Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Tunn luft till medvetslöshet

Fåglarna kvittrar och alla verkar glada, varför kan ingen vara det i min värld också?
Här sitter jag ensam och tvingar i mig min frukost för att sedan bege mig mot skolan,
den hemska byggnaden där all skit händer. På morgonen är jag ren och fin när jag
vänder hemåt; trasig och nerblodad. Varför ska det behöva vara så? Vad har jag
gjort för att förtjäna detta?

När jag var mindre var det inget fel på mig och min bror har det alltid gått bra för, det
är bara mitt misslyckade tonårs uppväxt som skulle göra resten av mitt liv till ett
helvete. Varför var det just jag som föll för fel person, skaffade fel vänner och var
allmänt misslyckad? Kunde jag inte få vara som alla andra och skratta dagligen. Klart
att de också har depritioner men inte som jag, för mig finns det inget annat än det.
Som vuxna alltid säger ”alla mår dåligt ibland men det går över”. Säg mig då, när går
detta över? Jag har väntat i fyra år på den dagen då allt ska försvinna, men jag har
nu insett om det ska försvinna är det jag själv som får ta tag i den delen. För dem var
det inte svårt att starta men desto svårare att stoppa.

Jag minns hur allting började, det var när jag hade vänner. De snällaste människorna
på denna jord satte sig emot mig för att själva inte dras med i skiten. Jag och mina
kompisar gick i sexan när allting började. Vi lekte en lek som det idag skrivs väldigt
mycket om. Allt går ut på att en står mot en vägg medan en annan trycker på
luftstrupen, detta gör att när man får lite syre känns det som att man svävar på moln.
Det man måste vara väldigt noga med är att inte trycka för hårt eftersom då har man
tagit bort ett liv ifrån denna jord. Hur kunde då detta göra att inom skolans väggar
blev ett helvete? Jo det var nämligen så att när det var min tur kom några tvåor ifrån
gymnasiet förbi, självklart var vi alla jätte rädda för dem och min kompis tryckte
därmed så hårt över min luftstrupe i ren panik att jag blev medvetslös.

– Nämen är det inte små sexorna som är ute?
– He he hej, stammade en kompis fram.
– Jävla bög, kan du inte ens stå emot det där? Sa en av dem till mig.
Själv stod jag bara där och kippade efter luft och var så svag att jag inte fick bort min
kompis hand.

Ambulansen kom efter en stund då en lärare hade upptäckt mig liggandes helt livlös
på asfalten. Det var oklart om jag skulle överleva och i sådana fall vilka skador jag
skulle dra på mig. Eftersom detta var något mycket allvarligt enligt lärarna så
berättade de i stora aulan om vad jag råkat utför och alla de risker som medföljde.
Det började gå rykten om mig medan jag fortfarande var på sjukhuset, min kompis
som var ansvarig för vad som hade hänt klarade inte av att stå emot vad som sades
utan blev tillslut övertalad att ryktena var sanna. Detta var bara starten på det helvete
som jag fortfarande lever i. Idag anförtror jag mig inte åt någon, allra minst de jag
känner mest eftersom jag gång på gång blivit nekad den hjälp som jag då skrek efter.
Under åren som gått har jag lärt mig att om man vill ha någonting gjort så får man
helt enkelt klara det själv. De som lovar att ställa upp är de man minst ska lita på
eftersom de lever i sin fantastiska värld i en bubbla och inte har en aning om vad jag
pratar om.

När jag äntligen fick komma hem ifrån sjukhuset och då glad över att inte ha någon
skada släpandes efter mig var ingenting som förut. Kompisarna som jag trodde skulle
jubla över att få se mig eller i alla fall le lite grann brydde sig inte utan gick bara förbi
utan att ens titta på mig. Ryktet spred sig även till mig och jag blev mer och mer
utstött. Jag som en gång har varit den sociala och trevliga personen var nu den mest
utstötta och ensamma varelse på denna jord. Min lärare såg att någonting var fel.

– Jag vill att du stannar kvar. sa hon till mig.
– Okej. sa jag med ledsen min eftersom resten av klassen fick höra det.
– Vad är det som har hänt, jag ser på dig att du inte mår bra. hon tittade sorgset på
mig och någonstans förstod jag att hon ville hjälpa mig.
– Nej jag mår inte bra och borde fan i mig inte göra det heller! hade ingen fattat vad
det var för skit som jag gick igenom? Nu orkade jag inte sitta där mer och låtsas om
att jag fick den hjälp jag behövde utan sprang ut genom dörren och smällde igen den
efter mig.

Hade jag vetat vad som väntade mig där ute hade jag aldrig sprungit men tyvärr hade
jag inte ett sjätte sinne. Tvåorna som den gången hade hånat mig när jag blev svag
under lekens gång stod som på rad vid våra skåp. Jag skyndade mig så mycket jag
kunde och brydde mig inte om att ta jackan ifrån skåpet även fast det var vinter. Inte
ville jag ge dem en fullträff att sätta dit mig. En av dem jag hatade som mest stod och
höll upp dörren, varför tänkte jag och tittade lite åt andra hållet, där kom den. Dörren
med glasrutan slängdes igen rakt i ansiktet på mig och blodet sipprade ner längs
hela ansiktet och snart var hela tröjan indränkt i mitt blod.

– Det där var du inte beredd på va? hans flin blev bara större ju mer han såg min
smärta.
Jag var för matt i kroppen för att svara och spydde strax efter över allt blod jag hade i
munnen. Det värkte överallt i min kropp och allt jag önskade var att han skulle slå
igen den lite hårade så jag åtminstone svimmade och slapp ligga där med all smärta
och se hans flinande ansikte. Jag såg sedan de andra komma fram emot mig.
– Vad fan väntar du på? det var den så kallade ”ledaren” som pratade, eller snarare
skrek.
Då kom sparkarna, jag kände att ett av alla träffade revbenen och det kändes som
hela magen och bröstkorgen blev intryckt. Min dröm gick i uppfyllelse, jag svimmade.
När jag sedan vaknade var killarna borta och jag hade under avsvimningen fått fler
sparkar som träffat lite överallt på min redan sårade kropp än bara de fåtal som jag
märkte innan. Nu hade jag två val, antingen skynda in på toaletten och skölja av mig
så mycket blod som gick och hoppas på att inte stöta ihop med någon lärare på
vägen ut. Andra valet var att springa så fort jag kunde hem och där hoppas på att
ingen var hemma eller att ingen skulle bry sig om jag sa att jag ramlat i trappen. Jag
valde det sista, utan en tanke på jackan som fortfarande hängde i skåpet skyndade
jag mig hemåt men det gick långsammare än väntat och jag fick fruktansvärt ont att
både gå och andas. ”Kom igen du klarar det” var min enda tanke som jag hade i
huvudet. Efter att ha spytt upp så mycket blod att jag blev vimmelkantig ramlade
jag ihop i tunneln. Där kröp jag upp mot väggen men försökte snabbt ta mig därifrån då
jag förstod att ”gänget” förföljde mig. Det var meningslöst, minst fem stycken mot en
redan sårad människa var omöjligt.

– Ta honom bakifrån. hörde jag en av dem säga. Så blev det också. Han drog upp
mig i t-shirten och alla hjälptes åt att släpa iväg mig då jag var alldeles för svag att
kunna gå själv. Kom det någon förbi låtsades dem som att de hjälpte mig och var min
kompis. Självklart är alla människor i denna värld lika blåögda och vill aldrig se
sanningen i saker som denna.

Vad jag inte visste var att de släpade mig hemåt. Till en början blev jag chockad men
sedan förstod jag vad det hela gick ut på. Om jag dog där i tunneln hade de ingen att
plåga längre. Vem skulle de då ta ut sin ilska och sinnesslöhet på? Helst av allt hade
jag bara velat att de lämnat mig där ute för att dö en säker död. Jag vill inte visa mig
svag men det är svårt att vara stark när man fått intryckt i huvudet att man inte är
värd någonting. Om ingen heller visar motsatsen är det klart att man tror på de
hemska orden som ingen förtjänar att höra.

Det var ingen hemma vilket gjorde mig lugn, frågan var bara när alla skulle komma?
Snabbt skyndade jag mig in i duschen och tog med rena kläder för säkerhetens
skulle ifall någon skulle dyka upp. Efter en stund klarade jag inte längre av att stå
upp, smärtan var obeskrivlig. Det var som någon brände upp mig inifrån. På något
sätt lyckades jag ändå få på mig rena kläder och lägga mig i sängen. Efter vad som
kändes som flera dagars sömn känner jag någon som skakar om mig. Jag tittar upp
och ser att det är min bror. Det jag vet nu i efterhand är att jag vid den stunden
befinner mig i slutet utav mina fyra år. Vad som till en början skulle vara ett självklart
avslut var längre inte lika självklart. I det ögonblicket som han väckte mig och sedan
började prata med mig, bara han och jag förstod jag att det är någonting som han
verkligen har att säga.

– Jag vet vad du har gått igenom. han tittade ner med tårar i ögonen.
– Du är den som minst vet om det. Allting har varit så perfekt för dig så hur skulle du
kunna veta? jag var både förbannad och förvirrad över det han nyss sa.
– För att även jag blivit utsatt för samma sak som du och av samma gäng.
– Men… var det enda som jag kunde få ur mig.
– Jag vet det låter konstigt och du har alltid sett mig som den perfekta brorsan men
jag lovar jag har fått kämpa som en galning för att inte få detta att rasa. Men jag
väljer nu att riva den här muren självmant mellan oss två.
Jag och min bror hade ett långt samtal med varandra och efter det hade han
övertygat mig om att även jag var värd en andra chans. Det var bara en termin kvar
innan gymnasiet skulle börja men han uppmanade mig inte att hålla ut istället skulle
jag prata med mamma och pappa om det här. Självklart är det inget som man bara
gör, varför hade jag i så fall väntat så länge? Det tog ett bra tag men med hjälp av
min bror som nu hade förstått och själv tagit mod till sig att berätta att han visste gick
det både lättare och fortare att förklara. Jag gick hos en psykolog flera gånger i
veckan, berättade allt för mina föräldrar och anmälde ”gänget” i skolan för
misshandel och hot. Eftersom jag nu bara hade en termin kvar i skolan hade jag
ingen chans att byta, det är heller inte alls säkert att mobbningen slutar för det utan
kan förfölja en. Under denna termin beslutades det om att jag skulle jobba hemifrån
då det även var så mycket annat som ägde rum samtidigt. Rättegång, psykolog,
skolan och fritiden. Allt tog sin tid men snart var denna förbi och idag är jag otroligt
glad över att det slutade som det gjorde och inte som jag hade förutspått det.
I mina tankar sitter jag ändå och skriver avskedsbrevet:

”Mamma, pappa och Alex! Jag vet inte vem av er som läser detta först men en sak
måste jag säga, det var inte pga. någon av er som jag gjorde detta. Ni får se det
positiva i det hela, nu slipper ni er andra tonårsson eller bror. Jag har aldrig varit bra
på att skriva brev det vet ni men kände ändå att det var min skyldighet att förklara
varför. Jag gjorde det vid bron allt gick fort och smärtfritt så oroa er inte. Om ni vill
veta varför så ska jag förklara, i fyra år har jag blivit utsatt för misshandel och hot i
skolan, varför jag inte sa någonting var för att jag trodde på deras ord; att jag var
obetydlig och meningslös för alla, ingen skulle någonsin älska mig. Allt jag ville var att
få slut på det helvete jag levde i så snälla klandra inte er själva, det var mitt beslut
ingen annans. Jag kommer för alltid att älska er. //Niklas Berg 1988-2003

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5)
delfinmamma - 19 nov 06 - 01:16- Betyg:
Tänkvärt...LEVNADSVÄRT!!!...Han ÄR ju värd...mer än många andra..
malinws - 17 dec 05 - 09:38- Betyg:
Den väcker verkligen känslor..
och men tycker väldigt synd om honom..
man önskar att de inte hända spna här saker i verkligheten..
att man kuden vara homosexuell utan att bli utsatt...

Skriven av
skrutten
17 dec 05 - 08:07
(Har blivit läst 137 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord