självbiografi. { del fem: mardrömmar då.} |
självbiografi. { del fem: mardrömmar då.}
”(Wake me up)
Wake me up inside
(I can’t wake up)
Wake me up inside
(Save me)
call my name and save me from the dark
(Wake me up)
bid my blood to run
(I can’t wake up)
before I come undone
(Save me)
save me from the nothing I’ve become”
Något jag tror kommer förfölja mig för all framtid är mardrömmarna jag hade kontinuerligt när jag var yngre. De var hemska, alldeles för hemska för en liten flicka på tre-fyra år. De fick mig att vakna med tårar i ögonen och jag vågade aldrig lämna min säng i början, men sedan tog jag sats och sprang in till mamma och pappa med nallen hårt i famnen. Så kröp jag ner i deras säng och låg där resten av natten, var vaken tills jag somnade av utmaning för att jag försökt hålla mig vaken. I skräck för nya drömmar.
I en av drömmarna såg jag hur det riktigt kryllade av råttor. De var stora och deras ögon lyste röda. Det lyste av ondska om dem, och de fick mig alltid att gråta och skaka.
Sedan var där en dröm om två inbrottstjuvar. I drömmen såg jag hur de kom till vårat hus med en grön Saab. Egentligen vet jag inte om det var en Saab, men det var en känsla som jag hade. Bilen var gammal och skruttig, och tjuvarna såg ut som de typiska barnprogramstjuvarna. Den ena längre än den andra, med gubbhatt på huvudet, och iklädd i en grön, sliten kavaj. Den andra var kortare, och tjockare, med en rutig kavaj. De kom närmare huset, och tillslut var de precis utanför mitt fönster. Jag vaknade alltid med andan i halsen, och skräcken från drömmen i säkert förvar, kvar.
Jag kunde flyga när jag var mindre. I alla fall i drömmarna. Själva känslan av att flyga var underbar, men drömmen jag oftast flög i gav mig dåliga vibbar. Jag skulle rädda en lejonunge, och flyga med den till lejonmamman innan det var för sent. Det var alltid för sent, när jag kom fram till lejonmamman var lejonungen borta, död.
Lite senare, då jag börjat skolan så drömde jag att jag var på skolgården då jag började flyga plötsligt. Längre och längre upp flög jag, och jag kunde se de andra elevernas häpnade och förundrade blickar. Jag njöt av de blickarna i drömmen, det var som om de ville vara som jag. Det var inte den här drömmen som var mardrömmen, utan mardrömmen i detta fall var verkligheten, skolan.
”(Wake me up)
Wake me up inside
(I can’t wake up)
Wake me up inside
(Save me)
call my name and save me from the dark
(Wake me up)
bid my blood to run
(I can’t wake up)
before I come undone
(Save me)
save me from the nothing I’ve become”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | prickigthallon - 29 maj 07 - 05:59- Betyg:  | Jättebra, du har skrivit riktigt bra om ditt liv och det är riktigt kul att läsa.. Du kan väl maila när nästa del kommer? ;)
Kramar Annie | | fruxogirl - 27 maj 07 - 03:35- Betyg: | | Skitfint :o Känner igen mig :/ :S Längtar efter fortsättning! :D <3<3<3 |
|
|
|
