skoluppgift del 3 [sista delen] |
Tog ett jävla bra tag innan den här lades ut /: men har inte hunnit helt enkelt.
Jävligt dålig för att va en sista del men allt har ju ett slut bra som dåligt :O
___________________
Del 3
Jag förstår inte längre vad jag ska ta mig till. Ska jag någonsin få se Ville igen. Ska jag någonsin få se in i hans klarblå ögon än en gång. Kommer jag ens att hitta honom?
Plötsligt. Mitt i centralen ser jag en från min värld. En till människa täckt av blod. Han såg lika tom ut som mig. Han var bara en själ.
Aldrig har jag inte kunnat bry mig så lite åt trängseln som alltid kom tillsammans med Södertälje tåget. Det var bara att gå igenom.
”Hallå Ville vänta!” Det var fortfarande en äcklig känsla att gå igenom folk. Tyst för mig själv ursäktade jag mig. ”Ville! Jag trodde jag aldrig skulle få se dig igen!” jag lade min hand på hans axel. Äntligen. När han vände sig om såg jag en äldre man med en kniv i magen. Hela han var täckt av blod och sådär som man ser på filmer hade det runnit blod från munnen. ”Ehm oj, ursäkta mej.” Min röst darrade och jag började springa ut från Centralen till bron där man kunde se ned på alla gula taxibilar i regnet.
Vart är han? Ville. Hur ska jag kunna hitta honom? Alla frågor snurrade runt i mitt huvud och jag kunde inte finna några svar. ”Han är ingenstans där han bör vara” min röst blev allt svagare men ändå tillräckligt stark för att ville skulle höra mig. Vart han än var.
Madde och Markus blev båda kallade till ett gemensamt möte inne på Bo Lindgrens kontor. Nya bevis hade dykt upp och på så vis nya frågor.
”Nu så Madeleine. Vill du vara snäll och berätta för mig vart du åkte efter du träffat Angelica och dom andra på Hötorget som du sagt?” Lindgren gick sakta runt på sitt kontor. Lite nonchalant av sig dammade han av en bok eller två från bokhyllan och speglade sig i sin spegel. ”Hem sa jag ju förra gången. Det har du ju till och med på band!” Madde vred sig om i stolen för att se vad Bo Lindgren gjorde. ”Klart att jag har. Men det vet både du och jag inte stämmer. Du förstår.” Han tog en paus och gick tillbaka till sitt skrivbord. ”Obducenten hittade röda hårstrån på alla Villes kläder han hade på sig.” Madde började gråta och la ansiktet i händerna, hennes rödflammiga lockar täckte resten av ansiktet. ”Vad fan är det du försöker få fram?” frågar Markus förbannat och vrider sig mot Bo. Fast han kastade bara en lätt blick på Markus och vände sig om mot Madde igen. Länge stod han och väntade. Han visste exakt vad han väntade på. ”Ja en sen!? Jag åkte till Ville. Vad är jag anklagad för? Att älska honom mer än vad Angelica någonsin kunde älska honom? Vad spelar det för roll när hon ändå inte förtjänade honom?” Tårarna och mascaran forsade ner för hennes kinder och hennes händer började skaka. ”Var du där?” Markus stirrade rakt fram. ”Madeleine var du där?!” hans ögon blev rödsprängda och Madde vände hans ansikte mot sitt. ”Ja Markus jag var där när du…” hon tänkte faktiskt avsluta meningen. ”När jag lät henne dö.” Markus satt helt tyst. Jag kunde se hur förvirrad Lindgren var. Han kunde inte annat göra än att vänta till slutet av mötet. Han klickade på record knappen på sin gamla bandspelare. ”Han dödade henne. Hon var fortfarande i liv när jag kom. Angelica! Fråga Madde Hon var ju där!” Markus vände sig mot Madde som såg livrädd ut. ”Men berätta då!” Madde tvekade för en sekund. ”Men jag såg inget! Jag var i Villes rum. Allt jag hörde var när Ville skrek mot henne. Jag trodde att dom bara bråkade.” Hon satte sig ner i stolen igen som hon av panik hoppat upp från när Markus började prata. Hon var helt lugn. ”Precis när jag skulle gå och kolla vad som hände kom du. Jag blev rädd och stannade kvar istället.” Markus suckade och stirrade ner i golvet. ”Jag ångrar att jag inte följde med henne hem till Ville, så jag tog nästa tåg dit.” Han försökte torka tårarna på axeln men förgäves. Det skulle ju ände bara komma fler. ”Jag hörde bara Ville skrika. Det var som han varit i trans. När jag kom stod han bara där. Angelica rörde sej ju inte men jag kunde höra hur hon försökte andas.” Han blundade hårt med sina gröna ögon och önskade att han kunde få vakna upp i sin säng och komma ihåg det här som en dröm. ”Det slog slint i skallen okej?” Markus tog sig för ögonen och försökte lugna ner sig själv. ”Han levde när jag gick! Kanske att de va kritiskt men han va fan inte död.” Han började få panik. Skulle han bli satt i fängelse, han kunde ju ha räddat Angelica. Han kunde ju inte ha slagit Ville sådär.
Madde började le lite smått bakom tårarna. Hon gav ifrån sig ett obehagligt skratt. ”Ville va så söt. Han va så söt. Han låg där på golvet och hans svarta hår blänkte i rött.” Hon fick en skrämmande stolt blick över att ha suttit med Ville i hans sista minuter. Hon vände sig än en gång mot Markus. ”Han bad mej ringa efter hans morsa eller farsa, vem som helst. Fast när han började mumla om Angelica så stack jag fort som fan. Han kan aldrig hålla käften om henne.” Hon torkade undan tårarna och fortsatte le. ”Varför gjorde du inget? Bägge levde ju fortfarande. Vafan Madeleine!” Markus skakade av ilska. Han höll händerna hårt om armstödet. ”Varför gjorde du inget!?” Markus tårar fortsatte att forsa fram medan han anklagade henne. ”Du lät dom båda dö din jävla mördare!” Madeleine hoppade upp ur stolen och backade ifrån Markus. ”Mördare? Vem fan var det som dissade Angelica i stan? Och vem var det som slog ihjäl Ville?” Allt blev helt tyst. Markus stirrade ut i tomma intet, Bo Lindgren var helt förbluffad av hela händelsen och väntade bara på fler bevis. Men Madde vände på klacken och gick stolt ut ur det tysta kontoret. Fortfarande hade hon det där leendet som ärligt talat skrämde vettet ur mig.
Ensam kvar vände Markus sig om mot Bo Lindgren igen och förstod vad som väntade.
Markus blev tagen till polisstationen. Han blev anhållen för dråp, men hans advokat trodde på ett lindrigt straff eftersom han var så ung. Kanske ett halvår minst till kommunaltjänst och eventuellt en övervakare under perioden.
Madde vart än en gång taget till psykhemmet. Där kände alla henne. Psykologer och patienter. Polisen förklarade för hennes familj att hon under den senaste tiden varit besatt av Ville. I hennes rum hittades brev till Ville med kärleksförklaringar av olika slag. Madde hade också gjort stora kollage med bilder av honom. På vissa fanns jag med. Men inte längre. Jag var utklippt på alla så där jag en gång varit i våra minnen. Befann sig nu en bild av min förra bästa vän. Madde.
Bo Lindgren blev återigen gratulerad på kontoret; hon hade än en gång löst ett fall. Men han kunde inte ta åt sig äran. Det var ju trots allt obducenten som fann bevisen i första hand. Och det var Madde och Markus som gav honom all fakta. Han hade praktiskt taget inte gjort något annat än anta sig ett fall och sen arrestera en ung kille för dråp. Det var i alla fall så Bo Lindgren såg det.
Han brukade inte bry sig om det sentimentala i brotten. Han hade fått lära sig att det är vad som förstör en polis. Att undra varför eller gå in på detalj exakt vad mördaren gjort. Men den här gången. Bara den här gången.
Vad fick Ville att göra såhär mot Angelica? Varför blev Markus blind av hat? Hur kunde Madeleine se på när den hon älskade dog?
Den natten kommer Bo Lindgren få gå ute i den piskande vinden under gatlyktorna i många timmar. Kanske att han aldrig får några riktiga svar på sina frågor. Men det fick jag. Markus självhat riktades mot Ville, han kunde inte hantera mer ilska. På senaste tiden hade många Markus känner haft problem. Han försökte för deras skull att vara stark men han är bara en människa.
Madde. Ja henne känner jag inte längre. Men på ett sätt kan jag förstå hur det kunde sluta såhär; hon har alltid älskat fel killar. Dom våldsamma. Dom som är otrogna. Dom som behandlade henne som skit. Hon visste och såg hur Ville behandlade mig. Inte alls så. Hon ville bara få uppleva äkta kärlek. Men när hon blev nekad det hon ville ha tyckte hon att ingen förtjänade äkta kärlek längre.
Jag kan inte säga att jag hatar någon av dom. Jag hatar inte Ville för vad han gjorde. Jag älskar honom för att han höll ut så länge. Jag hatar inte Markus för att han inte följde med mig hem. Jag älskar honom för att han kom tillbaka. Jag hatar inte Madde för hennes svartsjuka. Jag känner sympati för att hon måste leva med sig själv.
Den där dagen.
Ville fick till slut upp badrumsdörren och fann mig lutandes mot badkaret. Han fick 53 slag i hjärtat. För varje sår han såg. Fjorton sår på handleden. Elva på den andra. Sju röda streck på vaden. Tolv på insidan av låret och sex till på det andra. 53. Vissa brukar kalla det för våldtagna handleder. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det uttrycket. ”Vad fan har du gjort!?” Ville nästan skrek och slet ned en vit handduk från hyllan. Han höll den mot min handled. Lika fort som han tryckt dit den förvandlades handduken till istället en vinröd. Den blev helt blöt och när han släppte den såg han sina händer; dom var täckta av blod. Mitt blod. Det kanske låter, jag vet inte. Omänskligt? Men för en sekund såg det ut som att hans ögon fylldes av ett svart mörker. Han tittade in i mina ögon och träck den blodiga handduken mot min handled så hårt att jag började skrika. Jag räck undan armen och höll den tätt mot mig. ”Förlåt Ville. Förlåt jag älskar dej.” jag viskade tyst för mig själv. Jag trodde att han skulle gå. Han reste sig upp och gick mot badrumsskåpet. Han tog fram rakbladsförpackningen och tog den med sig. Han satte sig mitt emot mig och började leka med ett rakblad. ”Hur kan du ens hoppas att de här skulle kunna lösa våra problem Angelica?” Ville tog min handled och lade rakbladet på det. Han hade några till i handen. Med en stöt kramade han in dom en efter en i min handled. Så som jag slet i att komma loss. Allt förgäves. Efter en stund drog han upp mig på fötter igen. Jag stod och skakade av rädsla men ändå höll jag om honom. Ville lade sina varma händer på mina axlar och sparkade till mig rakt i magen. ”Du lovade ju aldrig mer! Hur fan kunde du!?” Han började skrika och för en sista gång såg jag mina ögon samtidigt som jag kastades in i handfatsspegeln. Mina händer krossade spegeln.
Vid ingången hängde en krans med knutna svarta och vita rosor i. Mormor och mamma tog emot gästerna. Det låter så fel. Gäst. Dom är ju inte inbjudna till en fest. Dom är mer de inbjudna. Längst fram satt mamma och resten av min familj. Nästan ingen från pappas sida var här. Förutom min kusin, Hon var här med sin mormor och morfar. Pappa var faktiskt här. Men han satt väldigt långt bak.
Obducenten hade rått mamma till att inte välja en öppen kista, eller i alla fall att på något sätt skyla mina ärr under halsen. Men mamma klädde mej ändå i min oanvända balklänning.
Efter alla gått fram till den kista jag låg i reste sig min syster och gick fram till mig igen. Hon tog upp ett viktpapper med en svart nedkladdad text på.
”Angelica det var inte ofta du hade det lätt,
För många saker som för dig gick snett,
Vi kommer aldrig mer få se dig le,
Så nu vänder jag mig mot himmelen för att be,
För varje gång du ett andetag tog,
Ska jag minnas dagen du dog,
Nu får du äntligen vara en ängel på heltid,
Jag säger dig bara tre ord gumman,
Vila i frid.”
Längst bak smög Markus bakom ros buketterna. Han skulle försöka ta sig fram till kistan senare när alla gått; han var inte bjuden till min begravning. Han var villkorligt frigiven. Men både han och min familj förstod vad som skulle ända om Villes familj skulle se honom.
Madde ville inte komma. Hon hade ingen möjlighet heller. 16timmar om dygnet var hon nuförtiden ner drogad. Instängd på psykhemmet där hon fortfarande skrattade stolt för sig själv.
När Markus väl kom fram till kistan, var hela stället tomt. Runt om honom befann sig nästan nedbrunna ljus längs väggarna. Han tyckte inte om kyrkor så mycket. Men han tyckte om Angelica. ”Förlåt. Jag tänkte komma tidigare. Men du blev aldrig själv.” Markus viskade till min kropp som om jag fortfarande fanns där inne. Men han förstod inte att han inte var ensam med mig. ”Lost in Stockholm, vi ses en annan dag.” Markus smekte min genomfrusna kind och gick sakta ut ur kyrkan.
Bredvid Markus hade det stått en ung kille, täck av blod. Han stod fortfarande och stirrade ned i kistan. Jag kunde inte förstå det. Äntligen! Hela jag fylldes av värme och jag började springa mot honom med ett leende på läpparna.
”Ville! älskling vart fan har du varit!?”
|
|
|
|
