Jag hatar glitter del 5 |
Jag frös där jag stod på bron och tittade ner på dom förbipasserande bilarna.
Jag undrar vart alla är på väg? Tänkte jag och strök en hårslinga bakom örat.
Den vita dunjackan prasslade i vinden.
Kanske var dom på väg till sina pappor allihop?
Jag började gråta bara jag tänkte tanken.
Undrar om pappa också grät där uppe i himlen?
Om jag hoppade, skulle jag komma till pappa då?
Skulle jag träffa honom?
Få känna hans starka armar om mig?
Jag slog hastigt bort den tanken.
Tänk om det inte var tillräckligt högt?
Vem vet? Jag kanske bröt både armar och ben.
Jag hoppade inte.
Det var nog tillräckligt högt ändå.
Vadå tillräckligt?
Ja, för att man skulle dö, alltså.
Bara en liten bit.
Sedan skulle det vara över.
All sorg inom mig skulle försvinna.
Jag skulle bli en ängel.
Men nej.
Fast jag ville.
Fast jag ville mer än något annat
Vände jag om och började gå hemåt i den kalla vintern.
Ögonen tårades.
Läpparna skälvde.
Ängeln flög sin kos.
Jag svepte täcket tätare om mig och önskade mig långt bort.
Jag ville vrida tillbaka klockan, men det gick såklart inte.
Pappa var inte här. Han skulle inte komma tillbaka.
Sömnen lade sig som ett täcke över mig.
Jag sov.
Jag tog fram en video som låg gömd under några kläder i den vita byrån. Jag hade inte sett på den sedan det hände. Det kändes så konstigt.
Jag stoppade in bandet och med ett darrande finger tryckte jag på PLAY.
Mannen som rörde sig där på andra sidan rutan. Han såg så levande ut. Han VAR så levande!
Nu var han död. Död som sten. Det var svårt att förstå att han var borta.
Min pappa. Hur han lyfte upp mig och gav mig en blöt puss på pannan. Jag kunde förstås inte de att den var blöt. Men jag kände det. Jag stirrade på honom. I säkert tio minuter.
Sedan stängde jag av videon och bara grät.
|
|
|
|
