Spegelns ansikte-del 4 |
”Är det jag som är självisk? Vilka är det som har tvingat honom att stanna kvar här? Jag vet att det är mitt fel att han är död, men det var inte mitt fel att han plågades så, det är ert fel att han inte klarade att gå tidigare.” Hon flyttar blicken från Anki till hans mamma. ”Trots allt du gjort så älskade han dig fortfarande. Fattar du inte det? Hata mig snälla, det gör jag själv, men döm mig inte för det jag aldrig gjorde. Lägg över det ansvar som jag har på mig, det var mitt fel att det hände, jag vet. Lägg det på mig och skrik på mig för det, hata mig, förträng mig så att jag kanske kan stå ut med mig själv sen när jag tagit mitt oändliga straff, men inse samtidigt att det var du som dödade honom för länge sen, varför såg du aldrig att du var allt för honom? Jag var inte ens i närheten av vad du betydde för honom, och hur kunde du döma honom till det liv du gav honom? Sälla, ge inte mig skulden för det du själv förverkat. Hata mig, allt annat skulle ha känts förvirrande. Skrik åt mig, men bara för det jag själv verkligen har gjort. Straffa mig tills döden kommer, då kanske jag kan sona mitt brott mot en oskyldig själ.” Om de vuxna hade hört orden som hennes hjärna röt åt dom hade det kanske kunnat lösa allt. ”Mamma, snälla, gör illa mig på alla sätt du kan komma på, svält mig, slå mig, förträng mig, jag förtjänar det. Men bara för att jag dödade honom. Du kan aldrig lägga på mig att jag plågade honom, jag fick er inte att komma till hans sida när sista andetaget var här för att han skulle stilla kunna gå, han hatade mig för det. Veronica var den finaste i hans ögon, men jag var den som alltid fanns där när hon gjort honom illa. Hon förstörde hans livsglädje, utan mig hade någon kanske kunnat väcka den igen, men jag fick honom aldrig att lida. Jag vet att jag har skulden, jag är den hemskaste människan på jorden, men snälla, döda mig inombords bara för det jag ska ställas till svars för.” Hon tittar bara ner i sängen utan att svara alls. Hennes mammas ord fortsätter att strömma över henne, vågorna av hat slår hennes bakåt igen och igen. Hennes tårar stannar inte längre i ögonen, dropparna faller ner på överkastet och bilder små öar av mörka fläckar där. Allt hennes mamma skriker åt henne är sant. Hon är värdelös, äcklig, ful, hemsk, ond och elak. Hon borde aldrig ha fötts. ”Han hade levt nu om det inte varit för dig…!” Hennes mammas sista förtvivlade ord innan hon sjunker ihop på golvet. Hans pappa släpper hans mamma ur sin kram och går fram för att hjälpa Anki upp. ”Försvinn!” Veronicas ord kommer som en viskning men ändå innehållande drypande förakt. ”Ser du inte hur illa du gör din mor? Om du aldrig hade fötts hade allt detta aldrig hänt. Världen skulle ha varit bättre utan dig!” Flickan reser sig med en blick på pojkens slutna ögonlock. Innan hon går ut genom dörren vänder hon sig om och möter sin mors blick, den får hennes ögon att tåras på nytt och ger henne det slutgiltiga svaret. Hon är ovälkommen. Från sjukhuset springer hon bort mot skogen.
Hon springer mycket längre in bland träden än hon någonsin varit förut, hon har sina små favoritplatser, men dom har hon för länge sen sprungit förbi. Förblindad av tårar ser hon inte rötterna över marken och snart snubblar hon och faller tungt. Hon klarar inte att resa sig utan ligger helt stilla samtidigt som natten och kylan närmar sig hastigt. Det är ju i oktober, och hennes jacka ligger glömd på golvet hos honom. Hur hon ska klara natten är inte ens någon idé att tänka på, lösningen går inte att finna någonstans. Hon orkar inte röra på sig alls, vad ska hon få kraft ifrån? Det bästa skulle vara att bara ligga här och dö, då får alla som dom vill, ingen skulle sakna henne ändå. Varför var just hon som fick detta öde? Kan ingenting ändras, tänk om hon kunnat gå tillbaka i tiden och göra om allt från början, kanske hade då inte hennes pappa lämnat henne och hennes mamma. Kanske hade Veronica behandlat honom annorlunda, kanske hade hans pappa gjort något åt det som skedde. Han hade varit det lilla fosterbarnet som blev älskat högre än de som tog hand om honom förstod. Först nu när han är borta ser dom hur mycket han betydde för dom. Om hon inte funnits hade hennes pappa varit kvar hos Anki, dom hade kunnat ta hand om pojken bättre, kanske adopterat honom och då hade han aldrig behövt komma tillbaka till sina riktiga föräldrar som gav honom smärta så fort de sågs. Allt hade kunnat vara bra om hon inte funnits. Allt är ju ändå hennes fel, hon förtjänar inte att leva kvar när han är död? Hon hade dödat den enda hon älskade på jorden, hon hade dödat honom. Inget hon någonsin kunde göra skulle lindra smärtan eller skulden. Löven rör sig i vinden, hans hand emot hennes kind, hon föll i tung sömn.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | deprimerad - 16 dec 05 - 03:00- Betyg:  | vackert...
tänk om kärlek kunde ta hatets plats...
vad fin världen skulle vara...
hata inte dig själv...tyck i så fall bara illa
om någon av dina egenskaper...
du e så vacker...glöm aldrig det... | | Cilises - 16 dec 05 - 00:49 | det kommer komma mer, det här stycket slutar så att man inte riktigt vet om den är slut eller inte men som jag sa så kommer det komma mer. Tyvärr har jag lite problemmed mitt internet på min dator där jag har novellen skriven, (ja, den är klar nu) så jag kan inte gå in på den och lägga upp fler delar eller skicka den till en annan dator (just nu är jag inne på brorsans)...den kan vara lite flummig så att man inte riktigt fattar sambandet mellan dom men allt kommer att klaras upp i följande delar...
Tack åter igen alla som har kommenterat novellen och gjort mina dagar så otroligt mycket lyckligare, det är för er jag fortsätter uttrycka vad jag känner i skrifter. Tack till alla er på dikta!!! TACK | | Sandra91 - 15 dec 05 - 06:45- Betyg: | Oh :) asså hur kan man skriva så bra ?! :D
En fråga bara, är den slut nu ? Eller kommer det mer ? :D Pusshej
5+++++++++++++ | | sofiiie - 15 dec 05 - 06:42- Betyg: | Så Vacker och så Underbar men ändå så sorglig...
du är underbart duktig på att skriva !!
Jag älskar att läas ALLT du skriver!!<3
Älakar dej!!<3<3<3<3 |
|
|
|
