{Night Lights} |
[nu är jag igång igen..~ Alltså denna novell är ett litet.. krig inom
mig själv som jag skrev till en novell.
Jag hoppas att ni gillar det och eh, dom som är lite, normala
bör nog inte läsa detta XD]
Hans vita ansikte stirrar tillbaka på mig. Hans ögon är svart sminkade med kristaller fastklistrade i sminket, väldigt långa ögonfransar, även dom är kolsvarta, ren perfektion. Även hans läppar är perfekt målade, svarta även dom. Hans hår är halvlångt, rakt och kolsvart, glänser i lampans sken. Han ser på mig med ett elakt flin på läpparna, hans kläder som även de är svarta är fastslimmade runt hans aneroxi smala kropp, han sitter ner men man kan ändå se att han är jätte lång, läskig. Han ser granskande på mig, hans flin bryter ut i ett våldsamt vrålskratt. Han pekar på mig och skrattar, Jag blir arg, muttrar och rycker till. Jag kan inte sitta still, hans granskande, förnedrande gester är för mycket, jag bankar mina bara fötter i golvet i frustration. Mina vita kläder är så tajt kring min kropp, jag blir galen. Insanity. Jag ser förargat på honom, mitt svarta hår skjuter jag åt sidan med hjälp av mina beniga fingrar. Han slutar att skratta och ser helt plötsligt bara lugnt på mig, han böjer sig sakta fram emot glasskivan, det enda som skiljer oss åt. Han viskar ut ett par ord som får mig att frysa till is. Jag stirrar blint på honom, jag kan inte hålla kvar det, mitt inre bryter ut i ett våldsamt skrik. Jag skriker, kastar mig bakåt och faller till golvet, jag skriker okontrollerat och håller mig för huvudet under tiden som hela min kropp kramar. Min kropp lyder mig inte längre. Hans skratt isar inom mig. Personalen kommer, sliter tag om min djävulskropp, slungar mig in i väggen. Jag försöker att bita dom, men det slutar bara med att jag känner ett sting, det slutar, det tar stopp…
Vita väggar, precis överallt. Jag är fastspänd som alltid. Galenskap. Det är vad folk brukar kalla det. Jag brukar bara leta mig ur det, jag finner ingen väg. Jag är så graciös. Alla hatar mig. Jag är oälskad, jag sparkar mot golvet där jag sitter, vet att det är meningslöst. Ingen bryr sig. Jag skramlar lite, muttrar för mig själv, galenskap var det va?
En blomma i solljuset. De är ute och promenerar med mig, med sin hund, hunden är jag. De enda de inte kan få mig till att göra är att äta. Jag klarar av att göra allt annat, för jag hatar det. Måste pina mig själv. Jag flänger bort en fluga som flyger runt mitt huvud, det är lite synd, den betyder mer än jag. Det är patetiskt. Jag är fånge i ett hus jag hatar, jag är husets galning. Jag hatar att jag är jag. Jag bort, ut från mig. Jag är unik, unik som bara fan. Låt mig ut från den här kroppen, nu, nu, nu, NU!! Jag skrapar mina naglar mot mitt ansikte, försöker slita bort det, små hudflikar fastnar. Jag slänger mig ner på marken och skriker på att någon ska byta ut mig, men det enda som händer är att jag blir inlåst. Igen.
Jag vill ge mig på någon. Jag vill rymma. Inte bara härifrån, för att vara ärlig, det är inte jag som är galen, det är han som gjort mig till det här. Jag gnyr till i tystnaden. Ingen hör mig, det är hans fel, han tog allt ifrån mig. Han har tagit mitt liv.
Men vad är detta nu då? Ett besök till? Jag vinglar ut och sätter mig på stolen. Jag lever på vatten och skorpsmulor så min kropp är väldigt svag. Han sitter där med ett mystiskt leende, han väntar på mig. Skeptiska blickar följer min väg, jag blänger på alla som blänger på mig, alla som är i närheten. Alla utom på honom, jag är stel där jag sitter, lutar örat mot glaset. Vad är det han säger? Ska han hjälpa mig att rymma? Han vill hålla mig under kontroll. Jag kan inte säga emot. Jag gnider mina torra, såriga läppar mot varandra innan jag nickar nervöst. Han stirrar på mig med sitt största flin, han är galen. Jag är den enda som kan uppfylla hans krav, jag är den enda för honom.
Natt som är underbarast av alla sätt dygnet kan vara. Jag har lämnat byggnaden, hur kunde jag hamna här? Jag springer fort utav bara helvete efter honom, vi är jagade, jagade av personal och polis. Han slänger åt mig en svartmantel som jag fort slänger på mig, mina vita kläder lyser klart upp i mörkret. Mina bara fötter blöder bara mer och mer vi springer, och när vi springer in i en stor mörk skog blir det inte direkt bättre. Han drar ner mig med ett PANG bakom ett stort träd. Han tvekar inte en sekund med att slita av mig alla kläder, han lägger en vit iskall hand över min mun när jag försöker protestera. Han kysser och klöser min bröstkorg, sliter, klöser. Det gör ont, nästan… Skönt? Han utnyttjar min heliga del till det yttersta, han struntar i att jag är kille. Det har han alltid gjort. Han har sex med min kropp, han får inte nog, han slår mig hårt. Han biter mig så att jag blöder, jag låter honom. Våran kärleksakt under en natt. Jag kan inte undgå att älska hans perfektion.
En slav utav skönhet är vad som har blivit utav mig. en tjänare för att elva upp till sin mästares begär. En fånge till en annan. Kommer han någonsin låta mig vara vid hans sida? Kommer han någonsin låta mig bli älskad utav honom? Kommer jag alltid att vara hans slav?
Kommer jag någonsin bli fri från hans iskalla grymma kungarike? Han kommer in genom dörren, hans ansikte är förvridet i hans vanliga vrålskratt och skriker något förnedrande, jag skriker att han ska dra åt helvete, det tänder han på. Han börjar jaga mig genom det enorma huset, hur länge kan han spela det här spelet innan det blir game over? Han greppar tag om en kniv mellan hans tänder och fortsätter att jaga mig. Jag kan inte springa så fort, jag är alldeles för svag. Jag ramlar ihop i en liten anskrämlig hög på golvet, det dröjer inte länge förens han är över mig. Det tar inte lång tid förens jag är naken igen. Jag bryr mig inte längre. Det enda jag bryr mig om är kniven han håller ett fast tag i, han leker med din innan han skär små, små mönster och sår i min kropp. Det svider och jag jämrar mig. Men det är en befriande smärta.
En äcklig känsla, jag vill ha honom i mig nu. Han tar mig om och om igen. Jag gråter mig till sömns den natten.
Det är upp till bevis idag, får jag stanna här? Han ser på mig, lika granskande som vanligt. Halv ilskna ögon. Sedan mildras dom. Han ser mjukt på mig. Hans läppar formas till ett ord. Va? Han frågar mig saker som jag inte trodde han var kapabel till. Vill jag dö med honom? Vill jag älska för honom? Vill jag gråta för honom? Han kysser mig på ett sätt jag inte varit med om innan, en kärleksfull kyss, en bryende kyss. En kyss av kärlek. Jag känner hur en tår rinner, när han sätter det kalla materialet i min hand tror jag att jag ska bryta ihop. Jag stirrar på honom. Jag skriker att jag inte vill, han svarar endast att jag måste. Varför måste jag? Jag vill inte skjuta honom. Jag ser skräckslaget på pistolen i min hand, han ler mot mig. Han tänder på att se min rädsla, det vet jag och jag vet också att han älskar varje minut av det här. Min ultimata rädsla, hans lyckligaste punkt i hans liv. Jag hatar honom. Jag älskar honom. Jag dyrkar honom. Hans kalla hand greppar om min. Vi håller pistolen tillsammans. Han riktar den mot sin panna. Han viskar ett hejdå innan han göt så att mitt finger trycker av. Jag vet först inte vad som just inträffat. Det är först när jag ser det mörkröda blodet runt om oss som jag inser vad jag har gjort, jag kastar ifrån mig pistolen i rädsla. Jag stirrar på honom en lång stund innan paniken tar över mig helt och hållet och ”jag” bryter ut. Jag sparar, slår skriker, spottar, gråter och kvider. Jag dödade min herre, mitt allt, den enda som älskat mig, haft nytta utav mig. Jag dödade honom. Glädjerus! Jag skrattar hysteriskt, jag är äntligen fri, glädje skratt, psykotisk. En halvtimme skrattar jag hejdlöst sedan kommer saknaden och jag börjar gråta tyst. Sedan tas jag över av blint raseri. Jag springer runt, skriker och har sönder allt jag kan komma åt. Fönster, glas, vaser, tavlor. Speglar. Jag är blind, ett tumult, ett krig inom mig. Jag är allt jag bara drömt om. Jag sjunker tillslut ner helt utmattad ner vid hans sida. Han ser nästan ut som när han levde. Ögonen vilt uppspärrade, galet flin på läpparna. Det enda är blodet i pannan och hålet rakt igenom. Vart är pistolen? Där! Jag tar ett fumlande tag om den och kravlar mig desperat närmare honom, sluter ögonen och känner hans doft. Jag tar tag med ena handen om hans kalla hand som är minst lika benig som min. Sedan rör jag sakta pistolen mot min egen tinning. Jag gör så att det hela äntligen får ett slut.
Jag är äntligen fri från mig själv.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | RowsahKanin - 22 nov 08 - 19:52- Betyg:  | | Aj som fan det där gjorde ont "/ Men jag håller med alla här nere, du skriver på ett så otroligt speciellt sätt, och jag älskar det. MEGAUNDERBART <33333 | | Mp3 - 27 dec 07 - 23:09 | | Riktigt bra ! Du skriver verkligen på ett bra sätt, jag gillar det myckt .) <3<3<3 väldigt fin historia .) <3 | | sockervaddsmoln - 25 aug 07 - 14:09- Betyg: | | Den är otroligt vacker. sjukt fin | | prickigthallon - 3 aug 07 - 21:46- Betyg: | | Även om du själv säger att texten är psykisk, vilket den ockås lite är xD, så gillar jag den. Och dne är väldigt, väldigt bra och fint skriven. <3 | | TrasigFlikka - 27 maj 07 - 06:48 | Åh, den här texten fick mig att rysa.
Tell me? <3 |
|
|
|
