självbiografi { del fyra: från början. } |
självbiografi { del fyra: från början. }
”I watch the days go by
While life is on standby
But I’ve got no more time to give
We all die, but not all live ”
Jag fick en uppgift sist jag var på bup:
Skriv ner lite tankar om varför du idag mår som du gör.
Viktiga händelser som påverkat ditt liv?
Händelser genom hela mitt liv har självklart påverkat mitt mående, det är inget som man går igenom på en halvtimmes samtalstid. Jag tror vi måste ta det från början. Mitt liv alltså.
Jag föddes på Sahlgrenska i Göteborg. (Redan där kan jag känna att all skit började, men det kanske bara är för att jag är pessimistisk av mig..) Det var i mitten av oktober 1990, en mulen dag, med några kortare regnskurar. Ingen sol alls, det är vad jag fått höra efteråt i alla fall. Och som en del av er vet, så gillar jag regn otroligt mycket, jag är helt klart ett “regnbarn”.
Det var min pappa som föreslog att jag skulle heta Matilda. Han hade läst namnet på något kort som någon annan nyfödd Matilda hade fått där på sjukhuset. Så jag är döpt efter någon nästan jämngammal flicka, lite som ett klonnamn. Tänk om jag inte är jag? Jag tror inte jag är det, men jag vet inte vem jag då är.
Någon som följt mig igenom mitt så kallade liv är nallen jag fick där jag låg nyfödd på sjukhuset. Det var min faster och min kusin som kom med den. Då var den lika liten som jag, och silkeslen, med ett gult sidenband om halsen, knyten i en rosett. Den fick lite senare namnet Otto av mig, och nu sexton år senare är Otto inte längre lika silkeslen. Otto vet allt om mig, och han finns alltid vid min sida.
Första månaderna bodde vi hos farmor och farfar, och byggde samtidigt ut det lilla huset vi köpt i precis fel tid, ekonomiskt sett. Med vi menar jag mamma, pappa och jag. Huset var rött och inte jättestort, jag minns det precis som lagom stort för mig. Det var i Torslanda, en halvtimmes bussfärd från centrum i Göteborg. Jag har en del minnen från tiden vi bodde i huset, vi flyttade trots allt inte därifrån förrän jag var sex år gammal.
Jag minns väldigt klart en gång då min lillasyster och min mamma gick till lekparken i närheten, jag fick inte följa med. Jag hade varit dum på något sätt, jag minns inte hur. Så såg jag ut genom fönstret på dem när de gick ifrån mig, jag skrek tills min röst var borta och jag bankade på fönstret, för jag ville ju så gärna följa med. Men de tittade inte ens åt mitt håll, fast jag vet att de helt säkert hörde mig. Mamma hade förmodligen sagt åt min syster att inte kolla mot mig. Jag måste varit runt fyra år då. En sak som också fastnat i mitt minne från den händelsen är min klädsel. jag vet inte varför det finns kvar i minnet, men jag hade på mig en röd tröja och snickarbyxor. När jag senare pratat med mamma om det här minnet kunde hon inte komma ihåg att jag ens ägt några snickarbyxor.
”I watch the days go by
While life is on standby
But I’ve got no more time to give
We all die, but not all live ”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | prickigthallon - 29 maj 07 - 05:44- Betyg:  | Bra. Det är kul att du skriver om ditt liv, och jag tror att det kan vara bra att göra det. ;)
Kram | | fruxogirl - 26 maj 07 - 20:36- Betyg: | | Jättebra! Tänkvärd, verkligen! Tänk ändå vad små händelser i livet som påverkat en så mkt...?! Hmm.... <3<3<3 | | tidda - 26 maj 07 - 19:21 | | Kommentera? (A) |
|
|
|
