Valeria låg hemma i sitt rum. Rummet med vita väggar och bildar på hästar och popidoler.
Hon låg och läste i en bok om hästar när hennes mobil ringde.
-"Valeria"
-" Hej Val! Det är jag, Lucina"
-" Men hej! hur är det?"
-" Inte så bra. Jag ville bara ringa och säga att jag älskar dig."
-" Men du! Vad har hänt? Har det hänt nåt? Ska jag komma över? Vart är du?"
-" Det är försent. Men gumman, glöm aldrig bort att jag älskar dig mest av allt. Men jag orkar inte med. Orkar inte livet. Förlåt, verkligen förlåt."
Valeria fick panik. Vad höll Luc på med?!
-" LUC! DU KAN INTE DÖ! DU SA JU..MEN! VARFÖR?!"
Valeria hörde hur Lucina började gråta.
-" Förlåt, älskade ängel. Du är verkligen en ängel. Du fick mig att orka en stund till. Men du..nu kommer tåget, förlåt. Men vi möts sen igen!"
Valeria grät hysteriskt och försökte säga något. Allt som hördes ur telefonen var ett tåg som kom och ett ljud som sa allt.
Tåget hann inte stanna för Lucina.
Men det hade tagit henne hem.
-" LUCINAA!! FÖR I HELVETE! LUC!" skrek Valeria i telefonen och grät.
Allt som hördes var ett tåg som bromsade för fullt.
Valerias mamma sprang uppför trappan.
-" Herregud! Vad har hänt? Varför skriker du?" frågade hon.
Valeria bara grät och skrek.
-" LUCINA ÄR DÖD! HON HOPPADE FRAMFÖR ETT TÅG!"
Valerias mamma började också gråta och höll om sin dotter.
De satt så en stund.
-" Valeria, vi måste ringa Lucinas mamma." sa Valerias mamma och Valeria nickade.
De gick ner tillsammans och slog numret hem till Lucina.
-" Ja hej, det här var Petra, Valerias mamma. Jag har dåliga nyheter angående eran dotter..Kan vi komma över?"
Valeria hörde inte vad Lucinas mamma svarade. Men de skulle iallafall gå hem till dem.
Valeria tittade tomt framför sig och höll sin mamma i handen.
Sommarkvällen var varm, men Valeria frös ändå.
Det kändes som att de gick i en evighet, men tillslut var de framme.
Lucinas gula hus med vita knutar och vita rosor i trädgården.
Lucinas rosor. Hon älskade att plantera rosor och se dem växa till något vackert.
Valerias mamma knackade på och Lucinas mamma Rosalie öppnade.
Hon var grät och torkade hela tiden bort sina tårar.
-" Hej hej.." snyftade hon fram.
Petra gav henne en kram och då brast det för dem alla tre.
-" Det är kanske bäst vi sitter ner", sa Valerias mamma försiktigt.
De gick in och satte sig i vardagsrummet.
Valeria ville inte höra när hennes mamma berättade, så hon gick upp på Lucinas rum.
Hon öppnade hennes garderob och smekte hennes kläder.
Kände på det lena sidentyget, den vackra spetsen, de glansiga lackkjolarna och de höga kängorna.
Hon la sig i hennes säng.
Andades in doften av Lucina.
Hon öppnade hennes byrålåda och fick syn på en svart låda.
Hon öppnade den och grät när hon såg innehållet.
Där i låg 3 rakblad och en blodig handduk.
Hon virade in rakbladen i handduken och la den i sin ficka.
Hon skulle ta hand om dem så ingen annan skulle skada sig på dem.
Plötsligt hörde hon ett skri av sorg.
Det var Lucinas mamma.
Nu visste hon också.
Plötsligt förstod Valeria.
Varför hade ingen reagerat?
Varför förstod ingen att Lucina mådde dåligt?
Valeria kände ett hat inom sig som växte sig starkare och starkare.
Ett hat mot sig själv och ett hat mot andra människor.
Varför såg de inte? Varför ville de inte se?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| SvartSockerbit - 21 mar 08 - 14:01 |
| väldigt vacker o gripande novell..snytf :'( sitter o gråter. |
jagkallaskatt - 2 feb 08 - 20:21- Betyg:  |
| åh herregud, jag gråter, så jävla bra jezz <3 |
| vampyria - 28 aug 07 - 10:18- Betyg: |
| så otroligt gripande...på ett bra men mörkt sätt... |
| brokenbrainparts - 27 maj 07 - 04:21- Betyg: |
| Vad sorglig. Men bra. Super. |
| TrasigDokka - 25 maj 07 - 23:45- Betyg: |
Jätte bra:(
Jätte sorlig men fin! |
| jullan95 - 25 maj 07 - 21:16- Betyg: |
| BÄÄST!! SÅ SORJLIGT! :( DU BORDE SKRIVA EN BOK TJEJEN! :) |
