På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Falska leenden, långärmat & Simon. Del 14

Det blev måndag, dagen gick ganska snabbt för Mia.
Hon hade lämnat kvar kryckorna hemma, så hon haltade en del.
Hon längtade tills efter skolan, då skulle hon få komma hem till Simon.

Och klockan blev så småningom tre och Mia började gå hemåt Simon,
det värkte i foten, men hon tänkte att det var värt all smärta i världen att få träffa honom,
efter halva vägen mötte hon Simons mamma, hon stannade och plockade upp Mia.

- Hej! sa hon när Mia satt sig i bilen. Har du inte ont i foten?
- Jo, lite, sa Mia lite generat.
- Varför har du inte kryckorna? undrade Katarina vänligt.
- Njae.. jag trodde inte att jag skulle behöva dem, fnissade Mia lite nervöst.
- Nej, inte så kul att hoppa på kryckor i skolan kanske
- Precis, sa Mia och log.
Katarina log också.
Sedan blev det tyst, men som tur var så var det inte så långt kvar.

Katarina stannade utanför radhuset.
Mia log när hon steg ur bilen.
Hon följde efter Katarina in i huset,
i soffan låg Simon och kollade på tv.
- Hej! sa han glatt när Mia kom in i rummet, han sken som en sol.
- Hej, sa Mia och log, hon stod bara i dörröppningen till vardagsrummet.
- Kom och sätt dig, sa Simon.
Hon gjorde som han sa.
Katarina hade gått ut ur rummet, lämnat dem ifred, hon var så rar, precis en sådan mamma skulle Mia vilja ha, någon som förstod.

- Hur är det? undrade Mia.
- Jo.. ont i huvudet bara, sa Simon och småflinade. Annars är det rätt okej.
Mia log, hon la sig försiktigt mot Simons bröstkorg, hon älskade tryggheten hon kände hos honom.
- Hur är det själv, Mia? frågade Simon och smekte hennes kind.
Mia försökte le åt frågan, men hon kunde inte förmå sig att göra det, hon skakade sakta på huvudet.
- Jag vet faktiskt inte, sa hon tyst.
Simon såg ömt på henne, han fick ett bekymrat uttryck i ansiktet.
- Vad är det som är fel? undrade han.
Mia suckade, hon satte sig upp.
- Nej, inget, svarade hon.
Det syntes att han inte trodde henne, med mycket besvär satte även han sig upp, han höll om henne.
- Jag älskar dig, jag menar det Mia, jag älskar dig, viskade han i hennes öra.
Tårar bildades i hennes ögon.
- Jag älskar dig med, sa hon medan tårarna rullade ner.
- Berätta vad som är fel, snälla? bad Simon.
Mia kände sig så svag, orkade inte hålla emot allt som skrek inuti henne.
- Kvällen när.. du.. vi.. ja.. körde av vägen, så.. när jag skulle hämta hjälp så, började Mia sen stannade hon upp och snyftade till.
- Vad hände då? undrade Simon.
- Lina, Micke.. och några andra, dom.. överföll mig, försökte att.. våldta mig, sa Mia så tyst att det knappt hördes och började storgråta.
- Va? sa Simon chockat. Du kan inte mena allvar?
Mia förstod inte riktigt vad det var som flög i henne, hon reste sig hastigt upp.
- Kan du inte bara tro på mig?! skrek hon förtvivlat, Simon såg chockat på henne.
Hon sprang ut från rummet.
- Mia! Förlåt! Mia..?! hörde hon hur Simon ropade efter henne.
Men hon fortsatte springa, ut ur huset, ut en bit på gatan, där sjönk hon ihop och bara grät.
Hur fan kunde hon bete sig sådär illa mot Simon?

Fortsättning följer.
Kommentera gärna.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Mizz_andersson - 28 okt 08 - 12:08

MER! :D

Love_Max - 29 jul 07 - 16:02- Betyg: