Ödet |
Elsa ligger i sängen, hon vaknar av lukten av rök. Hon går upp ur sängen och öppnar dörren till sina föräldrars sovrum. Där möts hon av flammande lågor.
Chocken blir stor och hon vet inte vad hon ska göra, men helt plötsligt vaknar hon. Hon ligger i en gränd med brännskador över hela armarna. Det svider och tårarna börjar vattnas i ögonen.
Hon hör ljud från torget och hon går dit. Där står en brandbil och mycket folk. Det är ett av torghusen som brinner. Hon slänger en snabb blick dit och blir helt stel. Det är hennes hus. Hennes hus där hon bor. Hennes hus där hon växt upp.
Hon har ingen lust att få veta sanningen så hon går tillbaka till gränden, där hon slår sig ner. Hon hör ett ljud från ett av grändens hörn, det prasslar till och ut från det lilla mörka hörnet kommer en råtta. Hon hoppar till och det kommer ett litet hjälplöst skrik.
Kurret börjar komma i magen och det blandas med den rädda känslan av att få veta sanningen. Då kommer en tant in i gränden. Hon är kort med rynkigt ansikte och hon har på sig en blommig klänning och har en käpp i ena handen. Kvinnan går fram till Elsa och tittar på henne med sorgsna ögon. Hon står så en lång stund. Sedan öppnar hon munnen och säger:
– Lilla flicka, förödelsen efter huset är stor. Dom hittade ingen överlevande. Men du! Vill du komma hem till mig?
Elsa har ingen aning om vem kvinnan är. Men hon tänker att det kanske är bättre att få bo hos kvinnan så länge. Men meningen finns fortfarande kvar i huvudet.
”Dom hittade ingen överlevande”
Vad hade hon gjort egentligen? Hon hade ju bara vaknat i gränden med brännskador över hela ärmarna. Hon följer med kvinnan hem till slut. I hela tre långa år bor hon hos kvinnan. Alla minnen från branden är nästan glömda förutom ärren på armarna. Dom försvinner aldrig, dom kommer alltid att finnas där som ett ont minne.
En dag när tidningsbudet kommer, springer Elsa ut för att ta emot det. Då ser hon en annons om en pojke som söker sin syster som var med om en brandolycka men överlevde. Under annonsen står det:
“Om annonsen stämmer överens med dig, finns jag vid Alexanderssons pub och klubb” // Gustav.
Elsa beslutar sig för att ge sig iväg, hon måste kolla om det är Gustav hennes egen bror. Redan tidigt nästa morgon ger hon sig iväg.
Hon har packat sin väska med allt det hon tror att hon kan behöva. Hon kommer fram till ”Alexanderssons pub och klubb” inte långt efter lunchtid. När hon kommer in frågar hon om en pojke som heter Gustav. Dom ber henne att slå sig ner vid ett bord så kommer Gustav snart. Efter fem minuter kommer en kille ut, hon ser direkt att det är Gustav. Då kommer tårarna, det bara rinner som om det aldrig skulle ta slut. Gustav kramar om henne, ingen behöver säga något. När båda vant sig vid att se varandra ber Elsa Gustav att berätta allt om hur han hade klarat sig.
– Jag vaknade av att det luktade rök och det var eld runt hela mig. Då slog det mig att du aldrig skulle få den framtid som du drömt om, familj, en gård och djur. Du skulle ju aldrig fått det. Och då såg jag dig, där du stod i dörröppningen in till mamma och pappas sovrum. Och du svimmade av all rök för att du stod upp, berättade Gustav.
– Så det var du som bar mig gränden och du som sa till kvinnan att ta hand om mig? frågar Elsa med en klump i magen.
– Ja det var jag och det är jag glad för nu, men det första året ångrade jag mig rejält. Det var svårt att veta att jag kanske aldrig mer skulle få se dig, fortsatte Gustav.
Gustav fick sedan följa med till kvinnan och bo där och bli lika omtyckt och behandlad som Elsa blivit. Bara några veckor efter Gustavs inflyt dog kvinnan som gett både Elsa och Gustav mycket kärlek.
Men Elsa och Gustav valde att bo kvar.
Så än idag kanske huset med röda tegelstenar och gröna fönsterkarmar står kvar på kullen utanför Berlins gator och torg…
|
|
|
|
