Varför hade jag drabbats? |
Ett vanligt flyg, inget ovanligt. 285 sittplatser och folk som satt och skrattade på sina platser. Jag själv vände mig om till min mamma och sa med glad röst:
- Är vi framme snart i hawii?
-Snart ska du se, svarade min mamma och när hon sa det log hon med sina röda läppar. Hon hade svart långt lockigt hår och hon man såg hur glad hon var över att snart få se sina föreldrar igen.
Men plöstligt förvandlades hennes ansikte till helt blodigt och hon stängde sina svart glittriga ögon. Medan blodet forsade ner för hennes panna. Jag vaknade upp med ett skrik. Samma dröm igen. Aldrig kunde jag sluta drömma den drömen. Varför hade det hänt just mig?
Det var några timmar sennar efer skolan och jag satt hos min pojkvän Fredrik. Han hade alltid varit snäll mot mig, med sina underbara bruna ögon.
- Sandra varför rycker du inte upp dig? Nu när det snart är sommar?, frågade Fredrik mig. Jag förstog att han frågade, för jag satt bara som ett fån i hans säng och stirrade ut genom fönstret.
- Jag hade den där drömmen i natt, igen, svarade jag med en djup suck. Han satte sig närmare och hållde om mig.
- Men gumman, du drömmer ju den nästan varje natt och det var ju ni i mars ni reste, svarade han mig med en lugn röst, som det skulle hjälpa. Min tårar föll ner från min kind och jag svarade i en snyftning:
- Ja vet, men jag kan inte sluta tänka på när planet bara störtade ner och hela mitt liv vart förtört. Jag hade ingen annan en min mamma och det vet du!
- Men nu har du mig, Jag älskar dig!
Jag svarade inte utan bara vände mig om och gav Fredrik en kyss.
Det var fortfarande fredag, men det var sennare på kvällen och jag hade en bokad tid hos psykologen. Så jag hade lämnat Fredrik där han bodde och gått till skogsgatan 44b. Jag tyckte det var helt onödigt att gå ditt, för jag sa aldrig nåt endå. För jag visste att min mamma hade levat idag om jag inte hade tjatat om att få träffat min mormor och morfar. Allt var mitt fel. Det vissade ären på mina ben och armar, men ingen visste, inte ens Fredrik fattade det.
När jag hade gått förbi den långa korridorren, så möttes jag av Mia. Det väl bekannta ansiktet.
- Hejsan Sandra, hur är det idag?, frågade Mia vänligt. Men varför frågade hon. Hon visste redan svaret.
- Hej, bara bra, viskade jag fram. Orkade eller vill inte säga nåt. Jag visste att allt var mitt fel. Om jag inte hade tjatat och frlarat henne min mamma var det enda jag hade haft, för min pappa var död lika så hans föräldrar. Så nu fick jag bo hos en gammal kusin till min pappa. Hon hette Gunbritt.
- Du verkar ha det bättre nu? Du har många kompisar och så va?, frågade Mia vidare lika glad. Hon som inte fattade nåt,om hon visste hur jag mådde egentligen hade hon skickat mig till en anstalt för psykiskt sjuka.
- Ja gymnasiet har varit kul och så, svarade jag frånvarande medan jag tittade ut genom fönstret och såg att det regnade. Det måste vara min mamma som grät över hur misslyckat allt hade blivit.
- Se så bra, vill du ha några mer prat stunder? Eller känns det bra nu? Du har väl kvar Fredrik en? Blir det ett år snart? allt det här frågade Mia mycket snabbt. Hon trodde verkligen att allt var bra med mig. jag svarade inte först utan forsatte titta på regndropparna som föll ner från himmlen. Det var mörkt och trist, men endå så fint på samma gång.
- Fredrik och jag har det bra, sa jag efter jag hade studerat molnen en stund och forsatte med lugn röst:
- Det känns mycket bättre nu.. Jag mår bra.
I ögonvrån såg jag hur Mia log. Jag vill inte se och le tillbaka, för det hade varit en stor lögn. För jag mådde inte bra och jag vill ha hjälp engentligen, men jag hade redan gett upp. Tänk själv bara 12 år och förlora sin mamma. Hur hade det känns?
- Vad bra att du känner så nu att du är redo för värden.. Då ska vi väl ta farväl nu.
Mia reste sig upp och gick mott utgången. Hon gick före ut och öppnade yterdörren och sa:
- Du måste ringa om det känns för jobbit, okej? frågade hon och borrade in sin gröna ögon i mina lika svarta som min mamma och jag svarade:
- ja absolut.
Det visste jag skulle bli det sista orden jag sa till Mia. Och jag gick ut i spöregnet och hörde att Mia stängde sakt igen dörren. Varför fattade hon aldrig hur jag mådde? Var jag så idiotis, så man inte kunde fatta? Jag kunde inte sluta tänka på det när jag gick hemåt till Fredrik. Han skulle aldrig få reda på mina planer. Allt var snart över. Varför hade jag drabbats?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | dinice - 28 maj 07 - 05:00- Betyg:  | Riktigt bra Magdalena!
Fortsätt så :) <333 | | palle94 - 28 maj 07 - 04:31- Betyg: | E DU HELT DUM!??!!!PRECIS SOM MAN SKRIVER SÅ
"LITE STAVFEL" TILL EN SÅDAN DIKT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
du som har skrivit dikten den är väldigt bra jag blir
tårögd av den den är väldigt vacker | | brokenbrainparts - 28 maj 07 - 02:59- Betyg: | Bra skrivet..
Lite stavfel, men ingen fara. |
|
|
|
