Jag hatar glitter del 4 |
Jag hatade blicken hon gav mig. Hon tyckte synd om mig. Jag visste det, även fast jag inte hade frågat henne rakt ut. Men jag vill inte vara någon man tyckte synd om! Fattade ingen det?! Jag ville ju bara vara normal. Visst, alla hade problem. Men alla hade inte en pappa som var död, eller hur? Min pappa är död. Vad dom orden lät konstigt på min tunga. I min mun när jag sa dom. Det hörde liksom inte dit
Det har skett ett misstag, gud. Du har tagit fel pappa! Det var inte alls min pappa som skulle dö! Inte min pappa, min pappa, min, min…
Mamma föreslog att jag skulle gå till kuratorn. Nej, fel ord. Hon FÖRESLOG inte. Hon insisterade på att jag skulle gå dit!
Skolkuratorn. Hon som tror att hon är något. Att hon vet bättre än alla andra. I själva verket vet hon ingenting. Hon har väl inte varit inne i min själ, eller?
De kändes som om de vita väggarna närmade sig mig i rasande fart. Jag kände mig som en fånge när jag satt där i den grå soffan i väntrummet. Som en förrymd brottsling.
När lämpan utanför dörren lyste grön var man välkommen in.
Jag ville inte vara här.
Var som helst utom här.
Och ängelns vingar fladdrade.
Hennes hand på min. Jag ville ha pappas lena hand där, inte hennes äckliga.
Alla dessa frågor!
Hur känns det, Nadja? Men det funkar väl allting, eller hur? Kan du inte berätta om din pappa, snälla Nadja?
Nej! Jag kunde inte berätta. Ville inte berätta. Okej?
Och glittret på ängelns vingar lossnade.
Pappa, var är du nånstans?
Tårarna bara rann och rann. Jag kunde inte hejda dom. Jag hade sprungit ut på skolgården. Jag klarade inte av att vara inne hos kuratorn längre. Klarade inte av att möta de där stora sorgsna ögonen. Jag orkade inte längre låtsas som om allt var bra. Som att det hon sa hjälpte. Det gjorde det inte.
Jag tog handflatan och torkade bort en tår som sakta rann nerför kinden.
Jag fick inte gråta nu. Det hade inte pappa velat att jag gjorde.
Jag tog på mig hörlurarna och lät den höga musiken strömma in i mig. Hela jag fylldes av den. Det var en underbar melodi.
Jag satte mig på en stock och såg ut över den snöklädda marken. Allt lyste i vitt. Vitt glitter. Som på ängeln. Nej, jag ville inte tänka på henne nu. Jag tänkte inte göra det. Ändå gjorde jag det.
Snart började jag frysa och jag som inte hade någon mössa! Snön låg som ett vitt täcke över mitt huvud och håret glänste av tusen och åter tusen små snöflingor.
Jag kände hur hela jag längtade efter en stor kopp choklad. Het och ångande!
Pappa, försvinn inte ifrån mig!
Jag måste, gumman.
Varför då?
Fråga inte mer.
Men varför?
Han släppte min hand.
Min lilla gled långsamt ur hans stora.
Ängeln som varit där inne föll ut
Och begravdes djupt ner i snön.
Det var bara en dröm
Bara…
|
|
|
|
