Varulvsflickan, del 9 |
Mirjam började springa. Hon sprang so hon aldrig gjort förr. Hon
snubblede och rev sig på enbuskarna, men fortsattte bara att springa.
Hon tänkte bara på en enda sak: fly! Hon hörde varulven komma tätt
efter henne. Den morrade och flåsade. Den kom närmare och närmare.
Mirjam kände inte hennes ben. De gick av sig självt. Hon vågade inte
titta bak för att se hur stort avståndet var. Det kändes som om den
flåsade henne i nacken, även om den var tio meter bakom henne. Men
avståndet krympte till åtta meter, fem meter och till sist bara tre
meter. Mirjam visste att varulven snart skulle vara över henne om
hon inte gjorde något oväntat. Då såg hon en lucka i de täta snåren,
och hon tog sin chans. Hon ilade snabbt igenom och fortsatte springa
åt det hållet. Här var marken täckt av mjuk mossa, och det blev svårare
att springa. Hon snubblade och föll, men var snabbt på fötter igen.
Först när hon sprungit femtio meter vågade hon titta bak. Varulven
syntes inte till. Hade hon kommit undan? Hon slutade springa. Hon
var så andfådd att hon måste stanna och luta sig mot ett träd. Inte
hade väl den tappat bort henne så lätt? Eller? Hon tittade bort mot
snåren, men hon såg inget som kunde vara varulven. Hon hade kommit
undan! Paniken la sig. Nu är det värsta över, tänkte hon. När hon
hämtat sig någonlunda, vände hon sig om och tämkte börja gå. Men hon
stod som fastfrusen. För där, rakt framför henne, stod varulven i
anfallsposition. Mirjam spärrade upp ögonen och backade bakåt. Hon
stötte i trädet. Vad skulle hon göra?! Det fanns inget att göra.
Hon såg varulven komma närmare. Hon ville blunda, men hon kunde inte.
Då tog varulven ett språng mot henne. Hon kände huvudet slå hårt mot
marken. Hon kände en ilande smärta och hur någonting blött rann ner
för hennes huvud. Blod! Hon såg varulvens näsborrar vidgas och den
visade sina vassa huggtänder. Sedan såg hon ögonen. Det var något
bekant i dem. Hon kände igen det där skimrandet. Men var hade hon sett
det? Det var det sista hon tänkte. Sedan blev allting svart.
Hon vaknade av solens trevande strålar som värmde ansiktet. Först när
hon öppnade ögonen, kom hon inte ihåg var hon var. Hon fick panik, men
kom sedan ihåg vad som hänt. Hon satte sig upp. Då kände hon en dunkande
smärta i huvudet. Hon måste ha slagit i det. Hon såg sig om, men såg ingen
varulv. Såklart, tänkte hon, varulvar visar ju sig inte på ljusa dan!
Hon kände sig konstig. Hon borde ju ha jätteont i hela kroppen efter
en natt på den här platsen. Men det enda hon kände var dunkandet i huvudet
och en konstig smärta i axeln. Hon la ena handen på axeln och maserade
den lätt. Det kändes lite bättre då. Hon reste sig och tänkte försöka
hitta hem. Hon gick åt väster, från solen. Hon hade bara gått ungefär
femtio meter, när hon skymtade nåt bland snåren. Huset! Hon sprang sista
biten. Där stod hon och tittade på huset. Det kändes verkligen som att
komma hem. Fast hon visste ju vad hon hade att vänta...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ammi_ - 18 maj 07 - 19:14- Betyg:  | | jättebra! meeeer nu!! | | chulia - 18 maj 07 - 18:32- Betyg: | | bravo. Fortsätt så! <3 |
|
|
|
