Varulvsflickan, del 11 |
Mirjam och Villgot började plocka små kvistar och annat material.
De plockade under tystnad. Villgot verkade så koncentrerad, tyckte
Mirjam. Hon skulle gärna vilja prata med honom om vad hon sett i
skogen, men det verkade som om han inte tänkte lyssna. Så hon fort-
satte tyst att plocka. Det tog kanske bara tio minuter att få ihop
tillräckligt med kvistar för att kunna göra en ny korg. De började
gå tillbaka mot huset. Hon måste säga det där om varulven. Det fanns
ju ingen annan som hon skulle kunna berätta det åt. Men ändå så vågade
hon inte ta det på tal. De var nästan framme vid huset, när hon sa:
- Jo, det är en sak som jag skulle vilja berätta för dig, Villgot.
- Berätta på, du bara. Jag lyssnar, sa han.
- I skogen, du vet, när jag gick vilse, så var jag ju tvungen att
sova där ute, sa hon och sneglade på Villgot. Han visade inget vidare
intresse, men hon fortsatte:
- Så jag byggde en hydda vid en hängbjörk. Fortfarande inget visat
intresse.
- Men så när jag precis höll på att somna, hörde jag ett konstigt
ljud precis utanför hyddan. Nu verkade han lystra, för han höjde huvudet
en aning. Hans ögon såg nyfikna ut.
- Jag tittade ut genom en springa i hyddan, fortsatte hon, och till
min förskräckelse såg jag hur en varulv tassade omkring utanför! Jag
vet, det låter inte speciellt trovärdigt, men jag lovar, det var verk-
ligen en varulv! Villgot stelnade till när hon sa ordet varulv. Han
rörde inte en min för övrigt, men hans ögon var svarta. Hat-svarta.
Mirjam tvekade en stund innan hon fortsatte. Hon ville inte att han
skulle bli arg på henne. Men hon kände sig tvungen att berätta.
- Jag försökte fly, men varulven upptäckte mig och började jaga mig.
Jag sprang som jag aldrig gjort förr, och när jag trodde att den hade
tappat vittringen, så dök den upp alldeles framför mig. Den kastade sig
över mig och, ja, sedan minns jag inget mer. Jo, en sak! Det sista
jag såg var ett par lysande ögon. Jag tyckte att de var lite bekanta,
men jag kunde inte placera dem. Hon slutade prata och tittade på Villgot.
Han tittade bort och det såg ut som om han skämdes. Hans ögon var
fortfarande svarta, men inte hatiska, utan oroliga. Som om det var något
som beklämde honom.
- Vad är det? frågade Mirjam oroligt. Villgot skakade på huvudet och sa:
- Nej, ingenting. Absolut ingenting. Han såg upp mot huset. Det är
nog bäst att vi skyndar oss, så att vi inte missar lunchen.
- Visst, sa hon, men kunde inte släppa honom med blicken. Det var någon-
ting som inte stod rätt till. Men vad? Hon var så djupt försjunken i
tankar, att hon inte märkte den skenande hästdroskan komma emot henne...
Jag ska nog bara göra en del till, kanske två, och sen ska jag avsluta.
Vad tyker ni som läser? Om ni har några förslag, så maila mig!!kram<3<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | chulia - 1 jun 07 - 05:22- Betyg:  | | Det är jätte bra! Du får bara inte sluta! kramar <33 | | ammi_ - 29 maj 07 - 04:46- Betyg: | | jättebra | | Anoia - 27 maj 07 - 04:06- Betyg: | | FAN vad bra MEr | | prickigthallon - 26 maj 07 - 19:43- Betyg: | | Jättebra som vanligt :D:D:D | | sali_9 - 26 maj 07 - 19:09- Betyg: | Du jag tycker att du ska fortsätta men det är ju inte
vi som bestämer över dej.
Men jag vill så hjärna du skriver super duper bra!! | | SepeJessica - 26 maj 07 - 19:05- Betyg: | jättebra novell, men vet du inte vad du ska skriva så ska du inte tvinga dig själv.
Skriv när du har fått inspiration igen :D |
|
|
|
