Vänskap |
Regnet vräkte ner och samlades i stora pölar på marken. Enligt Emma kunde man lika gärna gå i ide under hösten och vakna upp i lagom tid innan jul, så att man hann köpa alla julklappar. Det var måndag och Emma var på väg till skolan, hon hade egentligen inga riktiga vänner där hon bodde, men hon brukade hänga med Julia och Linnéa. Emma gick vanligtvis inte ensam i skolan, men hon var bara en skugga på marken bredvid Julia och Linnéa, en skugga som alla kunde trampa på och ingen tog någon notis av. Emma hade den oturen att både vara blyg och ha extremt dåligt självförtroende. Det enda som hon själv kunde medge att hon var bra på var att måla.
Emma hade nu kommit fram till skolan och hon gick genom den upplysta entréhallen, det plaskade om henne dyngsura tygskor och det droppade om hennes kopparfärgade dreads. Hon satte upp håret med ett ljusrosa bomullsband samtidigt som hon öppnade skåpet. Emma drog fram schemat och stönade högt, först på morgonen hade hon dubbeltimme i kemi. Hon började gå uppför trapporna mot NO-salarna, när hon var halvvägs upp såg hon något som förvånade henne. Pauline, alla killar drömtjej gick ensam längst med korridoren med nerböjt huvud, Pauline som i vanliga fall gick mitt i en stor beundrarskara av vänner och killar som ville känna sig inne. Men Emma oroade sig inte så mycket över det, hon var ändå helt säker på att Pauline inte gillade henne.
Utanför kemisalen hade den största delen av klassen redan samlats, Emma fick syn på Julia och Linnéa och ropade hej. Men de verkade vara för inne i en viskande diskussion för att höra henne. Emma kände besvikelsen skölja över henne, kallare än november regnet på vägen till skolan. När klockan var prick åtta kom kemiläraren Bengt och låste upp klassrummet. Emma satte sig längst bak, så långt bort ifrån Julia och Linnéa som möjligt. När Bengt började berätta om kolföreningar med raspig röst tog Emma fram till kollegieblock och började rita.
Plötsligt öppnades dörren och Pauline steg in. Hon mumlade en ursäkt och slog sig ner på den enda lediga platsen, bredvid Emma.
Bengt fortsatte att prata med sin malande och ännu raspigare röst och Emma fortsatte att måla, medan Julia och Linnéa fortsatte sin viskande diskussion.
- Tyst med er flickor, sa Bengt så skarpt han kunde.
Men Julia och Linnéa hade brustit ut i hejdlöst fnitter.
- Tyst, försökte Bengt ryta, men hans röst brast och gick upp i falsett.
Hela klassen bröt ut i gapskratt, och de skrattade ännu mer när Bengt försökte prata igen, men han avbröts av en kraftig hostattack. Han var tvungen att dricka flera klunkar vatten innan han kunde börja tala igen.
När lektionen väl var slut gick Emma fram emot Julia och Linnéa, men de ökade stegen då såg att Emma närmade sig. Emma förstod att de ville fortsätta att prata så hon valde att gå själv. På vägen till skåpet fick hon syn på klockan, det var över fem timmar kvar innan hon slutade. Emma suckade djupt och drog fram engelskaböckerna.
Hon förstod inte varför hon tog så illa upp av deras beteende. Det var ju inte direkt ovanligt att de inte hälsade på henne, och varför skulle man ta åt sig över en sådan småsak?
Under resten av veckan ignorerade Julia och Linnéa Emma totalt. Emma fattade inte vad hon hade gjort för fel, om de nu inte ville vara med henne, varför kunde de inte bara säga det ? Pauline hade också gått ensam hela veckan noterade Emma tyst.
På fredagseftermiddagen klarade inte Emma av att se Pauline gå ensam mer, de kunde ju lika gå tillsammans som att båda gick ensamma. Så innan svenskalektionen samlade hon mod till sig och gick fram till Pauline. Emma frågade om de kunde jobba ihop på svenskaprojektet.
- Gärna, svarade Pauline och såg lättat ut, det var snällt att du frågade, jag hade nog fått jobba själv annars.
Under veckorna som följde började Emma och Pauline umgås mer och mer. Emma la märke till att under ytan var Pauline en underbar och omtänksam vän. Hon var inte alls den tillgjorda personen som Emma hade trott under de år de gått i samma klass. Emma kunde ibland märka att Pauline såg dyster och ledsen ut, men Emma hade inte vågat fråga henne om det än. Hon visste att när tiden var mogen skulle Pauline själv berätta vad som tyngde ner henne.
Höstterminen gick förvånansvärt snabbt och det var snart julavslutning. Kören sjöng och betygen delades ut. Emma var riktigt nöjd, hon hade fått MVG ibland annat bild. Pauline var också väldigt nöjd.
När dagen äntligen var slut tog Emma och Pauline sällskap hem. Snöflingor singlade sakta ner mot marken, som redan var täckt av en vit hinna. När de kommit ut utanför skolområdet sa Pauline med tyst röst,
- Jag måste få berätta en sak för dig Emma… Jag har alltid beundrat dig, du är dig själv och skiter i vad andra säger. Ända sedan i början av sjuan ville jag lära känna dig, men du hade dina kompisar och jag mina. Men i början av terminen började mina kompisar begära mer och mer av mig. De trodde alltid att jag skulle vara på ett visst sätt, de byggde upp en illusion av mig som var tvärtemot mitt riktiga jag. Jag tröttande på dem, de fick mig att bli någon annan, men jag ville inte annat än att vara mig själv. Jag blev mer och mer deprimerad och jag började skada mig själv.
Pauline tystnade och drog upp ärmen på jacken. Även om det var flera veckor sedan nu kunde man se djupa ärr tvärs över handleden.
Pauline fortsatte med knappt hörbar viskning;
- Om du inte kommit fram till mig innan svenskan vet jag inte hur det hade slutat. Du hindrade mig från att göra något riktigt dumt, du hindrade omedvetet mig från att ta mitt eget liv … Och jag har aldrig haft så roligt i mitt liv som denna hösten när ni blev vänner.
Snön föll tätare nu och snöflingorna smälte när de träffade de heta tårarna på Paulines kinder. Men tårarna var av lättnad, lättnad över att bli av med smärtan och sorgen genom att prata med en sann vän.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ptrof - 28 maj 07 - 11:34- Betyg:  | Du är så bra!
Vet inte vad mer man kan säga... du får en att tappa andan!
Fortsätt skriva!! Helt klart :D | | Anden - 23 maj 07 - 04:01- Betyg: | | Oh, vad läskigt. Lägg inte ut detta så små barn läser det. Jag började ju nästan gråta. SNYFT* Den var väldigt bra. | | prickigthallon - 21 maj 07 - 05:50- Betyg: | | Jättebra novell, om sann vänskap =) | | empalove - 21 maj 07 - 05:47- Betyg: | skit bra!!
det visar att folk inte är så hårda som sten som man tror... | | movich - 21 maj 07 - 05:27- Betyg: | | ruggit bra dö! :d fortsätt tkr jag. | | Shelthea - 21 maj 07 - 05:06 | | Bra :) |
|
|
|
