Änglasyster |
Det var en varm sommardag i juni 1998. Jag och min 5 åriga lillasyster satt i trädgården.
Det kändes som en helt vanlig dag men det skulle snart ändras, och jag skulle lära mig en riktig läxa.
”Lek med mig! Jag har tråkigt!” Gnällde Klara.
”Nej, aldrig i livet att jag leker med dockor!” snäste jag.
”Var en snäll storebror och lek med Klara nu!” Mamma gav mig en sträng blick. Jag suckade och vände mig mot Klara.
”Du får alltid som du vill! Jag hatar dig!” Hon gav mig en av sina dockor och började leka med den hon höll i.
”Åh nej, hon dog!” skrek jag plötsligt och bröt av dockan på mitten vilket avslutade leken tvärt.
Klara brast ut i gråt och mamma tog mig hårt i armen och sa åt mig att jag skulle be om ursäkt.
När Klara hade slutat gråta gick mamma in för att laga mat medans jag själv satt kvar på gräsmattan och såg på när min syster grävde i sandlådan.
En man med de största blåa ögon jag nånsin sett gick förbi på trottoaren utanför staketet. Han betraktade Klara med sina tefats-ögon och fick mig att känna mig illa till mods, men jag brydde mig inte särskilt mycket, jag var fortfarande sur på mamma för att hon tvingade mig att alltid anpassa mig efter Klara. Det kändes som om hon favoritserade Klara. Men jag antar att när man får sitt andra barn kanske försöker inte göra samma misstag som man gjorde med det första barnet.
En ödla sprang snabbt över gräset och jag sträckte mig och fångade den men den gled smidigt genom mina fingrar.
Plötsligt hör jag Klara skrika mitt namn och jag vänder huvudet mot sandlådan men hon är inte där. Skriket kommer från andra sidan staketet. Den skumma mannen med stora blåa ögon hade lurat iväg min syster till sin bil och nu stängde han dörren. En sån klyscha.
Irritationen jag för minde än 5 minuter sen känt var nu som bortblåst för att ersättas av paniken som likt ett stryptag grep tag i mig.
Det fanns inget jag kunde göra nu. Jag har många gånger klandrat mig själv för att min syster blev kidnappad men just i den här situationen jag satt i nu, när dörren redan var stängd, fanns där inget att göra. Däremot borde jag ha sett efter min syster bättre. Hjälplös stod jag kvar på gräsmattan. Allt jag kunde göra var att springa in till mamma.
I flera timmar fick jag sitta på förhör och försöka minnas men för en rädd liten 11åring är det inte så lätt. Jag kände mig så hjälplös och rädd.
Mamma satt och grät och det gjorde jag också, men mest av skuldkänslor tror jag.
”Jag kan leta reda på henne, mamma!” var mitt tappra försök till att trösta henne.
”Nej du är för liten. Vi låter polisen ta hand om det” lyckades min mamma få fram mellan snyftningarna. Det gjorde mig så fruktansvärt arg.
Jag reste mig hastigt och gick ut från polisstationen.
Jag knackade på hos våra grannar och frågade om dom hade sett bilen. Det hade dom och de sa att den hade svängt ut mot landsvägen, så jag gick mot landsvägen. Jag stannade och frågade varenda människa jag såg på och såsmåningom befann jag mig på en liten skogsväg. Det hade börjat skymma och jag började faktiskt bli lite skraj, men det hade jag såklart inte vågat erkänna då..
Plötsligt fick jag syn på en liten stuga längre fram på vägen. Jag tyckte mig se skåpbilen sticka fram bakom husknuten. En adrenalinkick ilade igenom min kropp. Tyst smög jag fram mot ett av fönstren. Där inne vankade den mystiske mannen fram och tillbaka. Han såg fundersam ut, men endå glad på något sätt. Hans stora blåa ögon var uppspärrade och jag trodde nästan att dom skulle poppa ut ur huvet på honom.
Plötsligt ryckte han till och vände helt om och vände sig mot en låda och plockade bra någon slags dolk eller liknande. Den såg gammal ut. Han skyndade mot ytterdörren.
Jag drog mig sakta bort från fönstret och betraktade mannen när han tassade iväg över det som nog än gång i tiden hade varit en fin trädgård. Jag såg honom smyga in i en liten vedbod och till och med på det långa avståndet och dunka ljuset kunde jag se att det var han.
Inifrån boden kunde jag höra en välbekant snyftning och jag blir räddare än innan. Dörren lämnas på glänt och jag smyger närmare. Ett nervöst litet skrik skär i mina öron och får mitt hjärta att slå fortare.
”Lugn min ängel! Jag ska inte skada dig! Jag vill bara ha något bara du kan ge mig” hör jag mannen säga. Genom den lilla springan i dörren ser jag hur mannen drar dolken över min lillasysters handled och försöker samla upp så mycket blod som möjligt i ett litet glas. Klara skrek mer än någonsin.
Åsynen av denna psykade man som skar i min syster fick mig totalt att tappa fattningen. Jag slog upp dörren och sprang fram till min syster just som mannen tänkte dricka hennes blod. Klara kastar sina armar runt mig och gråter. Jag sparkar iväg glaset han håller i.
Mannen fick ett konstigt uttryck, något jag inte kan förklara med ord. Igentligen såg han inte särskillt arg ut, mest rädd, vilsen och förtvivlad ut. Med panik i rösten skrek han:
”Nej! Ta inte min vackra ängel ifrån mig! Hon är den enda som kan beskydda mig från demonerna…” Paniken försvann och han såg frånvarande ut, nästintill nyvaken.
”Berätta för honom, ängel! Förklara för honom hur jag med ditt blod kan jaga bort demonerna och undgå döden!” skrek han förtvivlat.
Men Klara bara grät. Vi var livrädda båda två och jag ville inte stanna en sekund till så jag sprang förbi mannen och snubblade nästan på en yxa som låg på jordgolvet.
Med min syster i famnen sprang jag så fort jag kunde men det var inte lätt för en liten 11åring att springa med en 5åring i famnen så jag släppte ner Klara på marken efter ett tag och tog hennes hand och lät henne springa bakom mig.
Jag var inte så säker på vad som hände bakom mig men jag kunde höra hur mannen snubblade och gjorde illa sig, ty jag kunde höra hans smärtfyllda stön och ljudet av vedträn som rasade.
En snabb blick bakåt talade om för mig att han var ganska långt bakom oss och han haltade.
Det var nästan helt mörkt nu och det var svårt att se var man skulle sätta fötterna men till slut kom vi ut till landsvägen, där var det lite lättare att springa. Men min syster började bli trött i sina små ben så det gick saktare och saktare. Dessutom blödde hon. Jag måste skynda mig, tänkte jag. Men jag vågade inte vinka till någon av bilarna som åkte förbi, det kunde ju lika gärna vara en till galning.
Men så plötsligt, en av bilarna saktade in. En kvinna sprang ut ur bilen. Det var mamma. Tårarna började rinna ner för kinderna på mig och brände likt lava. Vi sprang rakt i hennes famn och alla tre grät.
”Vi måste iväg!” skrek jag. ”Han är efter oss!” en polisbil som hade åkt efter mammas bil och hjälpt till att leta efter oss stannade in precis som mannen började närma sig. I skenet av de blåa ljusen från polisbilen kunde jag se honom spärra upp ögonen och brista ut i gråt. Han försökte springa åt andra hållet men poliserna hann ifatt honom.
Jag var så lättad. Nu var vi trygga.
Min syster skyndades in till sjukhus för att sy såret. För några sekunder stod jag kvar där i mörkret på vägen och tänkte igenom vad jag nyss varit med om. Jag var stolt över mig själv. Jag hade ställt till det men också rättat till efter mig. Min syster var nu trygg i ambulansen. Min älskade syster.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Asocial_Snorunge - 1 jun 07 - 03:33- Betyg:  | | bäst jue :D | | fruxogirl - 31 maj 07 - 01:55- Betyg: | | Finner knappt ord :o Så himla bra, så det går knappt att beskriva!! :D <3 | | tidda - 31 maj 07 - 01:38- Betyg: | så jävla bra.
hur vacker och rörande som helst!
<3 | | Nattah_ - 31 maj 07 - 01:17- Betyg: | | Jätte bra ! :) | | punkiiis - 31 maj 07 - 00:43- Betyg: | | är den san? | | stor_snopp - 31 maj 07 - 00:37 | | nej den är inte sann xD jag kan inte vara en storebror :P det är fysiskt omöjligt :P | | liten_snopp - 31 maj 07 - 00:34- Betyg: | Fan vad vackert skrivet. Jag blir tårögd!
Du är bäst!
Älskar dig Ängel <3 | | fucktup - 31 maj 07 - 00:32- Betyg: | | är den sann:)? |
|
|
|
