krister grep tag i mig och höll mig borta från henne. Jag vände mig om mot honom.
- Ni måste göra något! Jag kan inte leva utan barnet! Skrek jag. Krister släppte mig.
- Vi kommer att göra en operation klockan fyra i natt för att ta bort barnet. Sade Krister vänd mot mamma. Han och Annika gick ut. Per och mamma satt kvar vid sängen. Jag sjönk ihop på golvet och skrek ut min sorg. Jag skrek länge och tårarna slutade inte komma. Jag skrek och skrek och skrek. Mamma gick fram till mig och lade armarna om mig.
- RÖR MIG INTE! Skrek jag till henne. Jag reste mig upp och rusade ut ur rummet. Jag kom ut i en korridor. Jag såg Annika och Krister i ena änden. På en skylt var det en pil åt motsatta hållet där det stod ”Exit”. Jag sprang åt det hållet. Jag rusade ner för en trappa och kom direkt ut i receptionen där jag för första gången hade träffat Ann Marie. Jag sprang förbi henne och ut på parkeringen. Där såg jag Anton stå vid sin moppe. Han skulle precis sätta på sig hjälmen.
- Anton! Ropade jag. Han reagerade inte. Han drog hjälmen över huvudet.
- ANTON! Vrålade jag. Han hörde inte den här gången heller. Jag sprang nerför den korta trappan och sprang emot honom. Han satte sig på moppen och började åka.
- ANTON!!! Skrek jag för allt vad jag var värd. Han stannade och såg sig om. När han såg mig springa emot honom i sjukhuskläder drog han av sig hjälmen. Tårarna som precis hade slutat komma, strömmade på nytt nerför kinden på mig. Jag sprang fram till honom och tryckte mig mot honom.
- Lämna mig inte. Sade jag mot hans axel. Han strök mitt hår.
- Snälla, lämna mig inte. Viskade jag i hans öra. Han svarade inte, utan smekte mig bara på kinden. Jag grät mot hans axel och kysste honom på örat.
- Snälla… Jag älskar dig. Viskade jag och lät tårarna rinna ner på hans jacka. Han strök mig på kinden och på ryggen.
- Jag lämnar dig inte. Viskade Anton tillbaka. Jag tittade in i hans ögon och han såg in i mina. Vi lät läpparna mötas och vi kysstes. Utan att vi märkte det kom både Per och Mamma utrusande efter mig på trappan.
- Nej, nu får det ju vara nog. Har hon inget vett i skallen? Sade Per ursinnigt. Han började gå nerför trappan men mamma stoppade honom.
- Nej Per. Låt henne vara. Sade hon.
- Va? Men du sade ju själv…
- Jag vet vad jag sade, men jag tror att hon behöver honom. Sade mamma och såg på oss när vi stod på parkeringen och kysstes. Per såg ursinnigt på mig. Jag avslutade kyssen med Anton och såg på honom.
- Förlåt… Sade Anton skamset.
- Vad…? Frågade jag,
- För att jag inte var mer noga med vad som fanns i spriten… Jag hyschade honom.
- Det var inte ditt fel. Det var mitt fel. Sade jag.
- Om du bara visste hur orolig jag var… Jag trodde att du var död… Sade Anton. Jag skakade på huvudet och tog tag i hans krage.
- Men jag lever. Och jag lever bara för dig… Sade jag och log. Han andades ut och kysste mig igen.
Jag och Anton gick uppför trapporna igen. Vi gick förbi mamma och Per. Jag tog Anton i handen och han ledde mig upp till mitt rum. Han bad en sjuksköterska om hjälp för att få i alla sladdar rätt. Jag lade mig i sängen igen och Anton satte sig ner på en stol bredvid sängen. Efter en liten stund kom mamma och Per in. Per såg ursinnigt på Anton, men Anton tog bara tag i min hand och såg trotsigt tillbaka. Jag tryckte hans hand. Mamma satte sig dumt bredvid mig på sängen. Hon försökte klappa mig på kinden men jag drog mig undan och sökte skydd hos Anton istället.
- Alexandra… Sade mamma.
- Ni kan åka hem. Anton är här. Sade jag.
- Jag åker inte hem, du är min dotter och jag…
- Jag är inte din dotter. Sade jag. Mamma och Per stirrade på mig.
- Nu…
- Du har inte hjälpt mig ett dugg, du har bara tänkt på dig själv enda sedan du träffade honom där. Sade jag och pekade på Per.
- Det är inte…
- Jo, det är sant. Och en sak till som är sann är att han försökte kyssa mig! Det var därför jag gick till festen. Mamma såg på mig som om jag var galen. Anton såg också förbryllat på mig först. Sedan vred han blicken mot Per. Mamma gjorde likadant.
- Är det sant? Frågade mamma.
- Flickan är ju drogad nu… Försökte Per.
- Är det sant? Frågade mamma. Hon hade tårar i ögonen. Per försökte neka det, men han lyckades inte.
- UT! Skrek mamma.
- Men snälla…
- Ut, ta dina saker från mitt hus. Du får aldrig någonsin mer sätta din fot i huset efter det. Sade mamma. Per muttrade något i stil med att ”Ung jäveln ljuger som en häst travar…” men mamma brydde sig inte. Per vankade ut ur rummet.
- Förlåt, Alex. Jag visste verkligen inte…
- Åk hem mamma… Sade jag. Mamma nickade och gick också hon ut ur rummet. Jag och Anton var ensamma kvar.
- Förlåt. Sade jag trött.
- Det gör inget… Sade Anton och kysste mig på pannan.
- Vill du att jag ska stanna över natten? Frågade han. Jag ryckte utmattat på axlarna.
- Det spelar ingen roll. Sade jag.
- Jag stannar. Någon måste ju underhålla dig. Sade Anton och log. Jag log tillbaka. Han åkte hem för att hämta en tandborste och lite sådant. Han kom tillbaka efter en halvtimme och hade med sig en DVD, några filmer, en kortlek och lite kläder.
- Vi kommer inte sova en blund inatt. Sade jag.
- Det behövs ändå inte. Du ska ju opereras så du får inte sova. Sade Anton. Jag skrattade. Vi satt och pratade ända tills natten kom. Då satte vi på en film och tillsist somnade Anton. Jag låg vaken ensam och kände Antons varma kropp mot min i sängen. Jag tittade på klockan. Den var sjutton minuter i fyra. Jag somnade tillsist, men fick bara sova i några minuter innan sjuksystrarna kom in och bar iväg med mig. Anton vaknade och följde med så långt han fick innan han var tvungen att vänta utanför. Läkarna sövde ner mig och jag föll bort allteftersom.
// TAck för kommentarerna. Jag blir sååå glad! Kramar <3 Chulia
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
sandruskapuska - 19 jul 10 - 07:38- Betyg:  |
| Så underbar kille <3 Idiot man |
| sandruskapuska - 30 nov 08 - 18:05- Betyg: |
| Åhhhh. Tkr om Anton<3Så snäll och förståelig |
| sandruskapuska - 14 jun 08 - 18:06- Betyg: |
| Vet anton om barnet??? |
| jullan95 - 23 sep 07 - 17:24- Betyg: |
| Meen" Hon måste ju få sitt baarn! :'( |
| niinnii - 8 sep 07 - 10:45 |
| den e sorlig ja gråter! |
| jenny_t94 - 7 jun 07 - 18:22- Betyg: |
| asså, ja...jag är stum |
| milaan94 - 6 jun 07 - 04:27- Betyg: |
| ååås å sorlig men bra bra bra bra bääst |
| Mp3 - 1 jun 07 - 03:23- Betyg: |
| jätte jätte bra" denna novell älskar jag helt enkelt.. Kan du vara snäll och mauila till mig när nästa del kommer så e du snäll? Och tack för att du har gjort det hittils :) <33 |
| bladet - 1 jun 07 - 01:25- Betyg: |
så braa, du e jätteduktig på att skriva tjejen :)
Sär du till som vanligt när de kommer en ny ?
Kraaaam <3 |
| Erica_Juni - 31 maj 07 - 23:51- Betyg: |
| Mer! Snälla, skriv om det kommer mer, tack!! :) <3 |
| bjiina - 31 maj 07 - 18:23- Betyg: |
| Sååå jävla bra :D Mera mera mera! :D |
| empalove - 31 maj 07 - 07:57- Betyg: |
| skit bra!! MER NU!!:D |
| Emma_Mattias - 31 maj 07 - 04:46- Betyg: |
ååh:O va nyfiken man blir :D koommer hon klara sei !? :O
as bra gumman ! <3 kramar <3<3 |
| fanny_94 - 31 maj 07 - 04:17- Betyg: |
mästaren på att skriva är du!!
<3 love this!!!!KRAAM!!!! |
| LillaSabiina - 31 maj 07 - 04:15- Betyg: |
Faaaaan vad bra den är XD Fan vad ledsen jag vart när ldom sa att
hon förlorat barnet : / |
| ammi_ - 31 maj 07 - 04:13- Betyg: |
| du skriver så bra och allting är bara bra!! |
| emmy---93 - 31 maj 07 - 03:28- Betyg: |
ASo det är så grrymt bra!
jag blev jätteledsen när sköterskan 8elle vem det var)
Berättade att barnet inte kunde överleva, jag grät typ själv xD
Men du skriver så bra man rycks in i känslorna
Jag kände paniken som Alexandra också kände när hon trodde hon skulle dö
Fortsätt såå här <3
Jag tror du kmmr bli nåt stort!! :) <3 |
| flikkah - 31 maj 07 - 02:56- Betyg: |
| Jätte bra, (: |
| Ciissii - 31 maj 07 - 02:35- Betyg: |
| skit bra, mer :) |
| M-424 - 31 maj 07 - 02:28- Betyg: |
Fan var bra att hon sa det innan det var försent(allså att han försökte kyssa henne och så.. ni som inte fattar vad jag menar hehe*)
Maila när nästa kommer :)(L)
<33 |
