Spegelns ansikte-del 2 |
Hon springer tills andan står henne i halsen, då stannar hon och böjer sig framåt med händerna på knäna i ett försök att ta djupa andetag. Hon orkar inte ens stå upp, känslomässigt är det alldeles för tungt för henne. Hon tittar upp och blicken fastnar på en lekpark några meter bort. Hon går dit och sätter sig på en av gungorna, med ögonen naglade vid gruset sparkar hon med fötterna en låg fart. Gungorna ger henne den trygghet hon saknat så längre. Hon vet inte varför men det är lite som med havet, hon har alltid varit lugnare vid havet. För att slippa smärtan i bröstet stöter hon bort alla tankar som hon lärt sig göra vid meditation. Hon fixerar blicken och långsamt släpper smärtan sitt förlamande grepp om hennes vilja. När hon äntligen börjar vakna till i medvetandet igen känner hon sig naken. Hon känner det som om hennes känslor är helt utlämnade, trots att hon nu är lugnare än innan är hon fortfarande orolig. Till slut reser hon sig och går emot sandlådan. När hon sätter sig i sanden får hon en tillbaka blick ur sitt liv. ”Bästisar för evigt” ser hon skrivet i sanden. Det var Nadja som skrev det för väldigt länge sen. Vad var det som hände emellan dom? Varför är inte allt så som det var då, för länge sen när man var liten och allt var enklare? Trots att det är klyschigt att skriva att det var lättare när man var liten så stämmer det på många punkter, när något var jobbigt kröp man upp i mammas famn, var man arg så skrek och slogs man, var man ledsen grät man och man log bara leenden vid verklig lycka. Så är det inte längre. Inte för Frida.
Hon drar en stund med fingret i sanden och snart bildas meningen ”ensam i tanken”. Det blir mörka fläckar över orden och först tror hon att det är hennes tårar, men sen inser hon att hela hon börjar bli blöt och lägger först då märke till regnet som faller. Tårarna kommer aldrig längre än till ögonvrårna och sen sköljs de bort av regnet som övergår till störtskur. Trots att hon börjar huttra och att hon fryser något otroligt mycket sitter hon kvar, det finns ett sorgligt lugn över att sitta stilla i den ensliga parken. När hon sakta lyfter handen och för den fram emot orden för att sakta sudda bort dom igen märker hon inte ens hur mycket den darrar. Sen går det inte längre, hon blundar hårt och kastar sig åt sidan samtidigt som ett kvävt kvidande ljuder ur hennes strupe. Benen dras upp och hon känner den mörka natten krypa över hennes ögonlock som sluts nästan av sig själva.
När hon vaknar är det eftermiddag, hon ser på sin klocka som visar kvart i fem. Det är inte ens mörkt än. Trots att hon sovit i närmare medvetslöshet i flera timmar känner hon sig inte utvilad. Hon reser sig upp från marken och borstar av sig den sand som fastnat på hennes kläder. Sakta går hon hemåt och fasar över vad som väntar henne och gör allt för att dra ut på det oundvikliga. För att ha något att göra tar hon upp sin mobil och efter att hon tagit upp knapplåset ser hon tre missade samtal. Hon klickar på ”visa nu” och ser att de alla är från hennes familj, två från hennes hem och ett från hennes mammas mobil. Hon trycker på den gröna luren och snart går signalerna till hennes mamma. ”Anki” svarar hennes mammas ljusa röst i andra änden av telefonen. ”Hej mamma, det är Frida. Du hade ringt.” ”Frida! Var har du varit? Jag har ringt dig flera gånger.” ”Förlåt men jag hörde inte mobilen, jag har bara haft på vibrationen och inget ljud.” svarar Frida med ynklig röst. ”Kom hem nu! Vi ska åka direkt, vi skulle varit där för länge sen.” säger hennes mamma upprört precis innan hon lägger på luren i Fridas öra utan som så mycket som ett ord till hejdå. Frida sänker långsamt ner armen från örat och känner igen sorgen svepa över sig lika snabbt som en mörk vinternatts sista ljus försvinner bakom de närmaste hustaken. Blicken i backen och händerna knutna tryckta längs sidorna.
”Klä inte av dig, vi sticker på direkten.” säger hennes mamma när hon kommer ut i hallen, hon hade hört dörren slå igen. Hon hejdar handen vid knappen på hennes jacka sedan vänder hon sig om och går ut till bilen. I baksätet ligger en stor nallebjörn och en ask choklad, trots att det är fullt så flyttar hon på sakerna så mycket att hon precis kan tränga sig in. ”Varför satte du dig inte här fram?” undrar hennes mamma när hon satt sig i bilen. ”Jag…jag vet inte.” svarar Frida tyst. Hela vägen fram till sjukhuset sitter hon och stirrar ut genom fönstret, hennes pupiller rör sig inte en millimeter under hela resan. Hon är helt försjunken i sina egna tankar. Eller snarare är hon i ett dröm tillstånd för inte en enda tanke går att urskilja inuti hennes hjärna. Allt är ett enda stort moln av blandade känslor.
Att öppna de vita dörrarna är som att ge henne slag över bröstet, varje gång hennes bleka hand snuddar vid det kalla stålet går det en smärtstöt i hela hennes kropp. Men för honom gör hon allt, går genom eld och vatten, möter varje fara med styrsel i blicken, om än hon har förlorat sitt mod och det inte alls längre finns hopp så möter hon rädslan trotsigt. Hans mamma Veronica sitter och vaggar på en väntestol utanför salen där han ligger, hon tittar inte ens upp när hon hör stegen av dom. Till slut så kommer dom till hans dörr. Den ser precis likadan ut som alla de övrigas, hur kan den göra det när det inte är en vanlig persons rum? Hennes mamma skjuter försiktigt upp dörren, där inne ser hon hans pappa sittandes på en stol med hans hand i sin. Tyst för att inte störa och få någons ilskna röst på sig tassar hon in genom dörren och drar sig mot hörnet. Så långt bort ifrån honom som hon bara kan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | malinws - 15 dec 05 - 05:47- Betyg:  | man kan verkligen inte slita sig ifrån texten...
man vill bara ha mer och mer o mer..
skitbra.. väldigt fiin | | deprimerad - 14 dec 05 - 21:19- Betyg: | vackert...
skynda dej med trean...
hoppas den blir lika vacker som de andra två...
di finns i mitt hjärta...tänker på dej...
kyssar | | Cilises - 14 dec 05 - 19:10 | För er som har frågat så håller jag just nu på att skriva näste del på novellen. Om jag inte fått dessa possetiva kommentarer hade jag aldrig lagt ut den här på dikta.
trean kommer nog innom de närmaste dagarna, kanske redan idag om jag hinner skriva så mycket:)
Kram och tack igen | | Allice - 14 dec 05 - 07:25- Betyg: | Du skriver på ett sätt som gör att man inte kan slita sig
ifrån textraden när man väl börjat läsa, underbart
Kram, Allice | | Sandra91 - 14 dec 05 - 07:12- Betyg: | | Du skriver så fint så man blir tråögd ju ;) Ja tror det kommer en trea :) Eller ? ^^ Hoppas kan man alltid :D Pusshej | | hollow - 14 dec 05 - 05:17- Betyg: | skitbra,verkligen!
kmr dt ngn 3a?(a) |
|
|
|
