Spegelns ansikte-del 3 |
Hans lätta, omärkliga andetag hörs i hela rummet, precis som hans svaga lilla hjärtas slag påverkar dom alla. Det är deras sorg, smärta, rädsla, saknad, det är deras egoistiska medvetanden som tvingar honom att vara kvar här. Hur kan man vara så självisk? Hon tänker på hur elak hon är mot honom, han som hon älskar. Hon är precis som dom andra, hon ser ju hur ont han har, han vill ju bara lämna det här livet men hon kan inte låta honom gå. Det enda som får honom att stanna kvar är deras påtagliga kärlek till honom. Hans föräldrar som aldrig gav den till honom när hans fortfarande kunde veta av den. Hon lovade en gång att göra allt för honom. Varför uppfyller hon inte löftet istället för att svika honom nu? Hon måste vara stark i hans ställe, dit han inte når måste hon sträcka sig. Hon blundar för att inte kräkas av synen hon ser, av att se honom. Hon mår illa utav sig själv, skulle bara vilja lägga sig ner och be honom ta henne med sig. Fylld av själväckel och självhat tvingar hon sina ben att långsamt gå fram några steg emot honom och sätta sig ner. Hennes mamma snyftar hetsigt och till slut reser hon sig och halvspringer vingligt mot dörren. Hans pappa följer efter. Hon ser på hans ansikte, nu är det bara dom två - igen. Dom två ensamma mot världen i ett sista försök till att undvika utplånelse. Men hon vet inom sig att det aldrig går. Människan kan inte undvika sitt öde. Men finns det en mening med allt? Ingen kan väl förutbestämma att just då, just dagen för två dar sen ska just denna lilla pojke, snart denna lilla man, bli så illa att han åker in på sjukhus och att hans familj får beskedet om att han inte kommer klara sig. Han har endast timmar, kanske minuter kvar. Nu har de andra gått, dom som håller honom kvar. Hon är den enda som står i vägen för hans frihet från smärtan. Hon reser sig för att flytta sig närmare honom. När hon sitter på sängkanten tar hon hans hand i sin. Han är kall, pipen från maskinerna ger henne svaren på sina frågor, än finns han kvar. Hur kunde hon bli äcklad av honom? Han är ju den vackraste hon vet. Hans utmärglade kropp, hans bleka skin, det fett och kött som aldrig funnits på hans kropp lyser med sin frånvaro. Ändå är han den vackraste hon någonsin sett. Hon lägger sig ned bredvid honom, i den breda sängen får hon lätt plats där med honom nära intill. Hennes näsa nerborrad vid hans hals och hon drar djupa andetag för att för alltid etsa in hans lukt i hennes sinnen. Hon blundar och märker inte ens när dom små pipen övergår till en genomträngande evig signal. Hon märker inte att han själsligt har försvunnit. Hon bara borrar sig djupare ner hos honom och känner äntligen hur lugnet kommer över henne, hon sover den vakande sörjarens sömn. En vaken ro, en sömn som inte syns på kroppen men som känns inuti. Hon känner inte heller skillnad på hans temperatur, hans kropp är ju alltid lika kall. Han hjärta frös för oändligt länge sen. Till slut orkade inte pumpen slå längre, ingen kraft fanns kvar och när de som tvingade honom stanna äntligen lämnat honom med hans älskade så blev han äntligen fri.
När de bådas familjer, hans pappa, hans mamma och Anki, kommer in i rummet ser dom Frida liggandes bredvid den döda kroppen som nyss tillhörde en liten pojke i den vita sjukhussängen. Stillsamt gråter hans pappa medan hans mamma förtvivlat kastar sig över honom och skriker åt honom. Hon skakar honom kraftigt, hans slappa huvud svänger från axel till axel för att till slut med ett litet krasande ljud ligga stilla lutat bakåt. Hon släpper honom som om hon bränt sig. ”Varför sa du inget? Varför kom du inte och hämtade oss?” hennes skrikande röst skär i öronen. Hennes mamma fortsätter där Veronica slutade ”Vad är det för fel på dig? Hur kan du vara så självisk? Om det inte varit för dig hade han funnits kvar nu! Om inte du hade lurat ut honom den natten hade han levt nu” hennes röst blir ljus och gäll precis innan den spricker. Flickans inre skriker tillbaka sitt ilskna svar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | diktaren - 31 dec 05 - 21:34 | | Spännande det blev nu, ska läsa fortsättningen. :) | Sandra91 - 15 dec 05 - 06:39- Betyg:  | | Ahhhhh spännande. Vart hade hon lurat honom ? :D Måste läsa nästa del nu på direkten ju :D Du skriver så man fastnar å måste fots läsa jU :D Pusshej |
|
|
|
